Kommer ni ihåg barnprogrammet Ika i rutan som SVT sände i slutet på 80-talet? Jag gör! Och det är med obehagliga skräckkänslor som jag gör det. Den hårt svart-och vitsminkade kvinnan med märklig dialekt har nog skrämt fler än mig. Så plötslig, en juldag som denna år 2006, så började jag fundera på detta. Var hon så läskig? Skulle jag reagerat likadant om jag sett programmet idag?
Om man tänker på ingredienserna i programmet så är det väl kanske inte märkligt att man blir vettskrämd.
- Miljö. Svart- och vitrutiga golv. Enfärgade väggar. Enorma ytor. Få möbler. Inget som påminner om en miljö man känner till.
- Karaktärer. Här är ju Ika själv såklart den mest läskiga. Kritvitt ansikte, svart läppstift och svartsminkade ögon. Och allt som oftast kringskuttandes i en svart tajt dräkt. Och så får vi inte heller glömma skelettet Åke.
- Musik. Totalknasig. Låter som någon slags terapimusik.
- Handling. Ika byter karaktärer… se t ex introt.
Så nu hittade jag, till min glädje kanske jag skulle kunna säga, några klipp från programmet på youtube. Som terapi har jag tittat på några avsnitt och har kommit fram till följande:
- Hade jag varit liten idag hade hon förmodligen fortfarande skrämt skiten ur mig.
- Hon är fortfarande skrämmande.
- …men hon är också skrämmande cool, mystisk och ja, vacker och snygg.
- Hittade en hel massa kulturkritik inblandat, eller vad man nu vill kalla det. Se t ex klippet Ika är stygg. ”Jag är sååå snäll, så snäll, så snäll. Så snällaste flickan i hela världen är jag….. Men ibland, så blir jag bara så stygg. Det är ingenting jag kan hjälpa, det bara kommer över mig. Och då blir jag den STYGGASTE flickan som finns. Och då gör jag allt det där som är förbjudet, allt man inte får göra.” Härligt sagt.
Och plötsligt ser jag att programmet ser så…kulturellt ut på något vis. Det måste vara miljön. Men särskilt Ika, den skruvade karaktären med svarta kläder. äkta kulturmänniskekläder.
Andra klipp med Ika:
Senaste kommentarer