I förrådet från april, 2010

Bridging the gap

Några låtar får mig på bra humör oavsett ursprungligt humör. Bridging the gap med Nas och dennes farsa Olu Dara är en sån. Lyssna och bli glad. Eller se musikvideon Nas and Olu Dara – Bridging the gap.

Damernas nattlinneperformance känns som ett krav från en annan MTV-direktör. Jag hade hellre sett järnvägsspår, fler gubbhattar med randiga västar och ökniga gator och skumma gränder. Samtidigt, klyscha som klyscha. Det ska inte heller stickas under stol med att följande är favoritvers i låten:

Olu Dara: ”I been to Saudi Arabia, Mozambique / Madagascar, Paris, Greece / The Middle Africa is where we lived / Better known as Queenbridge”…

Jag behöver väl inte heller tillägga att varenda barnrumpa i Moçambique kan dansa bättre än shake-that-ass-and-belly-right-up-in-my-telly-dance à la MTV?

Andra bloggar om: blues, dans, hiphop, jazz, musik, nas, olu dara

”Dagens stressade ungdomar”

Vi har hört om dem; de så kallade dagens stressade ungdomar.

De ska ha haft tre seriösa förhållanden bakom sig före 20,9 års ålder samtidigt som de kurtiserat hejdlöst i ungdomens glada dagar, myst i ullsockor på folkhögskola och målat ut sin själ, extraknäckt lite lagom käckt, räddat isbjörnar på Arktis (eller var isbjörnar i dessa klimatförändrade tider bor) och som den stegte løg på kartoffelmoset också ha skramlat ihop en respektabel samling Bolognapoäng i studeryggsäcken.

Det är kärt att dagens ungdomar vill och kan så mycket och inte alls märkligt om lite procentandelar psykbryter ner sig i kvartslivsdeppressioner.

En hastig blick över dagens facebookuppdateringar kan dock få den coolaste att bli stressvarm om öronen. Dagens ungdomar – och här åsyftas specifikt de som har födelseår 1989 eller senare – tycks tycka om att trycka på tyck-knappar. Allt de kan ha något att tycka om, ska tyckas om.

Tillhör du småkvistarna av människosläktsträdet som irriterar dig på CAPS LOCK-skrivstil eller Folk.Som.Skriver.Med.Fjortisdiktsfjantiga.Och.Onödiga.Punkter finns det säkert en sida där du kan bli medlem. Om du däremot vill visa politiskt jävlar anamma med ironiskt distans, kan du visa ditt stöd för en soptunna istället för Fredrik Reinfeldt eller varför inte en röd sockiplastsocka istället för Mona Sahlin? Det finns säkert en sida för det.

Nu vill jag inte heller kritisera dagens ungdomar för mycket. Jag är nämligen inte alls bitter för att att jag växte upp utan wikipedia som kunde göra läxan åt mig (det finns en fanpage för det om du önskar, förresten) eller ge läraren ett gott skratt tack vare google translate. Eller att jag inte gick på en av alla dessa uppmyllrande gymnasiefriskolor som erbjuder fri laptop till alla så att jag kunde få sitta på msn på skoltid – friskolor som omkonceptualiserade skoltid till fritid, eller hur det nu var.

Men ibland undrar jag: Är livet en tävling om vilken fb-sida som får flest fans och flest medlemmar innan vi dör? För då har vi uppenbara bekymmer med mänskligheten.

Idag kunde man nämligen läsa om Jordan Romero som bestigit Mount Everest. En påg som vid 13 års ålder har bestigit världens högsta berg kommenterar:

- Det är något jag alltid har velat göra innan jag dör.

Det är då vi, den några år äldre generationen, får bekymmersrynkor. För hur ska 13-årige Jordan Romero hinna bli fan av en massa sidor och medlem i olika grupper på fejjan om han ränner runt i världens högsta berg istället? Om han är så stressad att hinna bestiga Mount Everest innan han dör? Och att han känner påtaglig stress över detta innan han knappt hunnit komma in i tonåren?

Då är det skönt att veta att det finns en fanpage för Jordan hälsar en 23-åring som varken gått på istoppsberg, räddat isbjörnar eller sig själv för den delen.

Andra bloggar om: facebook, jordan romero, mount everest, sociala medier, stress, ungdomar

Hemkommen till och från hjärtevrår

För en vecka sedan landade jag från planet som tog oss från Maputo i Moçambique. På nästan alla sätt var detta den mest fantastiska resan i mitt liv. Det har tagit ett tag att landa, tillbaks i min vardag, i verkligheten.

Det finns mycket som är fint här; familj, vänner, mat, samhällssystemet. Jag älskar dom, det. Samtidigt, många fantastiska människor och platser har fått en alldeles särskild vrå i hjärtat efter resan och det är alltid det som är mest smärtsamt med att resa; att veta att våra vardagar spelas på så olika platser på jorden.

Kanske är det så man får förhålla sig till sin resa. Det är egentligen inte de fysiska platserna som är de viktiga, men de som man väljer – inte kan värja sig från – att ta sig till sitt hjärta. Det känns fint att veta, att även om resor kostar tid, pengar och många gånger är omöjliga, så kan man alltid resa tillbaks till fina minnen i hjärnbarken. Det går att tina upp djupfrysta moment och värma sig med dem när de behövs som allra mest.

Hjärtevrår är nog de bästa resmålen. Där kan man vara hur länge man vill, det blir hur man vill och det kostar varken tid, pengar eller jobbiga komplikationer.

Andra bloggar om: afrika, drömmar, minnen, mocambique, resor