Vissa stunder känns allting så fruktansvärt segt. Eller snarare, jag är seg som inte får saker gjort. Egentligen har jag hur mycket som helst som jag kan sysselsätta mig med – ändå gör jag inte det. Som exempelvis detta ständiga projekt bloggen. Hela konceptet finns i huvudet och jag vet exakt hur den ska se ut. Ändå tär det på krafterna att ordna bilder, illustrationer och bakgrunder och annat grafiskt skit som bör fixas. Det tekniska känns som ett oöverstigligt berg av ångest att jag överlåter det helt åt någon annan…
Funderingarna duggar tätt; varför är jag så seg? Har jag slutat bry mig? Är det inte viktigt? Är jag hösttrött? Gott folk, jag vet det icke.
Allt jag vet är att jag har en tendens att relativt ofta skjuta upp saker som jag borde göra. Jag vet också att mitt arbetstempo tenderar att pendla mellan extremlångsam/funderande takt till arbetsnarkomaniskt energirus. (Intressant är att går jag på en utbildning där man konstant ska befinna sig i den senare fasen).
Frågan är om jag har tydliga drag av att vara en uppskjutare. Hope not. Eller prokrastinerare, kanske man skulle säga. Tyvärr låter det som en person med ett avvikande sexuellt beteende, typ någon som pinkar på träd eller tänder på plasthandskar.
Andra bloggar om: hösten, prokrastinering, psykologi, skolan, teknik, vardagsbetraktelser
Jag blir så uppgiven när jag läser sånt här. Det har sagts förut, men jag säger det igen; kan inte barn få vara barn? Gör det något om man inte lyckats proppa in alfabetet och räknetal innanför skallbenen innan barnet börjat skolan? Det är knappast så att det inte finns tid för inlärning och korvstoppning under kommande nio års grundskola, helst tre års gymnasie, och ytterligare några extra års studier. Vad det däremot inte finns tid till är fantasi och kreativt tänkande. Vi är nog flera därute som upplevt hur vi började skolan med upptäckarglädje och lust att lära nya saker, men slutade skolan genom att vara skoltrötta och kritiska mot betyg, pedagogik och skolsystem.
Hörnini makthavare som är ansvariga för dagens politik som påverkar barn och unga: Det svåra är inte att banka in kunskap i skallen i unga hjärnor. Med lite ordningsregler är det inte svårt att disciplinera ungdomar med mobiler och kepsar. Med gammaldags katederundervisning med magistern höttandes med pekpinnen kan nog de flesta sitta still i skolbänken.
Det svåra är (och lyssna nu förbannat noga): Att komma bort från bulimiläsningen, d v s där man proppar i sig kunskap för att sen spy upp det på proven. Att få bort störande mobiler - och kepsar om de nu uppfattas som störande utan ordningsregler, därför att eleverna fattar sånt själva. Samt att eleverna sitter kvar i skolbänken för att de tycker att undervisningen är intressant och stimulerande.
Där har ni en nöt att knäcka. Och tänk på vad följande flum sade:
Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world.
Andra bloggar om: barn, björklund, dagis, förskolan, flumskola, skolan, skolpolitik, ungdomar
Trodde ni att jag var död? Icke! Trodde ni att jag hade flyttat till Tadzjikistan och aldrig mer tänkte kommunicera skriftligt? Fel igen. Jag har helt enkelt tagit tjänstledigt från bloggen ett tag, men är som sagt: på sakta tillbakakommande.
Som vissa säkert redan märkt är min blogg inte uppdelad i de vanliga kategorierna utan i olika rum – blivande arkitekt är jag ju trots allt. Khadidjas hus får en helt ny adress. Adressen har jag, men huset är ännu inte helt färdigbyggt. Dessutom kommer ni att märka av en ommålning av huset. Efter drygt två år har den vita bloggfärgen börjat flagna och det ska åtgärdas.
Ett hus måste underhållas. En trogen läsarskara också.
Nu ska jag bara dra på mig målarskjortan och snickarbyxorna och fixa och fila med mitt hus. När jag tagit på mig skrivkläderna för att dämpa skrivklådan kommer ni att få läsa om Björn Ranelids häpnadsväckande förmåga att blanda r och r, föräldraroller, min nya vinröda symaskin, sommarens gångna resor, om varför gammaldags fasttelefonsnackande är en ypperlig kommunikationsform, varför ordet ”kön” är så vämjeligt, samt kryddat med eventuella livssituationsbetraktelser. Dessutom får ni läsa om hur mycket koldioxid en googlesökning släpper ut. Men uthärda! Försök inte googla fram svaret själv: Jag har ju alldeles nyss offentligt deklarerat att jag kommer skriva om detta – och du vill väl inte bli offer under vetgirigheten för att ytterligare bidra till Jordförstöringen?
Andra bloggar om: bloggen, layout
Senaste kommentarer