I förrådet från september, 2009

Förälskelse i fäktning

Det var förälskelse vid första ögonblicket. Jag är kär, i fäktning.

Saut_Fencing

Inte där än.

Under rätt lång tid, flera år för att vara ärlig, så har jag smygkollat på fäktningsfilmer, surfat på fäktningssidor och läst på om fäktning, utrustning, tekniker.

Men aldrig fått tummen ur och sett till att jag faktiskt börjat prova. I fredags var det dags – och fan vad det var underbart. Vita trikåer, mask, vapen – läckert. Elegans, snabbhet och historia. Sånt gillar jag.

Nu ska jag bara hitta en klubb närmre mig och hoppas att det finns platser kvar. Denna gången håller jag inte tummen för det. Då finns det risk för att jag aldrig får tummen ur.

Bli nörd du också!

Konstkritikern Pontus Kyander har också en sak att erkänna, angående fäktning.

Fäkt(foto)bloggen

Kärlek de luxe i focus

Finns det någon mer fulländad skapelse i bestickhistorien än Focus de Luxe? Årtusenden av bestickutveckling hamnade på en topp 1955 när Folke Arström designade bestickserien till H55-mässan i Helsingborg.

Besticken ifråga är rejält opraktiska; gaffeln går knappt att använda och kniven är söt, men inte mer än så (se själva). Men skeden! Det måste vara tidernas bästa sked! Vilken skön tyngd och perfekt form. Maxad upplevelse är att äta crème brûlée med en sån sked.

Layout 1

Det finns säkert många som inte fattar hur man kan känna kärlek för en bestickserie. Eller att det bara är ett uttryck för designhistorienörderi eller smaksnobbism. I just detta fallet måste jag ändå säga att jag beundrat bestickserien sen barnsben då de låg slängda i besticklådan i sommarstugan. Det var förälskelse vid första skedtaget. Först i sommar fick jag ett par skedar och en enstaka gaffel i min egen besticklåda – och så mycket kan vi säga, men min tidigare IKEA-bestick används allt sparsammare. Kärlek de luxe i focus.

Andra bloggar om: design, folke arström, h55, prylar

Skolan ett krigssjukhus eller avrättningsplats?

Av okänd anledning (= tillfällig sysslolöshet) läste jag att min gamla högstadieskola är byggd som ett krigssjukhus. ”Denna stabila uppbyggnad leder i sin tur till att bara ytslitage har uppstått”. Rätt mycket ytslitage skulle jag vilja säga, om jag minns min högstadieperiod historiekorrekt.

Vad bra: Då är det kanske det som förklarar den fyrkantiga asfaltplanen utanför? Skolgården, som mest liknar en övergiven dödplats, lägligt placerad med utsikt mot en kyrkogård. Liv och död i ett slutet kretslopp, liksom. Ärligt talat, vad är det som gör att landets samtliga högstadieskolor har fruktansvärda skolgårdar? Någonstans vid tretton års ålder ska Sveriges ungdomar tvångsinstitutionaliseras i en annan svensk institution som kallas fikakulturen.

korsbacka_vinter_2008

När kommunen själva får marknadsföra sin skola (i ryggen kyrkogården)...

Personligen minns jag högstadierasterna som dödstråkiga där det enda man kunde göra var att sitta i cafeterian, slösa upp sin månadspeng på sockerhaltiga saker och förbättra ytslitaget på cafeterians bord med skåpnycklarna. Se ut mot kyrkogården.

Det kändes ändå skönt att veta att min forna högstadieskola är byggt för att kunna fungera som ett krigssjukhus. En viss lättnad i bröstkorgen. När jag gick på högstadiet var den allmänt spridda uppfattningen nämligen att skolan var byggt på en tidigare avrättningsplats.

Högstadieskola? Krigssjukhus? Avrättningsplats? Kärt barn har många namn.

Andra bloggar om: arkitektur, barn, högstadium, offentliga rum, skola, skolgårdar

We don’t go for second best

Samtidigt som jag idag tittade ner på min epilators skogsskövling, kunde jag i smärtkänslan fundera över en annan känsla: ensamhetskänslan. Epilering är ju en av de där sakerna här i livet, som man helst vill göra i ensammaste ensamhet.

Men annars då? Hur mycket annat vill man göra och vara helt i ensamhet? Knappast livet självt. Alla vill ha en mysmänniska som är ens livspartner som man kan prata djupfina saker med över ett glas rödvin en kväll, en drömälskare i dunbädden, bäste vännen som man mer än gärna vill umgås med under dygnets alla timmar. Och som dessutom tycker om att resa, umgås med vänner, ha egna fritidsintressen och är en jävel på att renovera badrum. En modellkropp med Martin Timells händighänder och Ernst Kirschsteigers barfotafötter.

Inte nog med att lyckas hitta sin drömpartner före 25-årsstrecket, så ska man dessutom ha en drös av trogna vänner, finfina relationer till sin familj och hundratals vänner på facebook. En aktiv mobil i fickan.

Är det konstigt om vi känner oss ensamma? Vem klarar av att vara den perfekta partnern, vännen, dottern, systern, arbetskamraten, studenten – samtidigt? Enligt alla teorier borde ”min” samhällsgrupp (unga kvinnor) vara lyckligast av alla; självständiga, sociala, möjlighet till karriär, utbildning och framgång. Med möjlighet till silkeslent epilerade ben – because you’re so worth it. Men undersökningar visar att unga kvinnor känner sig ensammast av alla i samhället.

Vem vill vara tillsammans med en slashas som jobbar på Sysav, trots att han är snäll och omtänksam, när du kan få någon som är lite bättre – på alla sätt och vis? Vi hör Madonna i öronen ”Don’t go for second best baby” och visst lyssnar vi på matriarken när hon expressar sig själv.

Express_Yourself_Single_cover

We don't go for second best. Minsann.

Jag tänker på mina äldre släktingar, i Sverige som i Algeriet, som inte riktigt förstår sig på dagens ensamma ungmänniskor när vi har alla möjligheter i världen. De har varit gifta med samma gubbe i fyrtio, femtio år som de dagligen gnabbats med. ”Jag kan inte minnas att det nånsin var perfekt” konstaterar en, medan fotot från hennes glada guldbröllopsdag hänger på kylskåpsdörren bakom.

Både här som där, två skilda länder och kulturer, brottas med samma problem (jmf också Japans deadline-behåar). Unga  människor som upplever ensamhet. Kvinnorna har blivit kräsna. Männen halkar också efter.

Var gårdagens kvinnor lyckligare, de som inte ens kom på tanken om att go for the very best? Det vet jag fortfarande inte – och det är det som gnager mig.

Andra bloggar om: ensamhet, genus, jämställdhet, relationer, samhälle, unga

Molefonkengrått det nya svarta i höst

I den nordiska folksjälen är det obligatoriskt att bli molefonken under hösten. Man måste utjämnas med det dystert gråa bakgrundsvädret, bli ett med dimman, man blir en blyertsklutt som smetas ut på pappret. Det hör till. Hösten är årstiden då det är naturlag på att man ska vira in sig i plommonlila halsdukar tills bara ögonbrynen syns, få obligatorisk förkylning och bafucin-tvångsmedicineras.

Många är de som sträcker ut sig en solig sommardag, när bekymren är lika borta som gråmolnen på himlen, och tänker att ”det här är livet!”. Vad härligt om livet såg ut som en Grumme Tvättsåpa-värld med Grieg-musik i bakgrunden. Kanske är det bara jag, men är inte vardagen till stor del växlande molnighet? Några solglimtar, lite gråmoln. För att spinna vidare på klyschhjulet; stormar, stiltje, grådask, solsken och snöfras.

Är inte hösten den perfekta blandningen av novemberångest, vardagsbekymmer och framtidstro? Efter regn kommer mer regn, sen mer regn och bor du i Skåne blandas regnet med en kyla som lägger sig som frostdimma mellan ryggkotorna. Ingen jävla sol som distraherar en till roliga saker, all tid i världen för att grubbla, fundera, reflektera. Tre ord som betyder ungefär samma sak; tänka.

Idag har jag t ex tänkt över om jag ska gå på Khaled-konserten på Vega i höst men kom därefter att tänka på att vem vill hänga med och betala 400 (danska!) spänn för en algerisk raï-gubbe, undrat över varför jag är fruktansvärt shopping-sugen och just därför inte hittar nånting bland de gråsvarta klädställen i butikerna, puttinuttat sverigedemokraten i metro-intervjun idag, blivit slagen av löpsedelsrubriker och ännu en gång konstaterat att de alltid börjar med ”Så…”, undrat över hur man kan tillaga rödbetor och hur det passar ihop med fänkål, tänkt att när jag blir stor ska jag ha ett kryddland, (återigen) funderat på om jag ska börja på fäktning och därefter funderat på varför jag aldrig slår slag i saken och utifrån det tänkt om man skulle kunna få ihop ett pappahumorsskämt som innehåller ”Sablars! Ingen fäktning i år heller!”. Inte nog med det har jag hunnit fundera över mer eller mindre viktiga saker som meningen med framtiden (potentiella barn och makar, vill jag bo i villa?), parförhållandeberg-och-dal-bana, varför herrcyklar inte förunnats cykelkorgar och tänker att det är väl en av (få?) fördelarna med att vara kvinna och avslutningsvis tänkt över exakt vad det är som karakteriserar en svensk fjortis. Vad är det som är essensen av fjortisheten?

Det var bara några av alla tankar som jag tänkt idag och jag slår vad om att jag inte skulle tänkt en dussindel så mycket under en solig sommardag då tankarna är lika vindstilla som vädret självt.

Andra bloggar om: höst, mode, musik, relationer, vardagsbetraktelser