I förrådet från december, 2008

Krisigt värre framtid – en nyårskrönika

Nyår, en uppblåst högtid med för mycket festblåsor och skoskavsblåsor? Eller en nödvändig uppehållsstund för att sätta punkt för det gamla, ta ett djupt andetag fyllt med kall 1 januari 20XX-luft?

För inte så länge sedan blev människor medvetna om att det fanns En Obekväm Sanning som hette Klimatkrisen. Om vi inte upphörde med charterresorna och den oekologiska tomaten skulle vi allesammans gå under. Tiondelars temperaturhöjningar kommer förvandla vår planet till ett helvete och tack vare vår dekadenta livsstil flyter döda isbjörnar utanför farstun. Huset flyter med lika bra, för vattennivåstigningarna skonar minsann ingen. Syndafloden fick en kuslig innebörd för vår tid. Och ärligt talat, var Klimatkrisen inte en omskrivning av Jordens Undergång?

Där stod vi i all vår ängslighet och dumhet, och tänkte att naturens krafter var det enda som kunde rubba vår värld. Inte visste väl vi, att bolånekrisen var en smygande vind, tilltagande i vindstyrka som snart skulle bli en orkan som slog sönder allt i sin väg. Kraftiga stormar får ju ofta kvinnonamn, men den här var ett ovanligt undantag så den fick heta Finanskrisen. Klimatkrisen var sjukdomen som Moder Jord drabbats av efter parasiten Människans härjningar i planetkroppen, innan hon slutligen la sig ner på Universums beiga världsallttäcke och dog en gång för alla.

Den här Finanskrisen som Wall Streets kostymmän grät om, den var något annat. Den fick små islandsöar att stå på självmordskanten till att hoppa ner i mörka Atlanthavet och mäklare att ta sig för pannan och hulka ner i gråt. Men skäms på dem själva, deras giriga kortsiktighet satte länder i långsiktig konkurs. Kort sagt, krisen var påtaglig.

Och här sitter jag nu, 22 år gammal, före nyår 2008 och borde kanske befinna mig i en Kvartslivskris. Världen känns lite risig och framtiden känns krisig. Och ändå, trots alla kriser känner jag lugnet. Jag orkar faktiskt inte stissa upp mig. Vad hjälper det att pressa fram meningslösa paniktårar om jag får lyssna på Spotify vara glad för en stund?

Märkligt nog känner jag också ett visst hopp. Inte för att jag tror världen blir så mycket bättre just nu, men för attdet trots allt inte är ett alternativ att kapitulera inför Krisernas Fasansfulla Ankomst. Vi såg det kanske tydligast i det amerikanska presidentvalet när det ur ett rätt blekt politiskt etablissemang trädda fram en särdeles färgstark person och blev vald till en ny president. För säga och tycka vad vi vill, men det har ju uppenbarligen visat sig att Barack Obama går till historien med sin hudfärg som var mans påminnelselapp. Visserligen är jag ganska allergisk mot klämkäck amerikansk ”Yes We Can” om det vajar ett stjärnbaner i bakgrunden och jag ser Oprahs tårögda uppsyn. Men ändå, ett ”Yes We Can” som sägs med en insikt om att ”Jo, visst kan vi – om vi verkligen vill”, känns ganska sympatiskt.

Så, mina hopp till närmaste framtid är flera.

Visst kan väl Sveriges regering ta sig an Klimatkrisen, om de nu kan det när det kommer till Finanskrisen. Det är på tiden att vi sänker rösträttsåldern i Sverige, visst kan vi göra det. Till SVT, visst kan vi väl slippa se mer Halal-tv och satsa på mer anständig journalistik? Och visst kan väl SJ AB skärpa till sig och bli något mer än skit? Det kan bli fred i Mellanöstern, det måste kunna gå.

Och visst finns det mycket som jag själv kan göra. Ta tag i den här bloggen t ex. Jo, visst skulle jag kunna göra det…

Andra bloggar om: 2008, blogg, finanskrisen, klimatkrisen, miljö, nyår, obama, politik, presidentvalet, samhälle

På spaning efter de luggar som flytt

Det nutida frisyrlandskapet är en studie i snedluggarnas förblondade paradis. Jag insåg detta då jag tillsammans med min syster idag ögnade genom hennes skolkatalog över Lunds gymnasieskolor.

Sida upp, sida ner – snedluggar överallt. Vi talar inte om modesta, smygiga sidbenor, nej vi talar om de frisyrer där fem sjättedelar av håret fullkomligen vältrat sig över på endera sida av huvet. Hur dessa frisyrer skapats är svårt att säga, men en inre bild frammanas av hur denna stora mängd hår har tvingats över på ena sidan (med våld, värme eller valfria hårprodukter).

Två variationer förekommer: blondinbella

Svagt lockat à la Blondinbella*, långt svajande hår (blont), är den vanligast förekommande. Cred till Blondinbella dock; den lilla twisten som hon lyckas få till på luggen, påminner om nittiotalsfrisyr – retrotouch?

  • 11-kitty-jutbring-9_590823b
  • Den spretiga stilen, à la Kitty Jutbring. Plattat, tuppigt, fnasigt i kanterna.

Men var finns alla de luggar som flytt? Finns det bara dessa två varianter? Är det så, att vår tids största skillnad i frisyrväg, består i om man väljer att omkullkasta håret österut eller västerut?

Min spaning på de luggar som flytt fortsätter.

* Ni vet tjejen som har en blogg som handlar om en ”17-årig positiv tjej helt enkelt”. Det trodde jag aldrig; att jag en dan före dan skulle länka till Blondinbella.

Klappfritt = smärtfritt

Varje år suckar så många över all julklappsstress. Jag fascineras av en sak: De som gnyr ur klapp-skärseldens djup irrar ändå runt i shoppingland. Likt skållade råttor – paniken stiger i ögonen, pulsen ökar och visa-kortet skaver i plånoken. År efter år, samma sak.

Julrebeller! Eller högtidsrebeller generellt? Var är ni? Jag söker modiga människor som slår slag i saken och ger fan i hysterin.

Reclaima högtiderna:

  • Umgås med de du tycker om. Om gammelfaster är dryg, umgås med nån annan. Så kan gammelfaster få fira med de som hon tycker om. Eller så skärper hon sig, och slutar gnälla.
  • Laga mat som känns värd att äta. Så slipper ni kränga samma mat i veckovis och tänka ”Vilken tur att vi bara äter detta en gång om året”. ¨
  • Skippa julklappsvulgariteten.

Kanske kommer förändringen nästa år, åtminstone om vi får tro Konjunkturinstitutet. Men tänk inte på dom, eller andra ”nationalekonomiska uppmaningar” – tänk på julefriden. Konsumera, konsumera inte – gör vad som känns bäst för dig.

Tänk om årets julklapp var en liten, söt klapp på gammelfasters kind. Kanske bidde hon mindre dryg då.

Andra bloggar om: högtider, julen, konsumtion, samhälle, traditioner

Svenskar och deras utropstecken

Min pappa sa en gång att han tyckte det var fascinerande med att man i Sverige tycks använda så många utropstecken. Trots att det är många år sen vi diskuterade det, så funderar jag ofta på det. Att läsa något skrivet och med massa utropstecken efteråt, känns ibland som om personen står med en megafon och mässar ut budskapet – trots att du står en meter ifrån.

Svenskar brukar ju annars inte direkt vara internationell kända för att vara ett gapigt och dramatiskt folk. (Och mmm, vad härligt politiskt inkorrekt och göttigt det känns att få generalisera så här grovt). Kanske kanaliseras svenskens vrede och frustration ut i utropstecknen?

Herr Svensson blir inte arg på det viset att han krossar glas, skriker diverse saker om folks mamma och förbannar fan och hans moster. Nej, herr Svensson, går civiliserat in på facebook och skriver en prydlig rad om att ”Svensson is arg!”.

Hur gör Svensson om han är så jävla arg att han inte vet vad han ska ta sig till? Svar: Han skriver ”Svensson is arg!!”. Han trycker gärna till extra hårt när han slår ner det andra utropstecknet. Varningsblinkers börjar lysa – Svensson när han på sånt här humör ska man passa sig lite för.

Ärligt talat vet jag inte vilken ilskekultur jag föredrar. Porslin i väggen eller utropstecken i statusfältet?

Andra bloggar om: facebook, kultur, språk, svenska språket, sverige

SJ behöver konkurrens

Att SJ behöver konkurrens, blir jag övertygad om varje gång jag åker tåg i deras regi. Förseningar, snordyra biljetter, dålig service, problem med bokningssystemen…ja, var ska man börja? Eller snarare sluta?

Som SJ själva säger, är tåget framtiden. Men visa det då! Nu är det mest besvärligt, med dryga förseningar (ja, drygt är det) vilket spär på irritationen. Framför allt är det dyrt.

Det som känns extra surt är att det knappast finns några alternativ. Tänk om det fanns lågpriståg som kunde pressa priserna? Eller företag som hade bättre styr på deras organisation än SJ? Erik, mera tågåkare än jag, bloggar bra om detta.

Annars tycker jag tåg är ett fantastiskt färdmedel. Det går fort framåt (ja, SJ är väl inte ett praktexempel här), det är bekvämt att sitta och så är det sjysst att kunna blicka ut över landskap och städer. Det känns kort och gott mer naturligt än att sitta tiotusen meter upp i luften och ängsligt blicka ut genom ett ovalt fönster med plastlock.

För övrigt borde SJ-nissarna åka till Japan och göra studiebesök. Shinkansen slår lumpna X2000 med rälslängder!

De är rätt söta på nåt vis!

Andra bloggar om: japan, konkurrens, miljö, sj, tåg

Konsten att skita i andras glas

Tänkte du att du skulle få veta mer om den ovanliga konsten att skita i andras glas? Ja, här kommer en lektion i konstens alla regler. Nu var det inte riktigt i den betydelsen jag tänkte verbet skita i, utan snarare i betydelsen att inte bry sig.

Vad har Magdalena Ribbing i glaset? Skit i det du!

En nykterist provocerar uppenbarligen många, man blir ifrågasatt. Men ingen ifrågasätter den som väljer att dricka alkohol. Det säger något om den centrala roll som alkoholen har i vår kultur. Jag anser inte att varenda kotte genast ska kasta ut vinslatten i slasken, men jag tycker att det ska vara lika självklart att det finns de som väljer bort alkoholen som att det finns de som väljer alkohol. Det är tråkigt att det bara finns två alternativ när verkligheten är så mycket mer nyanserad än så.

Kanske är det så att en anledning till att alkoholen är så laddad är att det finns så mycket moraliserande ludd kring den. Dricker du alkohol riskerar du att bli stämplad som omoralisk av nykterister. Om du avstår alkohol riskerar du att sällskapet börjar skruva på sig, och ”ja, just det, var fanns det alkoholfria alternativet?”. Konsekvenserna?Nykteristen trugas på alkohol, eller avfärdas som en jäkla torrboll. Resultat: nykteristen blir putt, alternativt sitter och småtjurar hela kvällen.

Och ja, var finns det alkoholfria alternativet? De flesta bytte ut Fantan när mellanstadiediskot blev högstadiedisko. Men där de flesta fick något alkoholhaltigt i ena handen fick den som avstod alkoholen vackert sitta kvar med läsken, eller vara utan. Och så fortsatte det, år efter år och än idag finns det få alkoholfria, goda alternativ. Erbjud fler spännande drinkar och drycker, med eller utan alkohol, så blir festen bättre!

Så, för att slippa missförstånd, tjuriga personer, spända sällskap och förstörda fester: Skit i andras glas. Bry dig om ditt eget.

Just det, Fanta smakar skit. Särskilt på fest.

Magdalena Ribbing har som vanligt svar på tal. Skön tant.

Andra bloggar om: alkohol, etikett, magdalena ribbing, moral, nykterist