Arkitektkårens uppfluffade nonsensspråk

Vet du vad en ”vertikal förbindelse mellan två horisontella planer” är för någonting? Jag vet. Det finns nämligen ett bättre ord för detta: TRAPPA.

Exemplet ovan kom ifrån en föreläsning vi hade förra veckan kring arkitektur, språk och identitet. Tack för en upplyftande upplevelse! Jag trodde jag var dum som inte förstod varför man ska krångla till sitt språk när man talar om arkitektur. I många fall har det gått så långt att mina öron automatiskt stänger av när jag hör några tala om arkitektur. Det har blivit en reflex lika fast i ryggmärgen som den som talar om för mig att ta bort handen från en tänd spisplatta eller skrika ”mögiga fanhelvete” om jag slår i tån i en dörrtröskel. övriga kännetecken på denna reflex är: himlande med ögonen, djupa suckar, tomma och nollställda blickar ut i luften och en känsla av panikångest och andnöd.

Det är sorgligt att, som blivande (detta får tiden visa) arkitekt, behöva känna att det finns få som talar om arkitektur på ett sätt som går att förstå.

Jo, visst måste det finnas ett fackspråk. Detta krävs för att ha en precision och för att kunna ha en viss intellektuell nivå i yrkeskåren. Men det finns också gränser. När många arkitekter istället blåser upp formuleringarna, gör det hela mer abstrakt än vad det behöver vara, fyller meningarna med onödigt många ord och fruktansvärt många bisatser – så tappar man precisionen.

Det vanliga syndromet bland all världens arkitekter visar därmed på en oförmåga att vara precis. Så tråkigt nog blir det så, att den arkitektur som från början skulle förmedlas till omvärlden, och som kanske också var en skarp flisa i arkitekturhistorien istället fluffas upp och görs fullständigt omöjlig inför omvärlden. Detta leder till att:

1. Ingen utanför arkitektvärlden förstår vad i helsike vi pratar om.
2. Ingen innanför arkitektvärlden förstår heller vad i helsike vi pratar om (eller så låtsas vi om att vi förstår)
3. När ingen, varken innanför eller utanför arkitektvärlden, fattar vad vi pratar om uppstår missförstånd.

Att blåsa upp språket med luftiga ord och satser gör det alltså inte mer innehållsrikt. Det blir bara tommare och fluffigare. Så tänk på det, arkitekten där, att en knaprig liten kakbit kan vara nog så innehållsrik som den lättaste marängen.

Andra bloggar om: arkitekter, arkitektur, språk, utbildning