Jag älskar turkiska såpor dubbade till en syrisk arabisk dialekt där varje scen är långsammare än Sunset Beach-tempo, kvinnorna är ultrasnygga, nattklubbssminkade till vardags och går med högklackat inomhus . Donnorna bor i samma hus som en ung hetman med blond friss och blå ögon (Muhanad) samt en rik äldre gubbe som liknar ABBA-Björn fast med turkmustasch – behöver jag säga att svartsjuka och långa-ögonkast-porr är huvudingredienserna?
Det gör jag inte alls det – jag var superironisk. Jag tycker såpor generellt är tråkiga och äger inte ens en tv, men jag fascineras av fenomenet. Varje kväll, kl. 21.00 exakt samlas varenda familjemedlem kring vår tv här i vardagsrummet i Alger och slår på MBC One. Alla får det där tv-typiska apatiska och retarderade ansiktsuttrycket som såpor gärna skummar fram hos människor.
Farmor djupkoncentrerar sig och blir genast coach; ”bidrar” med moraliska tips och omdömen om vilka som är skitstövlar och är skönhetsdomare för vilka som har vackrast ögon. Alla följer med i Muhanads dramatiska liv, hur han luktar på kvinnoparfymer och mjukblundar, kärleksbrev ligger på fel ställen och läses alltid av fel personer och medan lillasystern sitter vid vita flygeln på bottenvåningen och spelar Für Elise minst en gång per avsnitt.
Ibland tänker jag att teven har ersatt stenåldersbrasan. I vår lägenhet i Algeriet står teven på konstant med ett sprakande bakgrundsbrus, den sprider värme och ljus… Ibland undrar jag också vad arabvärldens hemmafruar hade gjort utan tv? Revolution? Självmord?
En sak vet jag. Om jag hade varit producent hade jag gjort en realitysåpa av hemmafruar i arabvärlden. Serien skulle hetat Desperate Housewives och hade blivit en en revolutionerande succé.
Senaste kommentarer