Så låt oss bara tala om det för vad det är: Det finns ingen så kallad hederskultur. Det finns däremot en hederskultur. De normer och värderingar som legitimeras av hederskulturen inskränker de mänskliga rättigheterna – särskilt barns och kvinnor. Och varje gång ställer jag mig frågan: Varför är det så få som vågar prata om den? Varför sätts prefixet s k kring hederskulturen?
Det gör mig förbannad, illamående och rasande! Svenska politiker, debattörer och organisationer (t o m de som säger sig kämpa för barns rättigheter!) slingrar sig runt av rädsla för att polarisera och bli kallade för rasister. Vad de inte förstår är att vi som vågar tala om hederskulturen för vad den är, faktiskt nyanserar deatten istället för att polarisera den.
För vad vi försöker säga är att det finns värderingar och traditioner som får legitimitet i en hederskultur. Sådant som kvinnors sexualitet och barns uppfostran är exempel på där rättigheterna kränks. Och självfallet måste förklaringsmodellerna sträcka sig längre än så. Vi måste förstå att där det finns en mer eller mindre utbredd hederskultur, har också familjen/släkten/klanen en annan roll än här, religionen kan fylla en annan funktion i människors liv, de patriarkala strukturerna kan skilja sig från våra. Attityderna till sexualitet och kärlek kombinerat med synen på barn och könsroller spelar naturligtvis också in. Vi vet detta. Lik förbannat får man höra det ena dumma uttalandet efter det andra. Tanken om att svenska män är talibaner är också en annan bubblare på listan över urbota korkade kommentarer. Dessa är bara ett litet axplock på exempel där man polariserar, förenklar, målar upp generaliserande världsbilder.
Således. Om vi kan förstå att samhällen och kulturer skiljer sig världen över blir det också lättare att se människorna bakom. Att hävda att Fadimes pappa var en enskilt sinnesrubbad individ är att rycka ur honom ur ett kulturellt sammanhang och att göra honom till ett fruktansvärt avskum. Kan vi däremot förstå vilken uppfostran och värderingar en handling gror ur blir det lättare att förstå (men vi får aldrig acceptera!) hur en far kan drivas så långt som att formligen avrätta sin egen dotter. Att göra tvärtom, så som främlingsfientliga debattörer gör, är att försöka förklara drivkrafterna bakom – men genom att generalisera. Då blir hela Fadimes familj, varenda kurd, ja fan ta mig varenda invandrare och varenda person som inte har ”helsvensk bakgrund” (vad nu detta är) monster. De blir människor som inte ens borde få existera inom de ramar som kallas för Sveriges statsgränser. De ser dem bara från de värsta sidorna och sig själv från de bästa. även detta är att polarisera och inte se nyanserna av verkligheten.
Slutligen, om vi inte vågar kritisera, vem kommer då att göra det? Jo, de främlingsfientliga. Deras enda vettiga argument är tycka-synd-om-oss-själva-problemet. I-Sverige-är-alla-så-politiskt-korrekta. Här-får-man-inte-säga-vad-man-vill. Snyft snyft. Gäsp gäsp. Genom att lyfta på locket och våga tala om problemet tar vi ifrån dem deras enda egentliga argument. De som håller tyst tror att de motarbetar främlingsfientliga krafter. Egentligen gör de precis tvärtom. De spelar på deras spelregler och på deras spelplan.
Det finns inget s k kring hederskulturen. Men det finns en hederskultur. Den ska vi aldrig acceptera. För er som glömt om detta ständigt aktuella ämne, läs gärna Fadimes egna ord. Det är idag sex år sedan hon brutalt dödades.
Ps. För övrigt rekommenderar jag alla att läsa Mikael Kurkialas bok, I varje trumslag jordens puls – Om vår tids rädsla för skillnader. Jädrar vilken samling av djuplodande analyserar och träffande slutsatser. Och framför allt: genomsyrad av ärlig respekt.
Andra bloggar om: etnicitet, hedersmord, integration, invandrare, islam, mellanöstern, sexualitet
Tack, endera är du gammal och vis, eller bara vis.
Ja, då är jag nog vis – med tillägget ”ung”
Khadidja, jag känner att jag måste invända mot ett av de vanligaste missuppfattningarna/förvräningarna av det som ursprungligen Gudrun Schymans sa. Det är ingen som hävdat att svenska män är talibaner allihopa, däremot att kvinnoförtryck som bygger på att mannen genomgående i samhället värderas mer än mannen, precis som i talibansamhället också finns i ojämställda Sverige. Att säga att kvinnoförtrycket är globalt är väl inte speciellt radikalt ändå? Sedan att uttrycken varierar tror jag de flesta är ense om, men det finns mansförtryck som mycket liknar hederskultur också i sverige, det finns kvinnor som mördats av flera svenska män för att försvara den ene mannens heder (har träffat en man vars mormor blev mördad på detta vis), eller hur svenska fäder kontrollerar sina svenska döttrars sexualitet för att skydda deras svenska ”heder” som de kan mista om de blir tillsammans med en mörkhyad utlänning (har träffat en sådan med). På samma vis som det är farligt att generalisera om att alla är lika överallt och lämna nyanseringen åt de främlingsfientliga, precis som du skriver, är det också farligt tror jag att inte berätta om likheterna som faktiskt finns, kring mäns och patriarkala familjers sätt att kontrollera kvinnors sexualitet och liv, för de svenska kvinnors skull som drabbas av det inte minst, de som inte har en dag som Fadime för de är ju svenska.
I övrigt utmanar jag dig!
Självfallet finns det spår av en hederskultur bland ”svenskar” också. Min poäng är den att hedersbegreppet kan skifta i olika sammanhang, i olika miljöer. T ex går det inte att bortse ifrån att i Mellanöstern, där det på många håll finns en mycket stark hederskultur, har familjen och släkten en helt annan roll än här i Sverige. Det går alltså inte att bortse att det svenska samhället, liksom det västerländska samhället i stort, har genomgått en lång period av individualisering. På gott och ont, naturligtvis. Därmed menar jag att man är inne på en onyanserad och undermålig analys om man tror att hederskulturen enbart har sin grund i patriarkala strukturer. Det finns så mycket annat som spelar in.
Däremot, om vi ser s k svartsjukemord i Sverige, kommer inte samhället runtomkring att acceptera detta, i motsats till hedersmord som många gånger accepteras. Jag vill också passa på att betona att det finns flera länder där hedersmord inte ens är olagligt! Detta är väldokumenterat och vida känt.
Apropå Gudrun Schymans uttalande så förstår jag tankegångarna bakom. ändå håller jag inte med fullt ut. Hon har rätt i att det finns patriarkala strukturer, såväl här i myten om det jämställda Sverige, som i talibanernas Afghanistan. Men det är fel att undvika att se hela bilden. Det går inte att jämföra två fundamentalt olika samhällen för att beskriva diverse fenomen genom att använda just samma analysmodell. Det fungerar inte.