Ni som känner mig vet att jag är en person med stor beslutsångest. Små val, som att köpa mjölk, blir lätt stora ångestmoment som trasslar till vardagen. Nu har jag fixat ny layout på bloggen (jag har inte fixat, men jag har tyckt). Jag har tagit ställning till en massa frågor; färgval, uppbyggnad, logisk struktur, layout, användarvänlighet, snygghet. På grund av denna storartade prestation tycker jag att ni alla ska gå in och läsa på bloggen. Kommentera, länka, prenumerera (kommer ett inlägg om detta senare), beundra skönheten.
Läs nu för fan! Tillhör en exklusiv skara av Khadidjas blogg-läsare.
Andra bloggar om: blogg, design, layout
Att imorgon är en stor dag tycks alla vara överens om. Den som trodde att 20 januari var dagen för Messias återkomst, då kollektivtrafen ska sänka kostnaderna eller Calippo börjar säljas i flädersmak har fel. Det där är bara singelgrus i jämförelse med vad alla menar kommer bli det Verkligt Stora, nämligen att Barack Obama blir USA:s president imorgon. Mannen som vann valet med Yes, we can.
Som vanligt tuggar svensk media bara samma sak, verkligt få kommer med någon ny infallsvinkel. Alla krönikor och politiska analyser är uppbyggda enligt:
- Oh my God, vilket symbolvärde att Barack Obama valdes till president!
- Anledningen till att Obama valdes till president är för att de flesta amerikaner är fed up på att se cowboyen från Texas styra världen med sin svingande lasso och som i sina försök att fånga ett fåtal surtjurar (läs Usama bin Laden, Saddam Hussein, Hamas, Hizbollah) istället sveper med sig horder av förvirrade kossor (läs radikala förvirrade unga muslimer). Jösses, mannen sprider bara förödelse (läs krig och kris) omkring sig och vet knappast hur man fångar tjurar.
- Barack Obama står för den change som alla amerikaner vill ha.
- But behold the lasso! Vilken change vill de ha? Och ännu mer behold; Vilken change står Obama för – egentligen (höjt ögonbryn, lätt framåtlutat för det där var en djupintelligent analys).
- Obama ärver krig och kriser. The poor man får det inte lätt. Djup suck.
- Den närmsta framtiden är som att singla slant; fiasko eller fantastico?
- Uppsummering av ovanstående punkter, gärna med en fyndig avrundning med något som anspelar på Yes, we can.
Det här blir min variant av dagen-före-president-installationskrönika. Jag gjorde den lite mer kortfattad så att ni inte skulle tröttas ut så fort. Jag rundar av med nåt i stil med att Barack Obama om ett tag kommer att utvärderas enligt:
No, he couldn’t. What did I tell you?
eller Yes, he could! What did I tell you?
Det återstår att se om en framtid vad folk säger. Då ser vi också fram emot lite mer spännande journalistik. Det går att göra bättre. Oh, yes you can.
Vill du hemskt gärna läsa fler krönikor av standarformat? Be my guest. Per T Ohlsson, DN, Carl Rudbeck, Per Ahlin, Ingrid Thörnqvist, SvD, Affärsvärlden.
Andra bloggar om: barack obama, bush, media, obama, politik, usa
En känd palestinsk läkare och fredskämpe, Ezzeldeen Abou Al-Aish och som arbetat på ett israeliskt sjukhus, blir uppringd i direktsändning i israelisk tv. När de ringer har just tre av hans döttrar och en av deras kusiner dödats i en attack. För att få inslaget textat på engelska, så klicka i nedre högra hörnet för att visa undertexter.
Inslaget är på gränsen till outhärdligt. När Abou Al-Aish frågar vad anledningen var till att hans tre döttrar fick sätta livet till, finns inga svar. Ingen med hjärta och och hjärna kan någonsin försvara varför 22-åriga Bisan, 15-åriga Mayer, 14-åriga Aya och deras 14-åriga kusin Nour Al-Aish blev dödade.
För Israels grymma terror finns inga ord. Bara tårar, uppgivenhet och ångestfylld smärta.
Fann klippet på Esbatis blogg – sprid det! Fler artiklar finner du här, här, och här.
Andra bloggar om: gaza, israel, mellanöstern, palestina
Jag skulle vara konstruktiv och effektiv idag, men hamnade vid ett meningslöst korsord. Nästan 15 toffifee senare (asken rymmer så många) så hamnar jag vid datorn för att göra det jag skulle. Men, se! Min favoritfråga nummer ett, tycks ha börjat få lite större spridning i bloggosfären. Henrik Oscarsson, a k a ”Grundlagsgurun” skriver mycket bra om rösträtt för barn, bland annat ”Jag tror att frågan om barns rösträtt kommer att bli rösträttsstriden i vår livstid.”
Glädjande är att det finns fler som anser att rösträtten bör utvidgas, bland annat Joakim Larsson och Anders Wallner. Sistnämnde propagerar för det system som jag själv brukar, nämligen att alla människor föds med en röst och sedan får välja själva när de vill rösta för första gången. Föräldrarna skulle därmed kunna ombudsrösta för sina barn i tidig ålder. Ros till Miljöpartiet som åtminstone tagit ställning för sänkt rösträttsålder och ris till övriga partier som knappt vågar ta ställning. Var finns ni i debatten?
Jag hade gärna hört mer från Barnläkarföreningen som sedan mitten av 1980-talet har propagerat för frågan. Berndt Eckerberg, barnläkare, skriver däremot ett mycket bra inlägg om rösträtt för barn.
Det handlar om en papperslapp i en låda vart fjärde år. Men ändå, det kommer bli en av de största demokratifrågorna i vår tid. Och för den under 18 år kommer det alltid vara lättare att påverka genom att lägga en papperslapp i lådan, än att snirkla sig genom snåriga vägar av ungdomsorganisationer, ungdomsråd och ungdomsfullmäktige.
Andra bloggar om: barn, barnläkarföreningen, demokrati, miljöpartiet, politik, rösträtt, samhälle, val
Jag visste det! Öppna kontorslandskap är en galen skapelse från början till slut. Nu har jag dessutom bevis på det!
Det första kontorslandskapet dök upp 1961 i Tyskland – oförvånansvärt nog.
En fingervisning om var människor jobbar bäst borde få varje entreprenör, chef och ansvarig arkitekt att tänka ett varv extra. Enligt en liten undersökning på SVT Rapports hemsida, jobbar 67 % bäst i eget rum, 113 % därhemma, 10 % i kontorslandskap med skiljeväggar. Endast 10 % arbetar bäst i öppna kontorslandskap, vilket är sju procent mer än de som jobbar bäst på kafé. (Finns det dom som ofta jobbar på kafé – och får betalt för det? Jag visste att ni också tänkte detsamma…).
Ibland känns det skönt att det finns forskarnissar som kan belägga sådant vi redan visste. Vinesh Oomen är en sån nisse.
Visst kan jag lugnt och ärligt säga att jag tycker att öppna kontorslandskap suger. Du riskerar att få grannens host och snörvel över ditt tangentbord, som om det inte vore nog med ditt eget. Du blir störd av grannarnas babbel och telefonprat. Och framförallt så är öppna kontorslandskap omysiga, panoptiska och stressframkallande.
Kanske skulle jag vilja gå så långt som att säga att öppna planlösningar generellt suger. De öppna planlösningar som tycks vara det enda alternativet inom bostadsbyggandet idag är opersonligt och enformigt. Visst kan det vara trevligt att kunna prata med pappa som lagar fiskpinnar samtidigt som man själv ser på Bolibompa. Men några gånger vill pappa steka maten i fred och några gånger vill barnen se på Björnes magasin* utan att sniffa fiskos i näsan. Vid såna tillfällen är öppna planlösningar korkat.
Det måste väl gå att finna mer intressanta och bättre fungerande planlösningar för bostäder än helt öppna?
* Eller vad 17 ungar av idag ser på tv!? På min tid såg vi på Björne och vi är hyfsat välfungerande medborgare.
Andra bloggar om: arkitektur, barn, forskning, hem, inredning, stress
2009 började inte speciellt bra – åtminstone inte i Mellanöstern. Usch. Det knyter sig i magen på mig. I ett försök till en nyårskrönika, skrev jag om vår tids kriser. Vissa kriser särskiljer sig från andra, för där är det alltid kris, bara mer eller mindre. Palestinakonflikten är en sådan – ständigt är det kris. Just nu är det extrem kris. Vad sker? Jag blir förbannad på lama politiker som inte tar ställning! Det handlar för sjutton inte om att ta ställning för eller emot Palestina, för eller emot Israel. Det handlar om att ta ställning för människors värde!
På samma sätt blir jag skrämd över hur många bara pratar om våldets proportionalitet. Det handlar inte om att det är för jävligt om närmare 1000 palestinier dör, för det är för jävligt när en palestinier dör. Det är totalt oacceptabelt. Konflikten är inte mer rättvis och våldet är inte mer proportionerligt om lika många israeler som palestinier dör.
Och just eftersom människors liv är lika mycket värda, måste vi fördöma varje liv som dödas i konflikten i Israel/Palestina. Oavsett vem som fick sätta livet till.
Gör något du också. Bidra med något konkret, som att hjälpa Röda Korset med ambulanser i Gaza. Hmm. Ibland skrivs det ostrukturerade inlägg. Detta var nog ett sådant… Men det finns så mycket sagt i frågan, så mycket som skulle kunna sägas, mycket som inte borde sägas. En sak som inte behöver sägas, men som jag säger ändå: detta är vad jag kallar för kris.
Andra bloggar om: gaza, israel, palestina, politik, samhälle
Finns det något mer provocerande än de, främst manliga tv-kockar, som pillemariskt tittar in i kameran, som om de ville berätta Jordens Största Hemlighet, och säger: ”Hemligheten bakom all matlagning är bra råvaror (med vänstra fingertopparna i det provencalska flingsaltet) och bra redskap (hötter lite med den japanska snordyra matkniven).” Vi tråkmänniskor hemma i soffan förväntas få oss en uppenbarelse. Inte en enda pulversås syns till i tv-köket; har du bara moraliska ekologiska äggulor, rätta jungfruoljan och en smart liten visp svänger du lätt ihop din egen hemgjorda hollandaisesås.
Det är lätt att vara rätt om du står i ett tv-kök med någon som redan hackat upp allt åt dig, men det blir rätt svårt att vara så lätt när du kommer hem urtrött och helst av allt vill slänga dig på hallgolvet med stövlarna och vantarna på. Vid sådana tillfällen är pulversåsen räddningen. Jag gillar pulversåser och har alltid gjort. Som liten var min favoritsoppa den som framställdes från pulverpåsar. Tänk sicket magiskt trolleri!
(”Det är viktigt att fokusera vid just detta momentet. Presentation av måltiden är a och o.”)
Vissa dagar hade jag kunnat strypa den som retsamt viftade med flingsaltet under näsan på mig. Sådana dagar räcker den lilla energi jag har kvar till att öppna skefferiet och Se! Det finns en påse pulversås kvar. Fantasin trevas sakta igång, och snart finns en citronsmakandes fiskgratäng på bordet eller viltgryta med röksmak.
- Hemligheten bakom kreativ matlagning är att kunna göra god mat av ganska tråkiga ingredienser och enkla verktyg och folk förundras över buljongtärningen.
- Hemligheten bakom puckad matlagning är när man lyckas använda exotiska råvaror och specialinköpta verktyg och det smakar färdigmat.
- Hemligheten bakom onödig matlagning är att köpa de dyraste kryddorna och specialiteterna som hackas med japanska köksknivar och gästerna inte märker någon skillnad.
Pillemariska kockblickar är jag helst utan, sån matlagning representerar en rätt enkel och tråkig matlagning tycker jag. Den verkligt knäckande matlagningen är när du har tre griniga småungar svassandes kring vaderna. De vill ha mat och blir bara grinigare om de ser att du tar fram pastamaskinen och ämnar sätta igång med att göra hemmagjord rödbetspasta och balsamvinägermarinerade sparrisar med ädelostvisp på toppen.
Utmaning till alla tv-kockar och finsmakande besserwissrar: Prova att skapa kreativ matlagning med tråkiga ingredienser och stängda butiker. Helst under stor tidspress, gnällig omgivning och noll motivation men maximal hunger.
Andra bloggar om: jämställdhet, mat, matlagning, stress, vardag
Tänk om några, som inte alls kände till vår del av världen, fick komma hit och se på vår kultur med sina perspektiv? Så har ju antropologer och kolonialister från västvärlden gjort i minst hundratals år.
Se ”En annan del av verkligheten” (Meet The Natives), som handlar om fem män från den lilla ögruppen Tanna i Stilla Havet. De får komma till England och se den engelska kulturen. Dokumentärserien är ömsint och varm, utan någon förlöjligande ton – den tillhör absolut en mina dokumentärfavoriter för det gångna året.
De blir illa berörda av hur hundar behandlas bättre än människor, tycker det är obehagligt när suggorna ska insemineras för hur blir djuren tillfredsställda – och ska inte djuren få ha sex i avskildhet utan människor som glor? Och varför bryr sig engelsmän så fruktansvärt mycket om att städa?
Som sagt, se den.
Ett annat tips till läsintresserade läsare, är att läsa Hans Koppels Vi i villa. En kort roman som ganska exakt tar två timmar att läsa. Knivskarp precision i språket och humoristisk. Huvudpersonen Anders bor i en grå villaförort tillsammans med lustlös fru och mobbad dotter. Själv har han ett jobb som är ok men inte mer än så. Grannarna vänsterprasslar med varandra och Grabbarna spelar innebandy en gång i veckan. Livet känns förutsägbart. Sakta börjar han göra uppror mot det trista vardagslivet på sitt eget vis…
Serverat. Samling. Sittning.
Smaka, berömma, fråga.
Gott vin.
Ja, den blev rekommenderad. Inte farligt dyrt heller.
Du säger att du ska komma ihåg.
Kvällens ämne: Andras fel och brister.
Ni förfasar er stillsamt över tidens vulgarisering.
Försiktigt trevande omdöme kring tevesnackis.
Ett omdöme som ökar i styrka när ni enats och satt ord på tycket.
Sugen på att läsa recensioner om boken? Svd, Expressen, NT, Bokmania, Bernur.
Andra bloggar om: dokumentär, kultur, litteratur, svt
Senaste kommentarer