Etikettarkiv för 'barn'

Hur vill du konservera dig själv?

Sannerligen är det svårt att välja hur man vill konservera sig själv inför framtiden. För visst har väl de flesta av oss, är min hastiga slutsats, en slags vision om lyckliga dagar utan allt för många bekymmer.

Det finns ju som bekant flera konserveringsmetoder. Liksom det går att konservera mat, går det säkerligen att konservera människor tänker jag. En gammal metod är rökning. Relativt samstämmig forskning har väl dock påvisat att detta är en ganska dålig konserveringsmetod av människor, då det snarare tycks förkorta livslängden av människokött. Dessutom förkortar det också omgivningens levnadstid. Saltning är också en metod, men jag har hört att inte heller detta är den bästa metoden för att öka hållbarheten av människor. Gravning är väl den definitiva åtgärden av dessa, fast på vårt språk blir det nog mer begravning istället.

En välbeprövad metod är den där man på något vis burkkonserverar sig. Man blir så att säga konservativ – man vägrar helt sonika att förändra sig. Liksom en konservburk kan man vara lite grådaskig livslängden ut. En hållbar metod, men lite trist kanske om man aldrig får en stöt i metallburkskanten.

Ute på marknaden finns idag dock en massa andra konserveringsmetoder. Antirynkkrämer, skönhetsbehandlingar, livsstilstips; alla har de som budskap att du ska se yngre ut. Idealet om den lycklige 25-åringen mitt uppe i livet, med det fräscha leendet, framtiden framför sig och med alla möjligheter i världen är den bild vi matas med om hur vi helst vill vara. Paradoxalt nog kan vi också se att många unga människor idag, inte alls mår särskilt bra. Fenomenet har till och blivit begreppsliggjort, den så kallade kvartslivskrisen.

Kvällen är för sen för att jag just nu pallar fördjupa mig i en längre diskussion om vår tids åldershysteri, men jag kan kort konstatera att den känns påträngande. Jag tror den bästa konserveringsmetoden är den där man får växa i sin egen takt. Att få vara barnslig när man är åttio år gammal måste bli mer accepterat. Att inte vara “barnslig” som sexåring, behöver inte bemötas med att personen ifråga är en lillgammal dryg unge.

En ljusnande framtid för mig är om jag utan problem kan få klättra i träd som sextiosjuåring och leka med geggamoja som trettiotreåringom jag så vill. Och om mina eventuella barnbarn sitter bredvid och läser börssidorna eller Sartre allt medan deras mormor/farmor skuttar runt och plockar blommor. Om den friheten och möjligheten fanns, då hade nog färre brytt sig om onödiga anti-rynkkrämer. Det är väl också då man bäst bevarar, eller rättare sagt utvecklar, sin egen personlighet – att få vara sig själv.

En sista åsikt. Ett femtioårigt ansikte där huden är intakt slät är likväl så intetsägande om inte skrattrynkorna finns där, om livet inte har fått ge några som helst avtryck.

Andra bloggar om: åldrande, hälsa, forskning, ålder, barn, vuxna

Sökes: Fantasifulla gummistövlar i vuxenformat

Fann nyligen dessa härliga gummistövlar. I barnstorlekar dock. Varför finns inte samma fantasi när man skapar gummistövlar för vuxna? Jag vill också plaska i vattenpölar – och jag vill göra det i sjyssta gummistövlar.

Nu har jag i och för sig mina Viking-stövlar som jag är nöjd med:

De fungerar alldeles utmärkt för det köpenhamnska nyckfulla vädret. Men frågan finns kvar: Varför är inte vuxenkläder- och skor lika roliga som de som finns för barn? När jag var liten var det fullt tillåtet att kasta sig i löv, rulla sig hela vägen ner för Sankt Hans backar, göra chokladtårtor med geggamoja… I mer vuxen ålder är det inte lika accepterat.

Och om det är något jag verkligen saknar så är det att bygga kojor. Detta är något som gradvis har suddats ur mitt liv. Nu sköter jag det på en mer professionell nivå; jag utbildar mig till arkitekt. Men sjutton om det inte är så att jag hade flera gånger roligare när jag byggde kojor än, som nu, sitter vid parallellinjalen.

Jag söker inte bara coolare gummistövlar för vuxna, jag söker också följande:

  • Bekväma skor för vuxna. Varför är allt bekvämt nästan alltid också tråkigt och/eller fult? Skor som är roliga, som man blir glad av att gå i och som man mer än gärna tar ett glädjeskutt i.
  • Gladare vuxna. Jag ser alltför många bistra miner och stressade människor som susar förbi i trafiken som skuggor, livlösa marionetter som ska från punkt A till punkt B.
  • En mer utpräglad who-the-fuck-cares-attityd bland vuxna och deras klädstil.
  • Slutligen: Lekplats för vuxna! Mitt absoluta drömprojekt – men också det överlägset svåraste.

Det enda som hjälps i processen att återuppliva den gamla inneboende know-how-kunskapen om att bygga kojor är fantasi. Och fantasi är också det enda som den lite gråare vuxenvärlden behöver mer utav. Men ack vad det känns motigt inspirationsfria dagar som dessa att vara fantasifull.

Löfte till mig själv: Om jag har vägarna förbi Sankt Hans backar i sommarväder ska jag rulla mig ner för dom igen. Länge sedan var det. Du får gärna hänga på. Vi avslutar med picknick i kvällssolen och med vy över lundensiska slätter.

Andra bloggar om: barn, vuxna, mode, stövlar, kreativitet, kläder

Är Jan Björklund matematiskt och språkligt obegåvad?

Det är svårt att undvika vår käre utbildningsminister Jan Björklund: Denne handlingens man som hellre vill peka med hela handen, än klappa över huvudet och se mellan fingrarna. Björklund vill göra upp med den socialdemokratiska gamla flumskolan. Tyvärr blir hans förslag om att förnya en sossig skolpolitik ibland ganska mossiga.

Ett förslag som bidrar till igenmossningen av skolan är den om att vissa ämnen, matematik och språk, ska uppvärderas jämfört med andra ämnen. Dessa ämnen skulle, enligt utbildningsministern, vara viktigare eller svårare (?) än andra ämnen. Problemet är dock att varje individ är unik och har därför olika intressen och begåvningar. Detta borde vid det här laget vara ett välkänt faktum – och intressant nog också något som jag förknippade med liberal politik (nämligen om att se till den enskilde individen och dens förmågor och möjligheter att utvecklas).

Både du och jag kan alltså räkna ut att detta kommer att gynna vissa elever, medan andra missgynnas. Jan Björklund kan det inte. Hade jag gått i gymnasieskolan idag, hade jag gynnats av detta då matte och språk var något som enkelt lagrades i min hjärnas hårddisk. Andra ämnesområden, såsom exempelvis kemi var betydligt svårare. Då jag uppfattade (och fortfarande gör) en matematisk formel som vacker, logisk och fullständigt greppbar, framstod en kemisk formel som ful,  gräslig och sned. Nu vet inte jag vilket favoritämne Björklund hade under sin skoltid, men möjligtvis var det kemi eller något annat som jag inte förstår. Kanske minns han hur han våndades över matteproven och den gamla franskaläraren och begrundar sig över hur gräsligt svåra dessa ämnen var. “Den gymnasieelev som klarar att traggla tyska verb ska för sjutton också få cred för det!”

Resultatet? Ja, att gymnasieelever kommer taktkvälja ämnen. Så från att tidigare ha taktikvalt skidakrobatik och vinkunskap kommer de att taktikvälja engelska och matte.

Men dock, det finns bra (till och med mycket bra) förslag i den nya gymnasiereformen. Därtill hör exempelvis det om att yrkesutbildningen och lärlingsutbildningen kommer tillbaka. Bra! Sossarnas politik om att alla ska vara behöriga till högskolan kan bemötas med följande argument:

  • Alla vill inte läsa på högskolan.
  • Alla kan inte läsa på högskolan.
  • Alla ska inte läsa på högskolan.

Och att tro något annat är att dissa praktisk kunskap och hissa teoretisk kunskap. Få gynnas av detta. För många utbildas, arbetslösheten bland akademiker blir skyhög, utbildningskvaliteten sjunker och högskoleprogrammen- och kurserna blir bara fler och luftigare.

Den tidigare gråa, odefinierade och luddiga skolan, ersätts med rakare linjer, tydligare positioner. Den dassgråa färgen består. Jag vill ha en färgglad skola med massa fantasi, glädje och kreativitet! Det är tragiskt att det inte finns något mellanting mellan den sossiga flumskolan och den mossiga björklundsskolan.

Nog om detta. Detta börjar bli högsäsong för att gå och lägga sig.

Andra bloggar om: jan björklund, skolpolitik, gymnasiereform, barn, unga, alliansen, regeringen, politik, samhälle

Innerligt tacktal till er lärarjuveler som funnits i mitt liv!

Kommer du ihåg en riktigt bra lärare som du har haft? Som verkligen brunnit för att lära ut sitt ämne, som haft förväntningar på en och som verkligen brytt sig om ens utveckling och framtid?

Visst finns det många lärare ute i landet som för länge sedan har gett upp och vars uppenbara ointresse smittar av sig som en långvarig förkylning som aldrig vill ge med sig. Jag minns lärare som låtit oss elever ta paus när vi vill eller själva gått iväg för femtiominuters långa kaffe- och rökpauser. Eller de lärare som extremfavoriserade ett litet antal inför resten; lika jobbigt är det att vara gullegullmaskoten som det är att vara hatobjektet. Och för att inte nämna de många lärare som mest av allt signalerade ”Snälla, ta mig bort från denna klassen. Och finns det något tråkigare än att försöka få dessa pantade tomburkar till elever att förstå det svenska språkets uppbyggnad?”

Men nog om detta. Jag vill inte mer klaga på oengagerade lärare, för detta görs redan så mycket bland skolkorridorerna och bland svordomarna inför provet och vid läxläsningen. Synd är det såklart om läraren, men ännu mer synd om eleverna som blir förtvivlat understimulerade.

Istället vill jag lyfta fram de lärare som varit alldeles underbara och fått mig att utvecklas. Som istället för att sprida tråkiga förkylningar runtomkring sig, smittar med obotligt engagemang likt ett inspirationsvirus som man hoppas aldrig försvinner ur kroppen.

Jag minns en högstadielärare i matte och NO som var beryktad som sträng och krävande, men som verkligen fick mig att utvecklas i de ämnena. Första mattelektionen inleddes med att vi skulle jobba med problemlösning i matten. ”Åh nej, inte problemlösning! Det hatar jag verkligen.” Det barska svaret blev: ”Den attityden accepterar inte jag. Ska du ha den inställningen kan vi lika gärna skita i detta från början. Det håller verkligen inte. Vad väljer du?” Så från att ha varit den som gladeligen utnyttjat NO-lektionerna till att ta igen förlorade sovmorgnar, till att vara den som satte mig längst fram och noterade flitigast upptäckte jag ett intresse för matematik som sedan lågstadietiden legat i djupfryst dvala.

En annan SO-lärare, också på högstadiet, väckte intresset för att hålla sig allmänbildad. Varje fredagslektion ägnades åt kunskapslekar som gick ut på att tänka snabbt, resonerande och framförallt ha kul. Vilken genial idé att leka rita-gissa-spring med bildningsfokus eller att spela luffarschack där man för att få sina kryss och ringar var tvungen att svara rätt på frågorna!

På gymnasiet fanns en helgrym livskunskapslärare, en finurlig geografilärare samt en lärare som var engagerad av historiska proportioner… Och för att inte tala om de fantastiska lärare som under de tidiga skolåren provade annorlunda pedagogikformer och vågade vara krävande. Varför? Jo, för att de brydde sig.

Och fastän att jag också nu insett att jag inte är en naturvetare, har jag ändå fortsatt intresse för matte och fascineras allt jämt av skönheten i en lång och komplicerad ekvation som till slut utkristalliserar sig i en enkel och logisk lösning. Detta intresse hade troligtvis aldrig vaknat om jag fortsatt att ha den lärare som gett upp trettio år tidigare i hans yrkesliv och som blankt struntade i om vi satt vid bänken och räknade och ställde frågor, eller om vi satt nere i cafeterian och käkade bullemedbulle* i goa vänners sällskap.

På samma sätt hade jag aldrig utvecklat den kritiska sidan av mig själv om jag inte haft de lärare som hade låtsasdebatter med oss i skolan, lät oss göra samhällsanalytiska resonemang utan att vare sig fördömma eller berömma den enes åsikt gentemot en annans och lät oss som ibland var blyga och tillbakadragna låta oss få ta den plats vi egentligen ville ha.

Sist min inte minst, vill jag tacka min egen pappa som på många sätt varit den bäste läraren genom många år. Med stort tålamod har jag fått mina förklaringar på problem tills jag äntligen förstått dom – trots att jag slängt skolböcker i väggen alternativt rivit sönder dom, och fastän klockan varit alldeles för mycket för att man är pigg på att förklara saker för en skoltrött tonåring. Om detta bottnar sig i en grundinställning om att kunskap och ett kritiskt tänkande sinne är det viktigaste en människa har, tackar jag ödmjukast för denna insikt. Och allra viktigast, som jag har fått höra tillräckligt många gånger: Allt är intressant om man verkligen intresserar sig. En lite egendomlig inställning som jag ännu inte vet om jag ska förhålla mig helhjärtat till, men som jag stundtals skänker en tanke…

* Detta vet du vad det är om du kommer från Skåne, åtminstone från västra kanten av den skånska fyrkanten. Att behöva förklara vad denna kulinariska kaloribomb är för något skulle vara ”far below my level” i egenskap av att vara skåning.

Skrot-Nisse och hans vänner är obehagliga

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om mitt barndomstrauma: Ika i rutan. Ett annat barnprogram som dock tävlar med Ika i att kunna skrämmas ända in i ryggmärgens minsta celler, är det klassiska programmet Skrot-Nisse och hans vänner. är inte detta skrämmande så säg? Särskilt minns jag – förutom de lite väl markerade påskinderna, ruggiga miljön och groteskt hemska skratt, dockornas händer. Dessa är nämligen fruktansvärt läskiga! är de riktiga? Jag blir skrämd! Ett exempel på dessa läskiga händer är detta. Spana in hur de spelar fia med varandra.

Mina eventuella framtida barn ska vägras få se såna här skrämmande barnprogram. Det finns många bra barnprogram från 1980- och 90-talen, men detta visar på hur man verkligen kan skrämma en unge (t ex mig i tidiga barndomsår).

Klarar du dessutom se detta klippet så vill jag bara rikta ett stort, ödmjukt och imponerat WOW till dig där ute. Själv får jag skrämselhicka och vet inte var jag ska ta vägen. Detta är obehagligt, surrealistiskt, desillusionerande, förfärligt och jag blir uppriktigt rädd. Nej, detta skrämmer skiten ur mig.

Odemokratiskt och orättvist med läxsystem

Många är de stackare som dagligen tvingas traggla med läxor. Tack och lov har jag tagit mig genom grundskole- och gymnasietiden och kan nu slippa denna tråkiga eftermiddags/helgsysselsättning. Fastän att skolpolitiska frågor alltid är uppe på dagordningen, diskuteras sällan problemet med läxsystemet. Kanske är det så att man, från vuxensamhällets sida, inte ens ser detta som ett problem? För visst är det alltid svårt att ifrågasätta gamla traditioner och normer?

Jag vill här problematisera två aspekter av läxssystemet:

  1. Den odemokratiska aspekten. Det är ett känt faktum att barn till föräldrar med högre utbildning gynnas framför barn till föräldrar med lägre utbildning. Det innebär att många barn, efter skolan, då det är dags för läxläsning står helt utan hjälp. Då finns det få skolor som erbjuder läxhjälp. Vem bryr sig om dessa barnen? Är skolarbetet utanför skolan något barnen ska klara helt själva?
  2. Den orättvisa aspekten. Det finns få jobb som innebär att man tar med sig jobbet hem. Om skola ska jämföras med arbete, vilket den ju också ofta gör, varför anses det då alltid nödvändigt att eleverna ska ta med sig skolarbetet hem? Finns det ingen som helst möjlighet och/eller kapacitet för skolorna att lära ut det som ska läras ut under skoltid? Eller varför anses det då alltid nödvändigt att eleverna måste lägga ner åtskilliga timmar utanför skolan?

Det är nog dags att åtminstone börja diskutera problemen med läxsystemet. Kanske skulle man tvinga alla skolor att erbjuda möjligheten till läxhjälp? Som det ser ut idag är det ofta ideella krafter som står för denna verksamhet. Samtidigt som det är viktigt att läxhjälpen finns, sänder det också signaler till politikerna om att inte ta detta på tillräckligt stort allvar.

Kanske skulle man försöka ändra skolan så att all nödvändig kunskap kunde läras in under skoltid? Möjligen skulle detta innebära något längre skoldagar, men å andra sidan gör läxor också det. Med den skillnaden att eleven själv får välja hur långa skoldagarna blir. Och beroende på individens inlärningsförmåga kombinerat med vilken ambitionsnivå densamme har, kan dessa dagars längd variera rätt mycket ändå.

Något att fundera på.

När ska USA ratificera barnkonventionen?

Efter flera år av ideellt engagemang inom barnrättsfrågor, har jag alltför många gånger ställt mig frågan: Varför är det så få som kräver att USA ska ratificera Barnkonventionen? Idag har samtliga av världens länder ratificerat konventionen, förutom Somalia och USA. Somalia därför att de inte haft en fungerande regering under en mycket lång period (fastän detta naturligtvis inte är en ursäkt), och USA därför att… ja, varför egentligen? är det samma gamla vanliga amerikanska motstånd som visar sig? Att man som världens enda supermakt kan ha sina egna spelregler?

Det finns säkert de som har flera invändningar och som menar att ett ratificerande av barnkonventionen inte nödvändigtvis innebär att USA skulle respektera barns rättigheter mer för det. De främsta argumenten är väl i sådana fall:

  1. Inget av de länder som skrivit på BK lever upp till sina åtaganden fullt ut. Ett sådant land finns i dagsläget inte. Tyvärr.
  2. Man kan reservera sig mot artiklar i BK vilket innebär att man inte behöver skriva under hela konventionen.
  3. Det händer inget särskilt om man bryter mot någon artikel.

Så visst kan man resonera så. Och säkerligen är USA bättre än ett stort antal nationer vad gäller flera områden angående barns rättigheter och möjligheter. Men vad vi glömmer bort är att det handlar om en attitydfråga. För så länge USA inte visar intresse av att ratificera konventionen, så visar man också att detta inte är frågor man tydligt prioriterar.

En ytterligare omständighet är att utomstående aktörer, kan ha svårt att kritisera USA när de bryter mot barns rättigheter, eftersom det ju heller inte finns något dokument dom har förbundit sig till att sträva efter att leva upp till. Det försvårar onekligen kampen för att förverkliga barns rättigheter att världens mäktigaste land inte tycks visa omvärlden att detta är viktiga frågor.

Att vira in sig i toapapper

En gång när jag satt på toa, fick jag syn på en rolig grej på toapapperspaketet, eftersom jag tillhör de människor som hemskt gärna läser texten på förpackningar. Då fann jag ett lektips, varav ett handlade om att man kunde vira in sig i toapapper och leka mumie (tipset var riktat till barn). Då det var ekonomipapper så blir det ju också fler meter papper än såna fluffrullar från t ex Lidl.

Det är ju naturligtvis bra för tillverkarna att komma med såna här tips, då det kommer att gå åt minst en toarulle per mumie. Men hur roligt blir det när man har lekt färdigt? Vad gör man med allt toapapper när man är färdigvirad och leken är slut?

Dessutom är det komiskt att man så tydligt riktar in sig till barn med ett så korkat förslag. Som om att det är okej att barn slösar med toapapper, men inte att vuxna gör det. Nej, då man riktar sig till vuxna med ”lek-tips”, så handlar det nästan alltid om förslag som sägs ska förbättra relationer eller sänglivet.

Matilda har också skrivit ett bra inlägg om mumie-förslaget. Läs det!

Kommer du ihåg Joelbitar?

Jag gör. Detta är ett, förutom flera andra barnprogram, som jag minns. Ni vet, barnprogrammet som handlade om en liten pojke med Downs syndrom och lite vardagsskildringar ur hans liv och sin familj. Egentligen så minns jag inte så mycket utav själva programmet, men däremot så minns jag musiken.

Kommer du ihåg hur det var förra vintern?
Kommer du ihåg alla stjärnor och strutar?
Kommer du ihåg när vi var på ett jättekalas?
Kommer du ihåg hur det var förra sommar’n?
Kommer du ihåg hur du bada’ i havet?
Kommer du ihåg alla fiskar som simmade runt?

Särskilt gillar jag sångarens sätt att göra ett litet kort uppehåll efter ”kalas”, och sen gå upp en ton. Jaja, det är mycket från ens barndom som man kan minnas.

För er som inte vet vad Joelbitar är för något (om det nu finns några sådana människor som inte känner till Joelbitar), så kan man få sig lite kortfattade fakta här. För er skull så bjudes ni också på några klipp från programmet, t ex detta och detta.

Frågan är om ett liknande program hade kunnat sändas, och framför allt produceras, idag…

Knasigt med namnskyltar på barnvagnar

Har ni också lagt märke till dessa föräldrar som kör runt sina småbarn i en barnvagn där barnets namn hänger på en liten slags registreringsskylt? Jag blir så irriterad på detta! Min irritation grundar sig väl främst i följande:

  1. Vem sjutton bryr sig om vad just deras barn heter? ”Jaså, din dotter heter Tindra (originellt)? Själv är jag dotter till mina föräldrar och heter Khadidja (originellt va?)”.
  2. Den lilla registreringsskylten tycks nästan finnas där för att det ska vara coolt att köra barnvagn. Som om män inte skulle kunna köra barnvagn utan att den ser ut som en bil.
  3. Om registreringsskylten finns där för att det ska se lite originellt ut, så är det just precis det man misslyckas med. På samma sätt som att det är det man misslyckas med när man försöker komma på udda och spejsiga namn till sina barn. Namn som alla andra redan har döpt deras barn efter.

Det allra mest märkliga är ju att man inte har frågat barnet om vad de tycker. är det verkligen helt okej att lämna ut barnets identitet och integritet på det viset till allmänn beskådan? Att skriva ut namn, födelsedatum och nationalitet? Var kommer barnets rätt in att få bestämma om sitt eget liv? Och till dig, käre förälder, om du tycker det är viktigt att vara unik, så gå runt med en registreringsskylt på dig själv! Jag ser mycket fram emot den dagen jag får se stolta fädrar och mödrar med texter som ”Peter” eller ”Maria” eller ”Stefan”. Prova på det först innan du hänger en dylik skylt på barnvagnen.

Dessutom tycker jag att dessa namnskyltar skvallrar lite om vår tid att se på barn som en liten ägodel, det är något som man ”skaffar”. Denna lilla söta ägodel är något som man ska visa upp för hela världen, Skylta med din sötnos! Usch.

Slutligen, om du fortfarande funderar på att skaffa skylt till din lilla sötnos och inte har tagit åt dig av mitt analytiskt-kritiska inlägg, så kan du exempelvis beställa en sådan här och här eller här.