Och så blir man återigen uppgiven, utled och rasande förbannad över den onyanserade debatten kring integrationsfrågor som föregår i Sverige. Till att börja med så kan vi bena upp vilka debattörer som fajtas i integrationsringen.
1. De okritiska. Dessa menar att att det inte alls finns nÃ¥gra skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Varje antydan om att det faktiskt skulle finnas skillnader, bemöts med följande argument:
a) ”Det har inte med islam (eller vilken religion, folkgrupp eller landsmän det nu handlar om) att göra!” Ingen handling, inte ens om det handlar om att nÃ¥gon har gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt som att mörda sin egen dotter för att rädda sin heder, kan ges kulturella orsaker. Detta förklaras med att:
b) ”SÃ¥dan kritik leder till ett vi- och dom-tänkande!”. Här lÃ¥ter man inte ”de” fÃ¥ tala för sig själva, utan man gör det Ã¥t dom. Och finns det ”de” som hörs i debatten, sÃ¥ stÃ¥r de alltid pÃ¥ samma sida som ”vi” (dvs de okritiska).
Sammanfattningsvis kan sägas att dessa personer menar att det finns inga som helst skillnader mellan kulturer runtom i världen. Allt kan förklaras med universella förklaringsmodeller. Därför blir hedersmord jämställt med svartsjukemord därför att de patriarkala strukturerna är universella.
2. Så har vi så de kritiska. Här finns de debattörer som hävdar att individers handlingar, normer och värderingar visst det kan ha kulturella orsaker. Dessa röster är få. Varför?
a) De riskerar att bli förknippade med (det enligt mig, alltför generaliserande begreppet) sverigedemokrater. De anses främja ett vi- och dom-tänkande.
b) De rubbar de okritiskas förenklade världsbild. Genom att säga att det faktiskt finns skillnader, att inte allt kan förklaras med universella strukturer eller individuella skillnader. Som exempel på förstnämnd tolkningsmodell kan jämföras med redan sagda: Hedersmord är detsamma som svartsjukemord i Sverige därför att alla samhällen är patriarkala i sin struktur. Exempel på senare förklaringsmodell kan vara: Nej, Fadimes pappa (och hela hennes släkt då också, frågar jag mig?) var bara en sinnessjuk individ.
3. De okritiskt kritiska. Här har vi de som ofta utpekas som främlingsfientliga. Visserligen utgör de själva en av två poler i en polariserad debatt, men på endast denna punkten har de rätt: Debatten är onyanserad. Dessa är okritiskt okritiska därför:
a) De argumenterar utifrÃ¥n en argumentationsteknik som varken ser individen eller dens kulturella sammanhang. NÃ¥gon som har hedersideologiska normer och värderingar, tas ur sitt sammanhang och blir ett fruktansvärt monster. DÃ¥ blir sakargumenten sÃ¥dana som att: ”Alla kurder är sÃ¥na!”
b) även dessa är, liksom de okritiska, onyanserade och oförmögna att hålla i en debatt på en vettig intellektuell nivå. Liksom de okritiska kopplar de samman individer till en hel folkgrupp, en hel religion, en hel kontinent.
I likhet med de okritiskt okritiska som har argument som att ”Vad var det vi sa? Alla (fyll själv i vilken folkgrupp du vill) är sÃ¥na!”, säger de okritiska: ”VadÃ¥? Ni kan ju inte säga att alla (fyll själv i valfri folkgrupp) är sÃ¥na!”
Svar till bägge från kritiskt håll blir: Nej, när sjutton sa jag att alla (fyll själv i valfri folkgrupp) är såna? Det var ni som gjorde de konnotationerna. Det är ni som är de mest fördomsfulla!
Min åsikt är således den att man från två håll, i en ofattbart onyanserad debatt i Sverige, för att här ta den om hedersrelaterat våld och förtryck som exempel, har samma argumentationsteknik. Man ser inte människan som individ, men man ser henne inte heller som en del av ett kollektiv. Man ser helt enkelt människan i svartvita etikettformer.
För att inte spela på de främlingsfientliga krafternas spelregler måste vi våga se nyanserna, skillnaderna i bilden av verkligheten. Och ändå, aldrig gå så långt som att utsudda alla nyanser för då blir den bara svart eller bara vit. Eller helt enkelt intetsägande grått.
Människor finns i olika sammanhang och människor är individer. VÃ¥ga se det! VÃ¥ga se etiketterna – men i deras olika grÃ¥ nyanser. Ibland finns skarpare svartvita toner pÃ¥ etiketterna, ibland finns fler än en. Men nÃ¥gonstans där, liksom pÃ¥ en hylla med burkar i olika etiketter, kan man se burkarnas inbördes skillnader, men gemensamma helhet. Beroende pÃ¥ vilket lins du väljer att se genom framträder de olika skarpt, olika suddigt.
Vill du läsa (fler?) skärpta debattörer, läs här:
- Nima Daryamadjs blogg
- Hederns risker av Sanna Rayman
- Dilsa Demirbag-Sten m fl i SvD
- Samma gäng som innan svarar på RBs inlägg
- Rasool Awlas inlägg från organisationen Män mot hedersförtryck
Vill du däremot läsa praktexempel på folk som fortfarande inte har fattat (jag länkar av princip inte till otaliga puckade främlingsfientliga inlägg):
- Stefan Wahlbergs inlägg om ”den svenska hederskulturen”
- Mohamed Omars bristande analys mellan hedersmord och svartsjukemord
- Rädda Barnens ena pinsamma uttalande efter det andra
Nåväl! Du som läsare kan säkert hitta fler inlägg på den vidsträckta cyberslätten. Detta var bara ett axplock.
ännu en ung kvinna misstänks ha fallit offer för ett onödigt hedersrelaterat våld, denna gång i Malmö. Detta är en fråga som i högre grad borde engagera våra radikala feminister och folk som arbetar för barn och ungdomars rättigheter. Men hur ska de då reagera när en grupp som i svenska debatter ofta anses vara svag pekas ut?
Mona Eliasson, professor i genuspsykologi, en expert på våld har bortförklarat hedersvåldet med följande ord:
”Det är också mycket vanligt att grupper i det nya landet håller hårt på sedvänjor som redan har övergivits i det gamla landet, som ett medel att försvara sin identitet mot det som är nytt och osäkert. Då bevaras också ett kvinnoförtryckande synsätt och handlingsmönster som är på väg att försvinna i det gamla landet. Dessa är således mer ett uttryck för hela gruppens utsatthet än en generell tolerans för våld mot kvinnor.”
(Eliasson, 1997, s 102; återgivet i ”Vem slår Eva? ”, 2007)
I boken görs följande analys:
”Hänger ni med i svängarna? Som feminist tar Eliasson ställning för män som slår kvinnor. Männen råkar nämligen tillhöra en förtryckt grupp, invandrare från så kallade hederskulturer. Dessa män lappar till kvinnor därför att de själva är utsatta för påfrestningar i det nya landet. Eliasson vet att det inte finns någon tolerans inför våld med i sammanhanget. Misshandeln är en följd av ”förtrycket i Sverige”. Tiden i hemlandet däremot, präglades av fridsamhet.
Men om det nu är som Eliasson säger, hur kan män vars våldsbenägenhet är i avtagande plötsligt bli våldsamma när de kommer hit? Mordet på Fadime Sahindal 2002 kan alltså förklaras med att hennes far bara tog efter svensk hederskultur. Sverige är en farlig plats för kvinnor – vilket är precis vad våldsnestorn Eva Lundgren brukar påstå. (s 112)”
Likaså minns jag mycket väl hur en representant från radikala ROKS bortförklarade hedersvåldet i en TV 4-debatt efter mordet på Fadime Sahindal. Det fanns ingen skillnad mellan hedersrelaterat våld och annat våld i parrelationer. Trots att det i första fallet handlar om fäder och syskon och i övriga fall enbart om partnern. Hmm!
Det finns en sak till i sammanhanget som borde uppmärksammas. Rädda Barnen censurerade forskaren Pernilla Ouis bidrag till en rapport om hedersvåld. Hennes synd bestod i konstaterandet av att det existerar en hederskultur i Mellanöstern, men också i Sverige. Så här skrev hon på Brännpunkt den 7 feb:
”Däremot har jag blivit förbjuden av Rädda Barnen att diskutera en patriarkal könsmaktsordning, kulturella normer kring heder och kvinnlig sexualitet, och hur en strikt, religiös sexualmoral kan missbrukas för att legitimera våldet.”
Rädda Barnen vågade inte ta med denna ”känsliga” information. För inte är väl organisationen rasistisk inte? (Denna fråga handlar inte om rasism utan om universella mänskliga rättigheter). Därmed begår de samma tankevurpa som Mona Eliasson. I jämställda Sverige finns det en könsmaktordning, men inte i Mellanöstern. Kvinnans heder betyder allt för feministernas hatobjekt framför alla andra, vita heterosexuella medelålders medelklassmän. Det är dem som upprätthåller den patriarkala hedersordningen. Så det är bara för andra att ta efter. För det är ju kulturellt tillåtet att slå och tygla kvinnor i Sverige som Eva Lundgren påstår. Så kan det låta när våldsexperter höjer rösten.
Visst finns det en debatt om hedersvåldet idag, men genusprofessorerna håller sig tysta i debatten. Annars brukar de hålla lekstuga i statliga utredningar och påstå att våld finns i alla relationer. Samtidigt vågar inte Rädda Barnen ta parti för de barn och ungdomar som behöver dess stöd!
khadidja: Ofta är ju ett inlägg i debatten inte en hel analys i sig själv, och jag tror ingen påstår, eller visa gärna var, att det inte finns kulturella skillnader överhuvudtaget? Som jag ser det är ofta de du kallar de ”okritiska” de som försöker nyansera vi och dom uppdelningen, förtryckande invandrarmän, jämställda svenska män, som annars är den rasistiska dominerande uppfattningen i samhället, genom att visa på likheter. Frågan är alltså om det inte handlar om att snarare försöka väga upp främlingsfientliga tendenser, att nyansera, genom att använda den lilla debatttid man har för att lyfta fram det som visar på att vi och dom uppdelningen inte är så enkel.
Att du framhåller Dilsa tycker jag är underligt, hon har ju inget emot mycket onyanserade framställningar av muslimer, ex att muslimska kvinnor framställs som tickande barnafödande bomber.
Mohamed Omars inlägg som MUSLIM menar jag framförallt kan förstås som ett ställningstagande mot våldet, och därför tycker jag inlägget är bra.
Linus: Det är ju en felaktig överdrift att säga att Mona Eliasson tar ställning för de män som ägnar sig åt hedersrelaterat våld. Rasism bidrar till att skapa sexism, och kan självklart vara en förklaring som andra förklaringa som kan hjälpa oss förstå dessa mäns och familjers agerande i förhållandet till det omgivande samhället, inte som något isolerat fenomen som inte påverkas av omgivningen.
Linus: Naturligtvis är jag enig i vad du säger. Radikala feminister i dagens Sverige, vill utsläta varje nyans i verklighetsbilden (vilket jag återkommer till senare i sidekicks kommentar) och tror därför att hedersrelaterat våld enbart är ett utslag av ett universellt mansdominerat förtryck av kvinnor. Jag vill betona att jag inte menar att det inte är så – men det är det inte bara! Det finns många andra faktorer som spelar in; hur familjens och klanens roll är i samhället, sexualmoral, sekularisering etc etc… Att enbart förklara hedersvåld i termer av mäns generella våld gentemot kvinnor är att reducera människor till bara sitt kön.
Sidekick: Varför vill vissa använda dyrbar debattid till att generalisera, släta över och förminska konsekvenserna av hedersrelaterat våld? Varför inte använda debattiden till att djuploda resonemangen?
Självfallet har ingen sagt att alla svenska män är underbart jämställda och ”utländska” män är förtryckande terrorister. De som gör det, är lika okritiska själva… Däremot tycker jag att det är ett stort svek mot alla de feminister som under mycket lång tid har kämpat för jämställdhet i Sverige, att säga att vi är på ungefär samma nivå som Afghanistan (för att hårdra exemplet). Visst har vi en lång väg att fortsätta gå – men visst har vi också kommit längre än andra på vissa fronter!
Jag anser därför att dessa debattörer inte nyanserar debatten, utan generaliserar och därmed förvärrar läget än mer. Då blir det så att främlingsfientliga ”tar debatten” och så hamnar vi återigen i status quo.
Att jag framhåller Dilsa Demirbag-Sten, är därför att jag anser att hon har förstått hederskulturens mekanismer. Som du kanske vet har hon själv undgått tvångsäktenskap. Jag anser att debattörer som henne, och många flera med henne, har betydligt större koll på vad hederskulturen innebär, än vad många feminister har. Dessa vita, västerländska och medelklass-feminister; några gånger undrar jag om det är de som har fattat minst!
Jag står fortfarande fast vid att Mohamed Omars inlägg är tafflig och undermålig. Genom att omedelbart koppla samman hedersmord som något begånget av en muslim, gör han precis som misstag som många främlingsfientliga. Att han sedan är muslim spelar ingen större roll. Han gör det som jag anser att många muslimer alltför ofta ägnar sig åt: bortförklara istället för att ta tag i verkliga problem och vara självkritisk.
Och apropå det, vill jag också lyfta fram att jag själv är muslim – och har varit det under hela mitt liv. Om det kan förklara mitt ställningstagande så att säga.
1. ” Sidekick:
2. Varför vill vissa använda dyrbar debattid till att generalisera, släta över och förminska konsekvenserna av hedersrelaterat våld? Varför inte använda debattiden till att djuploda resonemangen?”
3.
4. Men som vissa gör nu, att bara fokusera på kulturella förklaringar, är som du skriver lika generaliserande som Dilsa som jag upplever henne, jag upplever att din kritik inte är lika hård mot dessa personer. Dessa kulturfundamentalister skapar behov av ifrågasättande och skapar motsatta positioner är jag övertygad om. Att förstå det hedersrelaterade våldet i Sverige bara utifrån någon form av ”Mellanösternkultur” man ”bär med sig” är just att inte djuploda resonemangen, när det är i Sverige personerna bor och är en del av samhället, det blir dessutom att frånta det svenska samhället ansvar, för att ingripa bland annat och ett sätt för det svenska samhället att förskjuta problematiken utomlands och tänka att ”bara vi stänger gränserna så”. Då har man en mycket underlig stelbent förståelse för vad kultur innebär, och menar att invandrare är ett fast och evigt begrepp. Att bortse från den svenska omgivningen och familjen, som inte heller är jämställd och fylld med dubbelmoral och kontroll över kvinnor och kvinnors sexualliv, oskuld, horstigma, med mera historiskt och _kulturellt_ och dess påverkan, även om detta förnekas i den sk jämställdsdiskursen, att bara nämna detta som vore det en oväsentlig bisats hur hela det omgivna samhället kulturellt och historiskt är ordnat, är att inte djuploda resonemangen utan just förstå våldet som låsta fasta egenskaper, som framstår nästan som något biologiskt, hos vissa invandrare, det gör dem till oförståliga monster. Längre svar på min blogg om hur jag ser på detta.
5.
6. ”Däremot tycker jag att det är ett stort svek mot alla de feminister som under mycket lång tid har kämpat för jämställdhet i Sverige, att säga att vi är på ungefär samma nivå som Afghanistan (för att hårdra exemplet). Visst har vi en lång väg att fortsätta gå – men visst har vi också kommit längre än andra på vissa fronter!”
Fast det är det ju ingen som påstått heller (var i sådant fall?), att det är exakt samma nivå. Sen har vi också kommit kortare på många fronter, och bidragit till att andra kommit kortare. överhuvudtaget är denna tävlingsinställning okonstruktiv eftersom den inte fokuserar på jämställdhet utan bara på att känna överlägsenhet mot andra folkslag/religioner etc. Det är ju ett svek mot oss som är feminister idag att bidra till självgodheten som nöjt lutar sig tillbaka.
”Jag anser därför att dessa debattörer inte nyanserar debatten, utan generaliserar och därmed förvärrar läget än mer. Då blir det så att främlingsfientliga “tar debatten” och så hamnar vi återigen i status quo.”
Främlingsfientliga kommer alltid vilja ”ta debatten” oavsett, de lever inte på motståndet utan har en egen ideologi, det man måste vara försiktig med är att inte ge dem anledning att kunna hävda att de har rätt genom att hänvisa till feminister som enbart använder sig av för stelbenta kulturella förklaringar, på samma sätt som de själva för tillfället motiverar sin politik. Det är deras favoriter, ”men kolla, dom själva säger ju att dom är så så varför får inte vi säga så”. Det är motbilder mot deras ensidighet som även behövs som nyanseringar, också för att det faktiskt även är verkliga beskrivningar. Som sagt är jag kritisk till vad hedersbegreppet alltid betecknar i verkligheten, varför och hur skriver jag om på min blogg, men ändå menar jag att det fyller en funktion i analysen, det kan dock inte vara det enda, som en kulturell förklaring, utan måste förstås i förhållande samhället i stort och till klass och kön. Vi tycks i alla fall eniga om att nyanseringar gentemot de främlingsfientliga krävs i någon form, samtidigt som man är på farlig is om man försöker anpassa sig efter främlingsfientliga krafter. Utgångspunkten ska vara kvinnornas, och männens, utsatta livssituation.
”Jag står fortfarande fast vid att Mohamed Omars inlägg är tafflig och undermålig. Genom att omedelbart koppla samman hedersmord som något begånget av en muslim, gör han precis som misstag som många främlingsfientliga.”
Sammankopplingen bland allmänheten eller likamed-strecket mellan islam, muslimer och hedersvåld är så extremt stark redan att denna spridda föreställning måste bemötas i sig, och det är väl exakt det Omar gör, snarare än att låta andra dra ett lika med streck. Han använder ju texten för att visa på att våldet inte är exklusivt för muslimska miljöer, dvs han både erkänner våldet som problem i muslimska miljöer, och kritiserar det rasistiska likamedtecknet som många gör. Det du beskriver som sammankopplingen muslim och hedersrelaterat våld, är det inte i verkligheten detsamma som det faktum att han inte bortförklarar sig?:
”Att han sedan är muslim spelar ingen större roll. Han gör det som jag anser att många muslimer alltför ofta ägnar sig åt: bortförklara istället för att ta tag i verkliga problem och vara självkritisk.”
Jag tycker att du läser Omars text på ett dubbebestraffande sätt: när han synliggör muslimers våld, är det att gränsa till främlingsfientlighet. När han inte pratar om våld bland muslimer, bortförklarar han sig.
Jag tycker han är självkritisk, men han baserar kritiken mot män och manlighet, vilket visar på stor förmåga till självkritik som man. Hans kritik riktar sig inte uteslutande mot muslimer, även om texten rätt tydligt även är en markör mot muslimska män som använder religionen som argument för sin våldsanvändning. Vad han försöker bortförklara förstår jag inte hur du menar, texten är ju ett synliggörande och fördömande av våld inte ett osynliggörande.
”Och apropå det, vill jag också lyfta fram att jag själv är muslim – och har varit det under hela mitt liv. Om det kan förklara mitt ställningstagande så att säga.”
Jag vet att du är muslim men jag vet inte om det förklarar ditt ställningstagande mer än Omars.
”Dessa vita, västerländska och medelklass-feminister; några gånger undrar jag om det är de som har fattat minst!”
Den beskrivningen stämmer rätt väl in på mig, förutom att jag har visst invandrarbakgrund och inte alltid uppfattas som helsvensk, men ibland så uppfattar rasistiska svennar mig som en i gänget och därför får jag också höra sådant som andra som mer sällan platsar kanske missar, så visst platsar jag rätt väl där (när folk säger saker som att ”ja nu när det bara är ”normala” här så kan jag berätta om att..” . Jag är uppväxt med nästan bara svenska vänner, klasskompisar och i segregerade miljöer, förutom min invandrarförälder. Men det är också därför jag anser mig ha rätt bra koll på svensk medelklass, och även svensk arbetarklass, och tom svensk överklass eftersom jag för några år sedan hade en vän som hade en sådan bakgrund, och svenskt kulturellt kvinnoförtryck inom svenska familjer, släkter och umgängeskrets. Det är utifrån dessa mina bland annat radikalfeministiska erfarenheter av svenskheten som jag jämför med de berättelser och beskrivningar av exempelvis hedersrelaterat förtryck, av forskare och kvinnor med ”invandrarbakgrund”, som finns att läsa om. Självklart har jag mindre kunskaper om vissa saker och jag har en position, jag är inte neutral, men utifrån det jag vet om svenska kulturer märker jag att skillnaderna ofta är mindre än skillnaderna, och till stora delar liknar och går att känna igen i det som andra beskriver. Ska man bortse eller tysta de kulturella likheter jag med flera märker, för att detta inte passar in i de få begrepp som finns som man vill ska förklara allt?
Har skrivit mer om hedersbegreppet på min blogg i kategorin hedersrelaterat våld:
http://www.sharazad.blogg.se