Etikettarkiv för 'arkitektur'

Kreativ utbildning stryper kreativiteten

Publicerat den 5 december, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

Jag har alltid känt ett behov av att skapa. Hemma var det pysselverkstad med syrran, papperslappar på golvet, kritor och färg i mängder, tygstuvar och klister. Det bästa med att börja skolan var att de hade ännu mer färger och material än hemma.

Jag fick aldrig någon Barbie, åtminstone aldrig en äkta sådan. Egentligen ett ganska genomgående tema under min uppväxt: aldrig äkta leksaker från Fætter BR-katalogen, trots att jag tydligt utmarkerat med kulspetspenna vad jag ville ha. Istället blev det saker som jag själv kunde skapa av. Inte alltid då, men idag, ser jag det som en oersättlig förmån och tänker tillbaka på hur många travar av olikfärgat papper som pappa släpade hem genom åren. Papperspappa som visade hur man ritar figurer tredimensionellt och hur man viker kuber.

Skapandebehovet har suttit i under alla år. Under segtråkiga högstadiet var dagens behållning att efter skolan måla i timmar under djupkoncentration. Under stressgymnasietiden, var det mest avkopplande att sy eller skapa med metallfolie- och tråd. Min egensydda balklänning var det roligaste projektet. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet föddes tanken om att bli arkitekt. Och när jag förra sommaren rotade genom barndomsteckningarna hittade jag hus, hus, hus.

Så kom jag in på arkitektutbildningen. Och hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: Hur kunde en kreativ utbildning strypa all form av frivillig kreativitet? Är det för att det i arkitektrollen ingår att alltid vara beredd på att kritisera och bli kritiserad? Är det för att kreativiteten ändå kanaliseras ut genom musarmen, under linjalernas regim och i samtalet med de andra?

Det enda jag vet är att jag efter nästan varje dag på arkitektskolan är trött, utmattad, oftast med nya idéer precis när jag ska somna. Ofta fetportioner av frustration.

Jag vet också att det bästa jag gjort på länge är att inte gå i skolan denna höst och att jag glädjer* mig till Mocambique-resan om drygt en månad.

* En kompis påpekade min danskifiering, eftersom jag numera ”glädjer mig” än ”ser fram emot”. Typiskt torrsvenskt att se fram emot saker, istället för att glädja sig till dom… Man ser väl fram emot det som kommer i framtiden? Vad gör man annars, ser bakåt?

Andra bloggar om: arkitektur, barndom, danmark, kreativitet, pyssel, skola, utbildning

Skolan ett krigssjukhus eller avrättningsplats?

Publicerat den 21 september, 2009 i Vardagsrummet. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Av okänd anledning (= tillfällig sysslolöshet) läste jag att min gamla högstadieskola är byggd som ett krigssjukhus. ”Denna stabila uppbyggnad leder i sin tur till att bara ytslitage har uppstått”. Rätt mycket ytslitage skulle jag vilja säga, om jag minns min högstadieperiod historiekorrekt.

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

korsbacka_vinter_2008

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.

Andra bloggar om: arkitektur, barn, högstadium, offentliga rum, skola, skolgårdar

Kvinnliga arkitekter helt enkelt sämre

Publicerat den 3 mars, 2009 i Köket och Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Oj, så skoj det är att tävla i arkitektur! Nu är det dags igen. Inte nog med Kasper Salin-priset som varje år delats ut (varav Gert Wingårdh fått priset fem gånger, vilket säger en hel del om svensk arkitektur) -  nu ska tidskriften Mellanrum kora vinnaren bland de som inte fick priset.

Tänk om vi hade en enväldig arkitekturminister som bestämde hur allt byggt skulle se ut? Tänk om byggherrar vågade luta sig tillbaka i skinnfåtöljen, ringa upp ett slumpmässigt valt arkitektkontor i Gula sidorna och säga:

Byggherren:  ”Surprise me”

Arkitekten: ”Men, men! Hur skulle det se ut? Vi måste ju ha en tävling först!”

Byggherren: ”Det skiter jag i. Du får göra precis som du vill. Jag betalar”. Klick.

Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att byggnaden hade blivit kolossalt ful? Uppenbarligen går det ju att göra byggnader som nomineras till De-som-inte-fick-pris-men-borde-fått-pris-Priset som folk fortfarande tycker är fula. Faktum är att många inte tycker att flera av de 21 byggnaderna bara är fula (se kommentarsfälten), de tycker flera av dom är brutala, gråa och intetsägande.

Dessutom kan vi konstatera att inte en enda (!) av kandidaterna är gjorda av en kvinnlig arkitekt. Nåväl, de har säkert funnits med i arbetsprocessen, men de får inte götta sig i äran. Till och med i kvinnonamnsklingande kontoret Vera Arkitekter är alla fyra delägare män. Var är de kvinnliga arkitekterna?

Kan vi konstatera följande:

  1. Arkitekter älskar tävlande. Tävlingar är en förutsättning för att arkitektur skapas.
  2. Arkitekter är en liten yrkesgrupp vars smak skiljer sig mycket från övriga befolkning, men som ändå styr den övriga befolkningens fysiska miljö.
  3. Kvinnliga arkitekter är helt enkelt sämre än manliga.

Andra bloggar om: arkitektur, betong, gert wingårdh, jämställdhet, kasper salin

Öppna kontorslandskap suger

Publicerat den 15 januari, 2009 i Vardagsrummet. 1 kommentar Etiketter: , , , , , .

Jag visste det! Öppna kontorslandskap är en galen skapelse från början till slut. Nu har jag dessutom bevis på det!

Det första kontorslandskapet dök upp 1961 i Tyskland – oförvånansvärt nog.

En fingervisning om var människor jobbar bäst borde få varje entreprenör, chef och ansvarig arkitekt att tänka ett varv extra. Enligt en liten undersökning på SVT Rapports hemsida, jobbar 67 % bäst i eget rum, 113 % därhemma, 10 % i kontorslandskap med skiljeväggar. Endast 10 % arbetar bäst i öppna kontorslandskap, vilket är sju procent mer än de som jobbar bäst på kafé. (Finns det dom som ofta jobbar på kafé – och får betalt för det? Jag visste att ni också tänkte detsamma…).

Ibland känns det skönt att det finns forskarnissar som kan belägga sådant vi redan visste. Vinesh Oomen är en sån nisse.

Visst kan jag lugnt och ärligt säga att jag tycker att öppna kontorslandskap suger. Du riskerar att få grannens host och snörvel över ditt tangentbord, som om det inte vore nog med ditt eget. Du blir störd av grannarnas babbel och telefonprat. Och framförallt så är öppna kontorslandskap omysiga, panoptiska och stressframkallande.

Kanske skulle jag vilja gå så långt som att säga att öppna planlösningar generellt suger. De öppna planlösningar som tycks vara det enda alternativet inom bostadsbyggandet idag är opersonligt och enformigt. Visst kan det vara trevligt att kunna prata med pappa som lagar fiskpinnar samtidigt som man själv ser på Bolibompa. Men några gånger vill pappa steka maten i fred och några gånger vill barnen se på Björnes magasin* utan att sniffa fiskos i näsan. Vid såna tillfällen är öppna planlösningar korkat.

Det måste väl gå att finna mer intressanta och bättre fungerande planlösningar för bostäder än helt öppna?

* Eller vad 17 ungar av idag ser på tv!? På min tid såg vi på Björne och vi är hyfsat välfungerande medborgare.

Andra bloggar om: arkitektur, barn, forskning, hem, inredning, stress

The Man Of All Men

Publicerat den 11 november, 2008 i Hallen. 4 kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Ska jag eller ska jag inte? Pallar jag eller pallar jag inte? Vill jag eller vill jag inte? Jag tror det blir ett bestämt nej: Nej, jag ska, pallar och vill inte kommentera Halal-tv mer. Halal är helt enkelt inte längre så ball. Jag ska skriva ett inlägg på temat när jag pallar och har lust att göra det – när jag halal-pallar.

Däremot så är jag tvungen att notera, bara sätta en liten asterisk vid, att Cherin i slutet av avsnitt två kallade profeten Muhammed för The Man of All Men. När man egentligen ska/borde/måste säga Muhammed (p.b.u.h eller s.a.s eller f.v.m.h) kan vi helt enkelt säga, Muhammed – The Man of All Men (t.m.o.a.m).

Förresten, skulle man också kunna säga att James Bond är The Man of All Men? Har funderat på Bond en del senaste tiden, då jag fått höra att jag är lik den nya Bond-bruden, Olga Kurylenko. Det måste vara min nya pagefrisyr som gör det.

Även Olgor kan vara snygga! Jag har dock inte lugg, men funderar skarpt på det, när det uppenbarligen kan bli såhär snyggt. Tack och lov slapp jag även att heta Olga. Det kan diskuteras om Khadidja är så mycket bättre… Hur som skit, ska jag se filmen är det bara för att a) Judi Dench alltid är en iskall höjdare och b) jag vill se hur Olga är in action.

Nu tror jag att jag återgår till mina böcker om hållbar stadsplanering. Arkitektur förblir fortfarande en aningens mer i mitt field of interest, än vad Halal-tv är.

Bloggat: Camilla Grepe, Svensson, Bloggywood, Senses,

Ps. Inte varje dag man får ihop nedanstående taggkombination.

Andra bloggar om: arkitektur, frisyrer, halal-tv, james bond, media, muhammed, olga kurylenko, svt

Saker som är bättre i Danmark

Publicerat den 17 oktober, 2008 i Vardagsrummet. 4 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Under min tid i Köpenhamn har jag säkerligen muttrat över grejer som är bättre i Sverige, såsom Den Luktfria Osten och andra självklarheter. Men nu är det dags att Danmark ska få den cred som de är så välförtjänta av om man jämför med Sverige. Mine damer og herrer, här kommer listan!

  1. Cyklismen. Det i särklass absolut bästa med Danmark. Du kan cykla nästan var du vill! Vilken fetmäktig känsla när man ser alltifrån affärsmän cykla med portfölj och kostym till gamla hippies på christianiacyklarna.
  2. Tågsystemet. I Danmark behöver du inte boka biljetter femtioelva månader i förväg för att få ett humant pris. Standardpriser gäller. Tågen går i tid. Tågen går ofta. Tågen går så som tåg skall. (Däremot kan man diskutera varför de envisas med att köra tågen på diesel. Fy fy, Danmark!). Kort sagt: SJ är kass.*
  3. Den Allmänna Arkitekturmedvetenheten. Danskar verkar överlag vara mer medvetna om arkitektur. Saker som stadens framtid, nybyggnationer, bostadspolitik och andra relevanta ämnen tycks beröra fler vanliga danskar. I svensk media berörs arkitekturrelaterade ämnen bara i pyttiga notiser.
  4. Utbudet av ekologiska produkter tycks vara mycket större i Danmark än i Sverige. Me like.
  5. Köpenhamn. Ja, ack Köpenhamn känns mysigare än Stockholm. Visst är Stockholm vackert och så, men ändå… jag får aldrig grepp om staden. Man går ner under jord, åker tunnelbana, går upp ur jorden och fattar inte hur de två platserna hängde samman. I Köpenhamn kan man cykla överallt. Kanske ska jag erkänna att jag inte heller gett Stockholm samma ärliga chans som den danska motsvarigheten.
  6. Christiania! Ja, var någon annanstans kan man finna Christiania? Synd bara att den danska regeringen tycks vara inkompetent att lösa Christianias framtid.
  7. Det danska humöret får väl komma på en sista plats för det är inte alltid det är av godo. Internationell forsking har ändå visat att danskarna skulle vara lyckligast i världen. Myten om dansken som glad, öppen, ärlig och öldrickandes kan jag efter två år i vårt grannland bekräfta. Samtidigt har jag flera gånger hört svenskar och norrmän irriteras över den lite väl generösa ärligheten…

Vill du läsa mer om de lyckliga danskarna? Läs lite här, här och här.

* Mitt inlägg om att SJ behöver konkurrens kommer.

Andra bloggar om: arkitektur, öresund, danmark, kultur, miljö, sverige

Mitt engagemang framför dator och högtalare

Publicerat den 3 oktober, 2008 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Igår var jag duktig och betalade äntligen in medlemsavgiften till Svenska Naturskyddsföreningen. Det känns som en vettig organisation. Idag ska jag till multihelg i Kopparberg med Rädda Barnens Ungdomsförbund. Det blir nog både peppande och barnrättsaktivt.

Det känns bra att vara medlem i en organisation som man sympatiserar med. Men det är knepigt det där med engagemang… Måste man vara superaktiv för att räknas som en tillräckligt bra medlem? Mitt ideella engagemang har för det mesta inneburit många nya vänner, utveckling och annat positivt, men har också (i ärlighetens namn) tagit en hel del energi. Kanske finns det helt enkelt andra former för ideellt engagemang än de rent traditionella med fika, myspys och dagordningar? Själv trivs jag ganska bra med att koordinera mitt engagemang från datorn ut i den virtuella datorvärlden. Kombinerat med lite praktisk action och vanliga möten.

Under tiden som jag går och småfixar lite här hemma, lyssnar jag på musik: mysigt. För tillfället spelar jag gungig musik (blues, tuareg, elgitarrer). I mina små och framför allt läckra högtalare, sprids ljudet ut i hela rummet och sprider skönkänslor. Och jag vill fortfarande åka till Mali. Varför är jag inte där? I framtiden blir det nog, men först ska jag diska och sen till Kopparberg.

På tåget ska jag läsa Frank Lloyds Wrights bok The Living City om Broadacre City. Och så är jag nyfiken på att läsa boken Creating Child Friendly Cities. Den senare känns mest spännande…

Andra bloggar om: arkitektur, ideellt engagemang, miljö, musik, rädda barnens ungdomsförbund, samhälle

En rosa dag om kvinnor i arkitekturen

Publicerat den 1 oktober, 2008 i Salongen och Sovrummet. Inga kommentarer Etiketter: , .

Idag är det 100 år sedan kvinnor för första gången fick bli antagna som arkitektstuderande på min skola. Det firades stort och det kändes värt att gå och delta i arrangementet. De fina plakaten var rosa och rödrandiga med sirlig text. Så att vi förstår att vi snackar Female Forces of Architecture, va? Av hundratals närvarande var antalet män under 20 st. Typiskt. När de två kvinnliga arrangörerna började tala, stormade rektorn strax in med en gigantisk bukett röda rosor och snackade lite. Typiskt (att han tog sig rätten att avbryta två kvinnor). Men eftersom jag gillar rektorns i övrigt ständigt leende sjyssta stil, tog jag inte speciellt illa vid mig den här gången.

Därefter följer talare på talare där rubrikerna var intressantare än föredragen. Uppläggen var ungefär följande:

Jag är arkitekt … och jobbar med … När jag blev tillfrågad att tala här, visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, men började fundera över:

(här följer tre frågor som den kvinnliga arkitekten har funderat över, vilken en utav frågorna garanterat är Finns det en kvinnlig arkitektur?* Men först tänkte jag berätta lite mer om vad jag dagligen arbetar med…

Just här blir det så intressant att talaren bara fortsätter att prata om vad hon gör i sin firma. Vilka teoretiker hon tycker är inspirerande att läsa. Att hon har en drängbulle i ugnen och driver kontor med sin käreste. Etc. Etc. I mitt huvud snurrar tankarna Jag bryr mig inte. Jag är inte ett dugg intresserad av vad du gör på ditt jobb. Get to the point. Jag somnar snart. Mitt huvuds nickande bekräftade detta gång på gång.

Hanne Kjærholm, Beatriz Colomina, Dorte Mandrup

Utstickare var däremot Dorte Mandrup som dissade snack om ”feminin  arkitektur”. Ja, vad fan är det? Ljust, luftigt, ornamenterat? Hanne Kjærholm, Grand Old Lady, var respektingivande. I snygg pagefrisyr höll hon ett inlägg tillsammans med rektorn. Mest skärpt var Beatriz Colomina, arkitekturhistoriker som bl a skrivit Sexuality and Space, som snackade om Eileen Grays E1027, grävde i Le Corbusiers smått pornografiska bilder av algeriska kvinnor och som sedan besatt målade om dessa år efter år. Det verkar som gubben skämts över bilderna, eftersom han brände dessa. I övrigt var han en nitisk samlare av allt från gamla skisser, kvitton, visitkort… Hon avslutade med att visa bilder på Le Corbusier själv naken.

Mästaren ertappad målandes nakna kvinnor? Notera att arkitekten ändå behållt sina arkitektglasögon på, men att allt annat åkt av.

* Alla svarade såklart att ”Nej, det finns det inte”. Men de tycker ändå att det är viktigt att det ”kvinnliga perspektivet” finns med i arkitekturen.

Andra bloggar om: arkitektur, le corbusier

Var finns det goda kollektiva boendet?

Publicerat den 9 april, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

I skolan har vi som avslutande terminsuppgift att göra ett “kollegie” (danskt ord för kollektivt studentboende) och en tillhörande sporthall och/eller kulturcenter. Det är en grymt rolig uppgift* och dagligen surrar frågor i huvudet som rör kollektivt boende, små bostäder, att bo mitt i staden i ett märkligt område… Grunden vi har fått är relativt liten och ligger alldeles intill Tivoli, kommunbyggnader, ett skulpturmuseum, centralstationen och gamla och dyra lägenheter. Vad kan man göra på en sådan plats? Runtomkring finns bara vägar, där människor passerar förbi i både hög hastighet som långsam, men där få stannar till.

Den första frågan som infinner sig är varifrån föreställningen om att studenter gärna kan bo kollektivt, härstammar. Är det så att man med en knaprare ekonomi också i högre grad accepterar att bo lite trångare och dela vissa funktionsytor med andra? Vem anser detta? Finns det inte andra infallsvinklar på hur man kan bygga bra och billigt? Det stora flertalet studenter vill nog ha ett aktivt och socialt studentliv, men är kollektivt boende en bra utgångspunkt?

En annan fråga som dyker upp kring pannlobsfronten är varför man inte bygger mer kollektivt. Har det att göra med vår tids individualism? Vill man inte gärna förknippas med idealistiska människor i batiktröja och jordskor? Personligen tror jag att det kollektiva boendet hade kunnat utvecklas betydligt mer än vad det görs idag. Människan är och förblir en social varelse.

Kanske hade fler äldreboenden eller seniorbostäder kunnat få mer karaktär av kollektiva boenden? Min erfarenhet av att jobba i äldrevården säger mig att alltför många äldre är ensamma eller isolerade. Eller varför inte fler familjeboenden av kollektiv art? Det saknas alternativ mellan följande två typer av boenden:

  • …”kollektiv” så som vi tänker oss dom. Tänk Moodyssons Tillsammans och vi vet genast var våra gemensamma föreställningsramar finns: skägg (valfritt kön, valfri placering), vegetarianer, knutna nävar som strävar i Kampen, velorbyxor, gröna och bruna murrfärger.
  • …och å andra sidan majoriteten av dagens boenden. Människor vaknar i sin egen lilla cell av bikupans vaxkaka men mellan cellerna finns ingen kontakt. Detta strider ju mot hela tanken om bikupans uppbyggnad måste jag förfärat utbrista! Folk möts ju knappt längre i trappuppgångarna.

Ni tänkande, kloka människor därute: Månne kan I fritt spekulera kring spörsmålen och månne kan jag därmed bli hulpen. Diskutera, fråga, klura och så vidare kring det kollektiva boendet.

* SANNING MED MODIFIKATION. Jag är väl medveten om att jag kommer skifta uppfattning om detta många, många gånger under projektets gång utifrån grad av prestationsångest, tidspress och kreativitetsbrist. Då kommer jag hänvisa till elaka tryckfelsnissar.

Andra bloggar om: boende, bostäder, politik, kollektiv, arkitektur, stadsplanering

Andra bloggar om: arkitektur, boende, bostäder, kollektiv, politik, stadsplanering

Arkitektkårens uppfluffade nonsensspråk

Publicerat den 11 februari, 2008 i Salongen och Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

Vet du vad en ”vertikal förbindelse mellan två horisontella planer” är för någonting? Jag vet. Det finns nämligen ett bättre ord för detta: TRAPPA.

Exemplet ovan kom ifrån en föreläsning vi hade förra veckan kring arkitektur, språk och identitet. Tack för en upplyftande upplevelse! Jag trodde jag var dum som inte förstod varför man ska krångla till sitt språk när man talar om arkitektur. I många fall har det gått så långt att mina öron automatiskt stänger av när jag hör några tala om arkitektur. Det har blivit en reflex lika fast i ryggmärgen som den som talar om för mig att ta bort handen från en tänd spisplatta eller skrika ”mögiga fanhelvete” om jag slår i tån i en dörrtröskel. övriga kännetecken på denna reflex är: himlande med ögonen, djupa suckar, tomma och nollställda blickar ut i luften och en känsla av panikångest och andnöd.

Det är sorgligt att, som blivande (detta får tiden visa) arkitekt, behöva känna att det finns få som talar om arkitektur på ett sätt som går att förstå.

Jo, visst måste det finnas ett fackspråk. Detta krävs för att ha en precision och för att kunna ha en viss intellektuell nivå i yrkeskåren. Men det finns också gränser. När många arkitekter istället blåser upp formuleringarna, gör det hela mer abstrakt än vad det behöver vara, fyller meningarna med onödigt många ord och fruktansvärt många bisatser – så tappar man precisionen.

Det vanliga syndromet bland all världens arkitekter visar därmed på en oförmåga att vara precis. Så tråkigt nog blir det så, att den arkitektur som från början skulle förmedlas till omvärlden, och som kanske också var en skarp flisa i arkitekturhistorien istället fluffas upp och görs fullständigt omöjlig inför omvärlden. Detta leder till att:

  1. Ingen utanför arkitektvärlden förstår vad i helsike vi pratar om.
  2. Ingen innanför arkitektvärlden förstår heller vad i helsike vi pratar om (eller så låtsas vi om att vi förstår)
  3. När ingen, varken innanför eller utanför arkitektvärlden, fattar vad vi pratar om uppstår missförstånd.

Att blåsa upp språket med luftiga ord och satser gör det alltså inte mer innehållsrikt. Det blir bara tommare och fluffigare. Så tänk på det, arkitekten där, att en knaprig liten kakbit kan vara nog så innehållsrik som den lättaste marängen.

Andra bloggar om: arkitekter, arkitektur, språk, utbildning