Jag är trött på vita, medelålders feminister.
De tror sig ha rätten att definiera vem som förtrycks, varför de förtrycks, hur förtrycket ser ut. De tycker sig ha erfarenheter nog att döma över andras erfarenheter. De tror sig ha kunskapen att veta om vad andra känner, tycker och upplever. Senaste i raden av vita, medelålders feminister är Gudrun Schyman som på Newsmill skriver att ”Precis som FN, så skiljer inte jag våld och förtryck i hederns namn från könsförtryck.” Helt rätt, Gudrun – det är därför det blir så fel.
När hedersvåld likställs med annat förtryck mot kvinnor, framträder förövarna som monster. Om man inte fattar att hedersvåld- och förtryck har sin grund i samhällen där familjen och släkten är stark, med ett starkt heteronormativt kärnfamiljsideal, där kvinnor och män är både förövare och offer och att förtrycket upprätthålls av kollektivet – då räcker inte teorierna om det Universella Könsförtrycket Mot Kvinnor som enda förklaringsmodell. Det är därför det sista halmstrået blir att kalla alla som vill föra en debatt i frågan för rasister.
Spelplanen ser ut enligt följande: Lag 1 bestående av inbitna feminister som tror att allt hedersvåld är ett utryck för det universella kvinnoförtrycket spelar korpfotboll mot Lag 2 som tror att allt hedersvåld utförs av enskilda galna individer som känner sig missanpassade i Sverige. Deras gemensamma mål är att blunda för problemen.
På andra sidan läktaren sitter bittra främlingsfientliga som tycker sig ha sett lösningen: ”Hallå, målet är på andra sidan av planen! Ni måste förstå att alla invandrare är kvinnoförtryckande bondrövar som inte fattar vad demokrati är.” Efter några bengaliska eldar drar de främlingsfientliga iväg och spelar ännu sämre fotboll på en annan plan där det enda målet är att blunda för komplexiteten och komma med enkla ”förklaringar”.
Kvar på läktaren sitter ett fåtal vettiga debattörer som suckar och ojar sig. Ingen hör dom för de på planen har fullt upp med sitt eget spel. På bägge planerna görs det självmål efter självmål, ingen vinner – alla förlorar.
Intressant är att de få som sitter kvar är de som faktiskt själva har erfarenhet av hederskulturer. Men ingen vill lyssna. Och när ingen vill lyssna så kan vi väl lika gärna fortsätta att blunda för problemen. Och komplexiteten. Eller hur, Gudrun?
Andra bloggar: God utan Gud, Dusty Philosopher, Ozymandias Suspensoar, Lotta Edholm på Newsmill, Veronica Svärd, Götabrobloggen, DN, Röda Malmö
Andra bloggar om: feminism, gudrun schyman, hederskultur, hedersvåld, integration, jämställdhet, kultur, sverigedemokraterna
Senaste kommentarer