Idag är det 100 år sedan kvinnor för första gången fick bli antagna som arkitektstuderande på min skola. Det firades stort och det kändes värt att gå och delta i arrangementet. De fina plakaten var rosa och rödrandiga med sirlig text. Så att vi förstår att vi snackar Female Forces of Architecture, va? Av hundratals närvarande var antalet män under 20 st. Typiskt. När de två kvinnliga arrangörerna började tala, stormade rektorn strax in med en gigantisk bukett röda rosor och snackade lite. Typiskt (att han tog sig rätten att avbryta två kvinnor). Men eftersom jag gillar rektorns i övrigt ständigt leende sjyssta stil, tog jag inte speciellt illa vid mig den här gången.
Därefter följer talare på talare där rubrikerna var intressantare än föredragen. Uppläggen var ungefär följande:
Jag är arkitekt … och jobbar med … När jag blev tillfrågad att tala här, visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, men började fundera över:
(här följer tre frågor som den kvinnliga arkitekten har funderat över, vilken en utav frågorna garanterat är Finns det en kvinnlig arkitektur?* Men först tänkte jag berätta lite mer om vad jag dagligen arbetar med…
Just här blir det så intressant att talaren bara fortsätter att prata om vad hon gör i sin firma. Vilka teoretiker hon tycker är inspirerande att läsa. Att hon har en drängbulle i ugnen och driver kontor med sin käreste. Etc. Etc. I mitt huvud snurrar tankarna Jag bryr mig inte. Jag är inte ett dugg intresserad av vad du gör på ditt jobb. Get to the point. Jag somnar snart. Mitt huvuds nickande bekräftade detta gång på gång.
Hanne Kjærholm, Beatriz Colomina, Dorte Mandrup
Utstickare var däremot Dorte Mandrup som dissade snack om ”feminin arkitektur”. Ja, vad fan är det? Ljust, luftigt, ornamenterat? Hanne Kjærholm, Grand Old Lady, var respektingivande. I snygg pagefrisyr höll hon ett inlägg tillsammans med rektorn. Mest skärpt var Beatriz Colomina, arkitekturhistoriker som bl a skrivit Sexuality and Space, som snackade om Eileen Grays E1027, grävde i Le Corbusiers smått pornografiska bilder av algeriska kvinnor och som sedan besatt målade om dessa år efter år. Det verkar som gubben skämts över bilderna, eftersom han brände dessa. I övrigt var han en nitisk samlare av allt från gamla skisser, kvitton, visitkort… Hon avslutade med att visa bilder på Le Corbusier själv naken.
Mästaren ertappad målandes nakna kvinnor? Notera att arkitekten ändå behållt sina arkitektglasögon på, men att allt annat åkt av.
* Alla svarade såklart att ”Nej, det finns det inte”. Men de tycker ändå att det är viktigt att det ”kvinnliga perspektivet” finns med i arkitekturen.
0 kommentar till “En rosa dag om kvinnor i arkitekturen”