Igår gick jag till stationen och just kring ett kritiskt hörn – kritiskt därför att buskar skymmer vad som kan finnas bakom – så får jag syn på en hundskit. Den väcker genast min uppmärksamhet.
För det första så är den stor. Stor är faktiskt en mesig beskrivning i detta fall. Nej, den är gigantisk, enorm, volumniös – oerhörd. Jag kan bara föreställa mig hur hunden tagit i riktigt ordentligt med hela kroppen. Ju mindre hunden är, ju bissarare blir den inre bilden jag får upp över scenariot.
För det andra så väcker det en massa funderingar, precis när jag är på väg att sätta foten i skiten. (Lyckligtvis hinner jag förhindra katastrofen.) Märker man som hundägare inte att ens hund stannar till och pressar ut en korv? Inser man inte att andra kommer trampa i det?
När jag går förbi nästa gång, på väg hem, så ser jag att hundskiten nu är upptrampad och framförallt uttrampad. Tänk vad många människor som har fått sin dag förstörd genom att snubbla i den vedervärdiga bruna substansen, bara därför att de haft bråttom till tåget och bara för att någon idiot inte pallade plocka upp det.
Nu, drygt 24 timmar senare har skiten blandats ut med bruna höstlöv till nåt odefinierbart som får mig att ta långa omvägar för att inte riskera nåt.
Nästa dag, på ett annat ställe i Köpenhamn – som bortsett från alltför många hundbajstollar i stadsmiljön är en riktigt trevlig stad, så får jag syn på en man som är ute med sina två hundar. Den ena stannar till och gör projekt två. Mannen drar otålmodigt i kopplet och stressar hunden. Två meter senare gör hunden samma sak varpå mannen irriterat utropar ”Aj, pokkers!”. Och fortsätter att gå utan att ens antyda om att han skulle plocka upp det. Sicken mentalitet.
Tänk så länge man kan diskutera skitsaker.*
(Ps. Detta inlägg är kategoriserat under Skitsnack, ganska självklart, men även i Hallen därför att skor + hundskit = kan hamna i hallen)
* = Buuh. Den var kass.
0 kommentar till “En hundskits öde under 24 timmar”