Att leta secondhand- och vintageprylar är ett av mina stora intressen. Det finns massa föräldralösa, dumpade saker som jag kan få adoptera.
Det är ett också intresse som man själv kan styra hur mycket det får kosta. Jag diskuterar gärna priset på loppisar och vintagebutiker, vilket är ytterligare en fördel med att köpa begagnade saker. Detta är något du gärna inte gör med stressade Topshop-butiksbiträden. Tyvärr.
De få gångerna det anses ok att pruta i ”vanliga” butiker är om knappar gått av, foundation smetats över vita blusar eller dragkedjan är trasig. Då kan Topshop tänkas bjuda på en sketen tia. Vajert!
Så medan du aldrig skulle kunna tänka dig att pruta på ett par Converse-skor för 900 kr som säljs till överpris i kvadrat – ens med en fjuttig tjuga, så tramsar du med tjugorna när det handlar om en märkesklänning från sextiotalet. Eller för den delen, med femmorna hos tyghandlaren i Vietnam (som om du från rikare Sverige skulle behöva den femman mer än tyghandlaren).
Och just det, diskutera gärna priset på loppmarknaderna och bazarerna – men också inne på den konventionella klädesbutiken. Men det innebär att du gärna ger en femtiolapp extra för de handstickade raggsockorna till tanten på torget som stickat dom och tar diskussionen om de orättvisa överpriserna på mainstream-sneakersen.
Slutsats: Pruta där priserna är höga. Det är det som poängen med att pruta. Inte att pruta där du tycker det är minst pinsamt.
Andra bloggar om: fair trade, loppis, miljö, mode, politik, pruta, resa, secondhand, vintage

Senaste kommentarer