Sidi Abderrahmane

Det är första gången jag verkligen får komma in längst in i Kasbahn* och arkeologen från mitt kontor, Azzedine, förklarar livligt och engagerat. Medan vi går genom de snirkliga gränderna, upp för trappor, under hus så fylls mitt huvud av mystiska historier och roliga detaljer… för varje ny berättelse dyker tio nya frågor upp.

Min franska är smårostig och min arabiska är totalt sönderrostad, så vi pratar någon slags franskengelska. Plötsligt, i ett av alla okvadratiska hörn står tre tonårstjejer och börjar prata med oss på engelska (i Algeriet kan väldigt få prata bra engelska).

Gatuvy i Kasbahn

Jag skämtar tillbaka och säger några få fraser på algeriska, de skrattar till, och jag byter nummer med en av tjejerna och frågar om hon kan visa mig runt senare. Det vill hon gärna och vi ses vid Ketchaoua-moskén senare på eftermiddagen.

När vi ses griper hon tag i min hand och börjar gå ultrafort med sina sextonåriga ben; det är sällan jag möter någon som går fortare än jag så jag blir förvånad. Hon tar med mig till Sidi Abderrahmane, ett slags mausoleum för någon vis snubbe som levde under Förlängesedantiden. Längst in ligger hans grav, med ett glittrigt grönt täcke över, i taket hänger kristallkronor i roliga färger och former, på golvet ligger en massa mattor utspridda och här kommer folk och tänder ljus och önskar sig saker. Det känns som ett urklipp från Tusen och en natt.

Vi måste skynda oss vidare (och på vägen ut griper en kvinna tag i oss och sprayar våra handflator med en parfym som ska ge oss tur och lycka), sedan går vi upp för Les escaliers du soleil (Soltrapporna).

Hon knackar på en port, en tandlös gubbe med turban öppnar, och hon frågar om han har en takterass vi får gå upp på. Nej, det har han inte men gå till grannen istället. Det gör vi och går upp i det sköraste trapphuset jag upplevt och möter en familj med tre generationer som bor i en pyttig lägenhet högst upp.

Vy över fantastiska Alger

WOW! De har den allra mest underbara utsikten över hela Alger-bukten! Hjärtat slår lite hårdare och lungorna fylls med massa luft. Husen i Alger är kritvita och med blåa fönster och dörrar och staden klättrar upp för gröna kullar upp från havet.

Utsikten är knäförsvagande och mina händer börjar nästan darra. Alger är en oemotståndlig skönhet som alla för länge sedan gett upp hoppet om och därför misshandlar henne med uppgivenhet och brutalitet. Staden djupsuckar av melankoli och hopplöshet, men under den patinan finns en vitgnistrande skatt som väntar på att bli upptäckt.

* = Den gamla staden i Alger, där jag nuförtiden har praktik vid myndigheten för kulturarv.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas Historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden medmorgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn. Rise and fall.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden med morgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Jag fick aldrig någon Barbie, åtminstone aldrig en äkta sådan. Egentligen ett ganska genomgående tema under min uppväxt: aldrig äkta leksaker från Fætter BR-katalogen, trots att jag tydligt utmarkerat med kulspetspenna vad jag ville ha. Istället blev det saker som jag själv kunde skapa av. Inte alltid då, men idag, ser jag det som en oersättlig förmån och tänker tillbaka på hur många travar av olikfärgat papper som pappa släpade hem genom åren. Papperspappa som visade hur man ritar figurer tredimensionellt och hur man viker kuber.

Skapandebehovet har suttit i under alla år. Under segtråkiga högstadiet var dagens behållning att efter skolan måla i timmar under djupkoncentration. Under stressgymnasietiden, var det mest avkopplande att sy eller skapa med metallfolie- och tråd. Min egensydda balklänning var det roligaste projektet. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet föddes tanken om att bli arkitekt. Och när jag förra sommaren rotade genom barndomsteckningarna hittade jag hus, hus, hus.

Så kom jag in på arkitektutbildningen. Och hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: Hur kunde en kreativ utbildning strypa all form av frivillig kreativitet? Är det för att det i arkitektrollen ingår att alltid vara beredd på att kritisera och bli kritiserad? Är det för att kreativiteten ändå kanaliseras ut genom musarmen, under linjalernas regim och i samtalet med de andra?

Det enda jag vet är att jag efter nästan varje dag på arkitektskolan är trött, utmattad, oftast med nya idéer precis när jag ska somna. Ofta fetportioner av frustration.

Jag vet också att det bästa jag gjort på länge är att inte gå i skolan denna höst och att jag glädjer* mig till Mocambique-resan om drygt en månad.

* En kompis påpekade min danskifiering, eftersom jag numera ”glädjer mig” än ”ser fram emot”. Typiskt torrsvenskt att se fram emot saker, istället för att glädja sig till dom… Man ser väl fram emot det som kommer i framtiden? Vad gör man annars, ser bakåt?

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.

Tänk om vi hade en enväldig arkitekturminister som bestämde hur allt byggt skulle se ut? Tänk om byggherrar vågade luta sig tillbaka i skinnfåtöljen, ringa upp ett slumpmässigt valt arkitektkontor i Gula sidorna och säga:

Byggherren:  ”Surprise me”

Arkitekten: ”Men, men! Hur skulle det se ut? Vi måste ju ha en tävling först!”

Byggherren: ”Det skiter jag i. Du får göra precis som du vill. Jag betalar”. Klick.

Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att byggnaden hade blivit kolossalt ful? Uppenbarligen går det ju att göra byggnader som nomineras till De-som-inte-fick-pris-men-borde-fått-pris-Priset som folk fortfarande tycker är fula. Faktum är att många inte tycker att flera av de 21 byggnaderna bara är fula (se kommentarsfälten), de tycker flera av dom är brutala, gråa och intetsägande.

Dessutom kan vi konstatera att inte en enda (!) av kandidaterna är gjorda av en kvinnlig arkitekt. Nåväl, de har säkert funnits med i arbetsprocessen, men de får inte götta sig i äran. Till och med i kvinnonamnsklingande kontoret Vera Arkitekter är alla fyra delägare män. Var är de kvinnliga arkitekterna?

Kan vi konstatera följande:

1. Arkitekter älskar tävlande. Tävlingar är en förutsättning för att arkitektur skapas.
2. Arkitekter är en liten yrkesgrupp vars smak skiljer sig mycket från övriga befolkning, men som ändå styr den övriga befolkningens fysiska miljö.
3. Kvinnliga arkitekter är helt enkelt sämre än manliga.

Det första kontorslandskapet dök upp 1961 i Tyskland – oförvånansvärt nog.

En fingervisning om var människor jobbar bäst borde få varje entreprenör, chef och ansvarig arkitekt att tänka ett varv extra. Enligt en liten undersökning på SVT Rapports hemsida, jobbar 67 % bäst i eget rum, 113 % därhemma, 10 % i kontorslandskap med skiljeväggar. Endast 10 % arbetar bäst i öppna kontorslandskap, vilket är sju procent mer än de som jobbar bäst på kafé. (Finns det dom som ofta jobbar på kafé – och får betalt för det? Jag visste att ni också tänkte detsamma…).

Ibland känns det skönt att det finns forskarnissar som kan belägga sådant vi redan visste. Vinesh Oomen är en sån nisse.

Visst kan jag lugnt och ärligt säga att jag tycker att öppna kontorslandskap suger. Du riskerar att få grannens host och snörvel över ditt tangentbord, som om det inte vore nog med ditt eget. Du blir störd av grannarnas babbel och telefonprat. Och framförallt så är öppna kontorslandskap omysiga, panoptiska och stressframkallande.

Kanske skulle jag vilja gå så långt som att säga att öppna planlösningar generellt suger. De öppna planlösningar som tycks vara det enda alternativet inom bostadsbyggandet idag är opersonligt och enformigt. Visst kan det vara trevligt att kunna prata med pappa som lagar fiskpinnar samtidigt som man själv ser på Bolibompa. Men några gånger vill pappa steka maten i fred och några gånger vill barnen se på Björnes magasin* utan att sniffa fiskos i näsan. Vid såna tillfällen är öppna planlösningar korkat.

Det måste väl gå att finna mer intressanta och bättre fungerande planlösningar för bostäder än helt öppna?

* Eller vad 17 ungar av idag ser på tv!? På min tid såg vi på Björne och vi är hyfsat välfungerande medborgare.

Däremot så är jag tvungen att notera, bara sätta en liten asterisk vid, att Cherin i slutet av avsnitt två kallade profeten Muhammed för The Man of All Men. När man egentligen ska/borde/måste säga Muhammed (p.b.u.h eller s.a.s eller f.v.m.h) kan vi helt enkelt säga, Muhammed – The Man of All Men (t.m.o.a.m).

Förresten, skulle man också kunna säga att James Bond är The Man of All Men? Har funderat på Bond en del senaste tiden, då jag fått höra att jag är lik den nya Bond-bruden, Olga Kurylenko. Det måste vara min nya pagefrisyr som gör det.

Även Olgor kan vara snygga! Jag har dock inte lugg, men funderar skarpt på det, när det uppenbarligen kan bli såhär snyggt. Tack och lov slapp jag även att heta Olga. Det kan diskuteras om Khadidja är så mycket bättre… Hur som skit, ska jag se filmen är det bara för att a) Judi Dench alltid är en iskall höjdare och b) jag vill se hur Olga är in action.

Nu tror jag att jag återgår till mina böcker om hållbar stadsplanering. Arkitektur förblir fortfarande en aningens mer i mitt field of interest, än vad Halal-tv är.

Bloggat: Camilla Grepe, Svensson, Bloggywood, Senses,

Ps. Inte varje dag man får ihop nedanstående taggkombination.

1. Cyklismen. Det i särklass absolut bästa med Danmark. Du kan cykla nästan var du vill! Vilken fetmäktig känsla när man ser alltifrån affärsmän cykla med portfölj och kostym till gamla hippies på christianiacyklarna.
2. Tågsystemet. I Danmark behöver du inte boka biljetter femtioelva månader i förväg för att få ett humant pris. Standardpriser gäller. Tågen går i tid. Tågen går ofta. Tågen går så som tåg skall. (Däremot kan man diskutera varför de envisas med att köra tågen på diesel. Fy fy, Danmark!). Kort sagt: SJ är kass.*
3. Den Allmänna Arkitekturmedvetenheten. Danskar verkar överlag vara mer medvetna om arkitektur. Saker som stadens framtid, nybyggnationer, bostadspolitik och andra relevanta ämnen tycks beröra fler vanliga danskar. I svensk media berörs arkitekturrelaterade ämnen bara i pyttiga notiser.
4. Utbudet av ekologiska produkter tycks vara mycket större i Danmark än i Sverige. Me like.
5. Köpenhamn. Ja, ack Köpenhamn känns mysigare än Stockholm. Visst är Stockholm vackert och så, men ändå… jag får aldrig grepp om staden. Man går ner under jord, åker tunnelbana, går upp ur jorden och fattar inte hur de två platserna hängde samman. I Köpenhamn kan man cykla överallt. Kanske ska jag erkänna att jag inte heller gett Stockholm samma ärliga chans som den danska motsvarigheten.
6. Christiania! Ja, var någon annanstans kan man finna Christiania? Synd bara att den danska regeringen tycks vara inkompetent att lösa Christianias framtid.
7. Det danska humöret får väl komma på en sista plats för det är inte alltid det är av godo. Internationell forsking har ändå visat att danskarna skulle vara lyckligast i världen. Myten om dansken som glad, öppen, ärlig och öldrickandes kan jag efter två år i vårt grannland bekräfta. Samtidigt har jag flera gånger hört svenskar och norrmän irriteras över den lite väl generösa ärligheten…

Vill du läsa mer om de lyckliga danskarna? Läs lite här, här och här.

* Mitt inlägg om att SJ behöver konkurrens kommer.

Det känns bra att vara medlem i en organisation som man sympatiserar med. Men det är knepigt det där med engagemang… Måste man vara superaktiv för att räknas som en tillräckligt bra medlem? Mitt ideella engagemang har för det mesta inneburit många nya vänner, utveckling och annat positivt, men har också (i ärlighetens namn) tagit en hel del energi. Kanske finns det helt enkelt andra former för ideellt engagemang än de rent traditionella med fika, myspys och dagordningar? Själv trivs jag ganska bra med att koordinera mitt engagemang från datorn ut i den virtuella datorvärlden. Kombinerat med lite praktisk action och vanliga möten.

Under tiden som jag går och småfixar lite här hemma, lyssnar jag på musik: mysigt. För tillfället spelar jag gungig musik (blues, tuareg, elgitarrer). I mina små och framför allt läckra högtalare, sprids ljudet ut i hela rummet och sprider skönkänslor. Och jag vill fortfarande åka till Mali. Varför är jag inte där? I framtiden blir det nog, men först ska jag diska och sen till Kopparberg.

På tåget ska jag läsa Frank Lloyds Wrights bok The Living City om Broadacre City. Och så är jag nyfiken på att läsa boken Creating Child Friendly Cities. Den senare känns mest spännande…