Etikettarkiv för 'barn'

Skolan ett krigssjukhus eller avrättningsplats?

Av okänd anledning (= tillfällig sysslolöshet) läste jag att min gamla högstadieskola är byggd som ett krigssjukhus. ”Denna stabila uppbyggnad leder i sin tur till att bara ytslitage har uppstått”. Rätt mycket ytslitage skulle jag vilja säga, om jag minns min högstadieperiod historiekorrekt.

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

korsbacka_vinter_2008

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.

Andra bloggar om: arkitektur, barn, högstadium, offentliga rum, skola, skolgårdar

Snela Sanna Rayman – lägg ner

Snela Sanna Rayman. Jag har läst din artikel i SvD om att du tycker att Alliansen borde lägga ner Barnombudsmannen. Flera gånger har jag försökt att läsa om din artikel för att finna kloka argument – men jag finner dom inte.

Du tycker inte att det är bekymmersamt att bara vart sjunde barn känner sig respekterat i kollektivtrafiken eller vart fjärde på biblioteket eller fritidsgården. Det betyder att sex av sju barn, eller tre av fyra, inte känner sig respekterade i vardagliga situationer, i offentliga miljöer. Och detta är – ok?

Om det var sex av sju lesbiska kvinnor eller tre av fyra med funktionsnedsättning som upplevde dessa ”problem” (beroende på vem man frågar), vore det då ett viktigare problem? Eller betyder respekt olika för en 40-åring eller 12-åring?

Missförstå mig rätt Sanna. Jag ser också problematiken i att BO och andra aktörer för barns talan. Men om BO ska ersättas med folk som respekterar 40-åringar mer än 12-åringar…ja, då är jag helt enkelt inte med.

Snela Sanna Rayman, lägg ner.

Andra bloggar: Kiras blogg, Helena Duroj, Sanna Rayman på ledarbloggen, Sanna Raymans blogg, Kent Persson. DN:s ledarsida

Andra bloggar om: barn, barnombudsmannen, fredrik malmberg, svd

Khadidja – ett namn att döda för?

Khadidja är väl inte det vanligaste namnet i Sverige. Så få som 34 personer i hela Sverige heter som jag. Visst är det ett namn som skapat många problem såsom:

  1. Vid upprop. ”Åh nej, åh nej… snart är det min tur” har oftast varit min tanke när klasslistan börjar närma sig mina bokstäver.
  2. Telefonsamtal. ”Vad sa du att du hette, sa du?” är vanligt svar i telefonköer. Numer hinner jag börja bokstavera innan de börjar fråga om jag kan vara så snäll och göra det.
  3. Presentation av mig själv face-to-face. Många är de som hållt kvar min hand extra länge, kisat lite med ögonen, vridit vänster öra övertydligt och sagt ”Vaaad-sa-du-att-du-H-E-T-T-E?”. Ibland går namnet inte fram förräns vid tredje upprepningen. Vissa ger upp efter tredje upprepningen.

Men att jag skulle bli kriminell på grund av mitt namn? Enligt en amerikansk forskarstudie är människor med ovanliga förnamn överrepresenterade i brottsstatistiken. Säger forskarna med de vanliga namnen David E. Kalist och Daniel Y. Lee.

Samtidigt har senaste årens namnstatistik visat på att många föräldrar gärna väljer namn som är ovanliga. Men inte för ovanligt. Lagom helt enkelt.

En uppmaning till alla föräldrar som står i namngivningstvivel. Tänk extra noga innan du väljer namn som känns unika och speciella – dina barn kan halka in på den kriminella banan. Eyra, Tindra, Nemo och Morris kan vara morgondagens Conny, Ronny och Tommy.

Annars är Khadidja en bra kombination. Ett namn ditt barn kan bära, utan att bli kriminellt. Mitt mångåriga projekt att promota namnet ska en vacker dag bära frukt.

Hur vanligt är ditt namn? Ta reda på det här.

Andra bloggar om: barn, brott, föräldrar, namn

Jag sa ju röstkarameller

Idag publicerades min krönika jag skrivit i tidningen Anti. Läs. Den handlar om hur vi betraktar barn och vuxna och ställer frågan om vad vad vi helst vill ha: Röstkarameller eller bröstkarameller?

Andra bloggar om: barn, barnsyn, politik, rösträtt, tidningen anti, vuxna

Ropen skalla – rösträtt åt alla

Jag skulle vara konstruktiv och effektiv idag, men hamnade vid ett meningslöst korsord. Nästan 15 toffifee senare (asken rymmer så många) så hamnar jag vid datorn för att göra det jag skulle. Men, se! Min favoritfråga nummer ett, tycks ha börjat få lite större spridning i bloggosfären. Henrik Oscarsson, a k a ”Grundlagsgurun” skriver mycket bra om rösträtt för barn, bland annat ”Jag tror att frågan om barns rösträtt kommer att bli rösträttsstriden i vår livstid.”

Glädjande är att det finns fler som anser att rösträtten bör utvidgas, bland annat Joakim Larsson och Anders Wallner. Sistnämnde propagerar för det system som jag själv brukar, nämligen att alla människor föds med en röst och sedan får välja själva när de vill rösta för första gången. Föräldrarna skulle därmed kunna ombudsrösta för sina barn i tidig ålder. Ros till Miljöpartiet som åtminstone tagit ställning för sänkt rösträttsålder och ris till övriga partier som knappt vågar ta ställning. Var finns ni i debatten?

Jag hade gärna hört mer från Barnläkarföreningen som sedan mitten av 1980-talet har propagerat för frågan. Berndt Eckerberg, barnläkare, skriver däremot ett mycket bra inlägg om rösträtt för barn.

Det handlar om en papperslapp i en låda vart fjärde år. Men ändå, det kommer bli en av de största demokratifrågorna i vår tid. Och för den under 18 år kommer det alltid vara lättare att påverka genom att lägga en papperslapp i lådan, än att snirkla sig genom snåriga vägar av ungdomsorganisationer, ungdomsråd och ungdomsfullmäktige.

Andra bloggar om: barn, barnläkarföreningen, demokrati, miljöpartiet, politik, rösträtt, samhälle, val

Öppna kontorslandskap suger

Jag visste det! Öppna kontorslandskap är en galen skapelse från början till slut. Nu har jag dessutom bevis på det!

Det första kontorslandskapet dök upp 1961 i Tyskland – oförvånansvärt nog.

En fingervisning om var människor jobbar bäst borde få varje entreprenör, chef och ansvarig arkitekt att tänka ett varv extra. Enligt en liten undersökning på SVT Rapports hemsida, jobbar 67 % bäst i eget rum, 113 % därhemma, 10 % i kontorslandskap med skiljeväggar. Endast 10 % arbetar bäst i öppna kontorslandskap, vilket är sju procent mer än de som jobbar bäst på kafé. (Finns det dom som ofta jobbar på kafé – och får betalt för det? Jag visste att ni också tänkte detsamma…).

Ibland känns det skönt att det finns forskarnissar som kan belägga sådant vi redan visste. Vinesh Oomen är en sån nisse.

Visst kan jag lugnt och ärligt säga att jag tycker att öppna kontorslandskap suger. Du riskerar att få grannens host och snörvel över ditt tangentbord, som om det inte vore nog med ditt eget. Du blir störd av grannarnas babbel och telefonprat. Och framförallt så är öppna kontorslandskap omysiga, panoptiska och stressframkallande.

Kanske skulle jag vilja gå så långt som att säga att öppna planlösningar generellt suger. De öppna planlösningar som tycks vara det enda alternativet inom bostadsbyggandet idag är opersonligt och enformigt. Visst kan det vara trevligt att kunna prata med pappa som lagar fiskpinnar samtidigt som man själv ser på Bolibompa. Men några gånger vill pappa steka maten i fred och några gånger vill barnen se på Björnes magasin* utan att sniffa fiskos i näsan. Vid såna tillfällen är öppna planlösningar korkat.

Det måste väl gå att finna mer intressanta och bättre fungerande planlösningar för bostäder än helt öppna?

* Eller vad 17 ungar av idag ser på tv!? På min tid såg vi på Björne och vi är hyfsat välfungerande medborgare.

Andra bloggar om: arkitektur, barn, forskning, hem, inredning, stress

Förgrymmade vuxna!

Såg nyss, sent om kvällen, SVT:s Dokument inifrån Förgrymmade ungar. Se den! När samhället går i den här riktningen blir jag rädd, förbannad, ledsen och massa andra tråkiga känslor.

Det är oerhört tragiskt om vi börjar se barn som små manipulativa monster som ska disciplineras för att passa vuxenvärldens syn på vad som är rätt och fel. Består världen av en hotfull barnarmé* som försöker ta makten ifrån en vuxenvärld som har tappat greppet, men som nu jävlar i mig ska ”visa var skåpet ska stå”.** Skamvrår, hoppsan, jag menar visst lugna-ner-mig-själv-rum-målat-i-energigul-färg-och-utan-fönster, blir en uppfostringsmetod som lärare använder för att visa att barnet har gjort ett ”dåligt val”. Varför var det ett dåligt val att inte lyssna på läraren? Vem satte upp de gemensamma spelreglerna som lärarna står i samlad front för?

Allra mest tragiskt är när vi börjar funderar på vilken typ av framtida medborgare vi får. Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik, ojar sig över samhällets kollaps. Total anarki, utbrister han!

Bör vi inte oroa oss för vilket samhälle vi kommer att få om barn uppfostras att blint lyda regler utan att förstå varför? Människor som blir rådvilla så fort det inte finns någon som pekar med hela handen och förklarar vad de ska göra? Vilken usel nivå har vi inte hamnat på när floskler som ”ordning och reda i kunskapsskolan” betyder att lyda ordningsregler om kepsar och mobiler?

Det är bra att det finns en aktiv skoldebatt i Sverige, men det är skrämmande hur den förs.

Flumskola eller dumskola. Följa regler eller tänka intellektuellt. Kreativitet eller passivitet. Ordning och reda eller mobiler som stör. Lärare vid kateder eller kuvad lärare maktlös vid whiteboarden i kaotisk klass.

Ingetdera. Jag tror det finns många som önskar en skola där läraren är respekterad, men utan att hötta med pekpinnen. En lärare som rör sig bort från trygga tavlan och ut i klassrummet. Lärare som ställer frågor och motfrågor och uppmuntrar till kritiskt, analytiskt och kreativt tänkande bland eleverna. Lektioner som ägnas åt undervisning hellre än 35 minuters meningslöst tjafsande om störande mobiler. Där klassrummet präglas av arbetsro, men inte därför att man riskerar att hamna i ett isoleringsrum, utan för att det är så uppenbart självklart att det är så det ska vara.

Hur ser framtidens forskare och intellektuella ut som inte förmår tänka kritiskt och självständigt? Framtidens makthavare som inte kan fatta genomtänkta beslut för att det inte står i de Gemensamma Ordningsreglerna? Hur kommer Sverige stå sig i internationell konkurrens utan kreativa människor?

Och vem ställer Jan Björklund och de andra i naughty corner?

* Jag försöker använda terminologi som Jan Björklund förstår. Andra lättförståeliga ord för samme man är spelregler, disciplin, röda kort, ordning och reda.

** För att citera en lärare på den ordningssamma skolan i dokumentären.

PS. Har ni noterat att jag har bytt adress till http://khadidja.se?

Andra bloggar om: barn, barnuppfostran, förgrymmande ungar, jan björklund, pedagogik, politik, skolan, svt, vuxna

Tänk om barnen i USA fick rösta i presidentvalet

Ja, hur hade det sett ut? Då hade Obama vunnit – men det tycks han göra med de vuxnas röster också. Enligt Nickelodeon, som har arrangerat en slags omröstning på sin hemsida, skulle 51 % av rösterna gå till Obama, och 49 % till McCain. 2,3 miljoner ska ha röstat på hemsidan. Nickelodeon har sedan 1988 haft liknande omröstningar, och i fyra av fem fall har de deltagande barnen röstat i enlighet med det slutliga valresultatet.

Nu är det såklart svårt att avgöra hur pass seriös omröstningen var, men ändå blirjag återigen övertygad om tanken att rösträtt för barn borde vara självklart i en demokrati.

På flera håll i världen finns krafter som kämpar för sänkt rösträttsålder. Här i Sverige har vi Grupp 16, spana gärna in deras hemsida. Jag har tidigare skrivit om att barn ska ha rösträtt, kanske är det dags att uppdatera inlägget. Rösträttsfrågan är en av de viktigaste demokratifrågorna och att barn förvägras denna grundläggande rättighet är oacceptabelt. Sänkt rösträttsålder är helt klart ett steg i rätt riktning.

  • Ingen hade någonsin vågat yppa om att en gravt dement 92-åring skulle skulle bli fråntagen sin rösträtt. Däremot är det okej att ställa krav på logiskt tänkande och personlig mognad på barn.
  • Att barn skulle rösta på extrempartier motbevisas ju enkelt av ovanstående röstning bland amerikanska barn. Och vilken annan samhällsgrupp blir fråntagen deras röst utifrån att de skulle kunna rösta på extrempartier? Det skulle väl jag också kunna om jag ville. Eller vilken annan +18åring som helst. Och nog får vi behålla rösträtten för det.
  • Barn är okunniga. Om vad? Om sin egen situation? Barn är väl, precis som alla andra individer, de som är mest kunniga om sin situation.

En amerikansk organisation, kallade barnrättsrörelsen för The Last Civil Right’s Movement. Jag kan bara hålla med.

Se också: Medvind för Obama

Andra bloggar om: barn, mccain, obama, presidentvalet, rösträtt, usa

Kan inte barn få vara barn?

Jag blir så uppgiven när jag läser sånt här. Det har sagts förut, men jag säger det igen; kan inte barn få vara barn? Gör det något om man inte lyckats proppa in alfabetet och räknetal innanför skallbenen innan barnet börjat skolan? Det är knappast så att det inte finns tid för inlärning och korvstoppning under kommande nio års grundskola, helst tre års gymnasie, och ytterligare några extra års studier. Vad det däremot inte finns tid till är fantasi och kreativt tänkande. Vi är nog flera därute som upplevt hur vi började skolan med upptäckarglädje och lust att lära nya saker, men slutade skolan genom att vara skoltrötta och kritiska mot betyg, pedagogik och skolsystem.

Hörnini makthavare som är ansvariga för dagens politik som påverkar barn och unga: Det svåra är inte att banka in kunskap i skallen i unga hjärnor. Med lite ordningsregler är det inte svårt att disciplinera ungdomar med mobiler och kepsar. Med gammaldags katederundervisning med magistern höttandes med pekpinnen kan nog de flesta sitta still i skolbänken.

Det svåra är (och lyssna nu förbannat noga): Att komma bort från bulimiläsningen, d v s där man proppar i sig kunskap för att sen spy upp det på proven.  Att få bort störande mobiler -  och kepsar om de nu uppfattas som störande utan ordningsregler, därför att eleverna fattar sånt själva. Samt att eleverna sitter kvar i skolbänken för att de tycker att undervisningen är intressant och stimulerande.

Där har ni en nöt att knäcka. Och tänk på vad följande flum sade:

images

Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world.

Andra bloggar om: barn, björklund, dagis, förskolan, flumskola, skolan, skolpolitik, ungdomar

Allting har sin förklaring

Äntligen har jag fått en vetenskaplig förklaring till varför jag är så mycket bättre än mina yngre syskon. Det ligger helt enkelt i sakens natur: Storasyskon är intelligentare än sina småsyskon.

Jag har visserligen länge sett en tydlig tendens i min omgivning att de som ofta är högpresterande, målinriktade och överambitiösa är storasyskon. Detta har jag emellertid alltid trott berott på att äldstabarn känt högre press på sig, främst från föräldrarna. Som äldst i en syskonskara ska man gärna vara en förebild för sina yngre syskon.

Svt har gjort ett fint litet kollage som visar statsrådens syskonplacering. Jag kan inte annat än pusta ut över att jag är i samma division som Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Nyamko Sabuni. Hellre mellanbarn eller yngstabarn än att vara ensambarn. Eller snarare sagt, jag vill inte behöva sitta i samma kategori som Jan Björklund.

Har ensambarnet Jan Björklund fått kvarsittning?

Andra bloggar om: barn, björklund, intelligens, regeringen, relationer, syskon, vetenskap