Etikettarkiv för 'forskning'

Öppna kontorslandskap suger

Jag visste det! Öppna kontorslandskap är en galen skapelse från början till slut. Nu har jag dessutom bevis på det!

Det första kontorslandskapet dök upp 1961 i Tyskland – oförvånansvärt nog.

En fingervisning om var människor jobbar bäst borde få varje entreprenör, chef och ansvarig arkitekt att tänka ett varv extra. Enligt en liten undersökning på SVT Rapports hemsida, jobbar 67 % bäst i eget rum, 113 % därhemma, 10 % i kontorslandskap med skiljeväggar. Endast 10 % arbetar bäst i öppna kontorslandskap, vilket är sju procent mer än de som jobbar bäst på kafé. (Finns det dom som ofta jobbar på kafé – och får betalt för det? Jag visste att ni också tänkte detsamma…).

Ibland känns det skönt att det finns forskarnissar som kan belägga sådant vi redan visste. Vinesh Oomen är en sån nisse.

Visst kan jag lugnt och ärligt säga att jag tycker att öppna kontorslandskap suger. Du riskerar att få grannens host och snörvel över ditt tangentbord, som om det inte vore nog med ditt eget. Du blir störd av grannarnas babbel och telefonprat. Och framförallt så är öppna kontorslandskap omysiga, panoptiska och stressframkallande.

Kanske skulle jag vilja gå så långt som att säga att öppna planlösningar generellt suger. De öppna planlösningar som tycks vara det enda alternativet inom bostadsbyggandet idag är opersonligt och enformigt. Visst kan det vara trevligt att kunna prata med pappa som lagar fiskpinnar samtidigt som man själv ser på Bolibompa. Men några gånger vill pappa steka maten i fred och några gånger vill barnen se på Björnes magasin* utan att sniffa fiskos i näsan. Vid såna tillfällen är öppna planlösningar korkat.

Det måste väl gå att finna mer intressanta och bättre fungerande planlösningar för bostäder än helt öppna?

* Eller vad 17 ungar av idag ser på tv!? På min tid såg vi på Björne och vi är hyfsat välfungerande medborgare.

Hur vill du konservera dig själv?

Sannerligen är det svårt att välja hur man vill konservera sig själv inför framtiden. För visst har väl de flesta av oss, är min hastiga slutsats, en slags vision om lyckliga dagar utan allt för många bekymmer.

Det finns ju som bekant flera konserveringsmetoder. Liksom det går att konservera mat, går det säkerligen att konservera människor tänker jag. En gammal metod är rökning. Relativt samstämmig forskning har väl dock påvisat att detta är en ganska dålig konserveringsmetod av människor, då det snarare tycks förkorta livslängden av människokött. Dessutom förkortar det också omgivningens levnadstid. Saltning är också en metod, men jag har hört att inte heller detta är den bästa metoden för att öka hållbarheten av människor. Gravning är väl den definitiva åtgärden av dessa, fast på vårt språk blir det nog mer begravning istället.

En välbeprövad metod är den där man på något vis burkkonserverar sig. Man blir så att säga konservativ – man vägrar helt sonika att förändra sig. Liksom en konservburk kan man vara lite grådaskig livslängden ut. En hållbar metod, men lite trist kanske om man aldrig får en stöt i metallburkskanten.

Ute på marknaden finns idag dock en massa andra konserveringsmetoder. Antirynkkrämer, skönhetsbehandlingar, livsstilstips; alla har de som budskap att du ska se yngre ut. Idealet om den lycklige 25-åringen mitt uppe i livet, med det fräscha leendet, framtiden framför sig och med alla möjligheter i världen är den bild vi matas med om hur vi helst vill vara. Paradoxalt nog kan vi också se att många unga människor idag, inte alls mår särskilt bra. Fenomenet har till och blivit begreppsliggjort, den så kallade kvartslivskrisen.

Kvällen är för sen för att jag just nu pallar fördjupa mig i en längre diskussion om vår tids åldershysteri, men jag kan kort konstatera att den känns påträngande. Jag tror den bästa konserveringsmetoden är den där man får växa i sin egen takt. Att få vara barnslig när man är åttio år gammal måste bli mer accepterat. Att inte vara “barnslig” som sexåring, behöver inte bemötas med att personen ifråga är en lillgammal dryg unge.

En ljusnande framtid för mig är om jag utan problem kan få klättra i träd som sextiosjuåring och leka med geggamoja som trettiotreåringom jag så vill. Och om mina eventuella barnbarn sitter bredvid och läser börssidorna eller Sartre allt medan deras mormor/farmor skuttar runt och plockar blommor. Om den friheten och möjligheten fanns, då hade nog färre brytt sig om onödiga anti-rynkkrämer. Det är väl också då man bäst bevarar, eller rättare sagt utvecklar, sin egen personlighet – att få vara sig själv.

En sista åsikt. Ett femtioårigt ansikte där huden är intakt slät är likväl så intetsägande om inte skrattrynkorna finns där, om livet inte har fått ge några som helst avtryck.

Andra bloggar om: åldrande, hälsa, forskning, ålder, barn, vuxna