Barn är inte framtiden!

(Eller jo, det kan de ju visst vara. Men det gäller väl också alla andra människor.)

Såhär är det: När man diskuterar hur barn och ungdomar ska ”vara med” i samhället, säger man att det är viktigt att dom är det därför att, som vi alla vet (…), barnen är vår framtid. Jag tror inte på sånt snack.

Men om vi skippar ordspråk och högtravande ord, så kan vi konstatera att det ser ut såhär i samhället:

• Det finns barn som utsätts för våld och olika former av fysisk misshandel.
• Det finns barn som utsätts för sexuella övergrepp.
• Det finns barn som har det ekonomiskt svårt.
• Det finns barn som upplever att de inte kan förändra och påverka sitt liv och sin vardag.
• Det finns barn som kränks, av andra människor runtomkring, verbalt, fysiskt och psykiskt.
• Det finns barn som inte kan göra sin röst hörd därför att ingen lyssnar.
• Det finns barn som lever i svåra familjeförhållanden och därför behöver hjälp.
• Det finns barn som….

Allt detta sker här och nu. I vår vardag, närmare än vad vi tror. Därför frågar jag dom, som gång på gång säger att ”barnen är vår framtid”, är inte dessa problem reella? För när man säger att barnen är vår framtid, känns det som att man menar att vi ska ta oss an problemen därför att slippa framtida problem. Ungefär som att ifall vi ska arbeta med de problem som berör barns vardag och liv i nuet, så är det för att samhället ska tjäna på det i längden.

Vad är det för människosyn?

Innebär det att samhället ser på barn i termer av ekonomi? Att om vi märker att vi har problem med ”ekonomin” så bör vi göra goda investeringar för att därmed förhoppningsvis se goda resultat i framtiden? Och om vi inte gör det, innebär det att vi kommer se förluster och dåliga resultat i framtiden? Och viktigast av allt, innebär det, att om vi inte tycker att vi har problem med ”ekonomin”, att vi inte behöver tänka på den?