I förrådet från maj, 2008

Två kvinnor från Gränna som du verkligen borde känna

Publicerat den 30 maj, 2008 i Hallen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

I helgen var jag på en kort roadtrip med de närmaste kvinnliga familjemedlemmarna. Trevligt! En tur genom Småland, Östergötland, Västmanland, Närke och Dalarna och självklart även Skåne gjorde att jag gång på gång insåg vilken fantastisk natur som finns i Sverige. Mycket fantastisk natur finnes runtom i världen, men mitt hjärta bultar särskilt mycket för landskapsvyer i Sverige soliga majdagar, när grönskan fortfarande är luftig och lätt, luften ännu är lite oberäknelig och terminen håller på att ta slut (och ett långt sommarlov väntar).

Här ett par bilder som togs vid ett stopp vid Brahehus norr om Gränna. Apropå Gränna, glöm inte Hasse Alfredsons goa gamla limerick om kvinnan från denna ort:

Det bodde en kvinna i Gränna

som sin stjärtmuskel så kunde spänna

att hon i detta hål

kunde strypa en ål

och till och med vässa en penna

Ja, men just det, bilderna.

 

Fett najs att vara Kristina Katarina Stenbock och vakna upp med denna utsikt över Visingsö varje morgon. Trist dock att fruntimret inte hann uppleva så mycket av detta.

Efter den här turen blev jag bara ännu mer sugen på sommarlov. Kan det inte bara bli 11 juni snart? Så att jag bara kan slippa tänka på skolan och ta ett välbehövligt och välförtjänt (eller inte) sommarlov. Det där beryktade sommarlovet tycks bara säga åt mig att “Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig”.

Nu är det dags för mig att återgå till mina viz-renderingar här i skolan.

Andra bloggar om: , , , , ,

Andra bloggar om: familj, foto, resor, skolan, sommarlov, sverige

Allting har sin förklaring

Publicerat den 20 maj, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

Äntligen har jag fått en vetenskaplig förklaring till varför jag är så mycket bättre än mina yngre syskon. Det ligger helt enkelt i sakens natur: Storasyskon är intelligentare än sina småsyskon.

Jag har visserligen länge sett en tydlig tendens i min omgivning att de som ofta är högpresterande, målinriktade och överambitiösa är storasyskon. Detta har jag emellertid alltid trott berott på att äldstabarn känt högre press på sig, främst från föräldrarna. Som äldst i en syskonskara ska man gärna vara en förebild för sina yngre syskon.

Svt har gjort ett fint litet kollage som visar statsrådens syskonplacering. Jag kan inte annat än pusta ut över att jag är i samma division som Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Nyamko Sabuni. Hellre mellanbarn eller yngstabarn än att vara ensambarn. Eller snarare sagt, jag vill inte behöva sitta i samma kategori som Jan Björklund.

Har ensambarnet Jan Björklund fått kvarsittning?

Andra bloggar om: barn, björklund, intelligens, regeringen, relationer, syskon, vetenskap

Den ljusnande framtiden i vår

Publicerat den 19 maj, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Likt en tant som lutar sig tillbaka i gungstolen och minns gamla lyckliga dagar, lutar jag mig tillbaka i skrivbordsstolen och minns den varma känslan som fanns då jag var ung (snarare yngre än vad jag är nu). Känslan av att hela framtiden låg framför mig och att jag kunde välja och vraka fritt bland alla möjligheter som öppnade sig för en, den känslan var ljuvlig.

Många timmar ägnades åt att undersöka utbildningar och kurser, drömma fritt och förtjusningsvåndas över den tid som komma skulle, efter den 12-åriga skolgången. Herrejäkel, jag skulle göra precis vad jag själv ville och jag skulle bli bäst på det också.

Så kom verkligheten och knackade på dörren. Verkligheten är ett paraplybegrepp för CSN, ekonomi, praktiska saker, mänskliga relationer, hälsa, psyke, framtidsprognoser. En annan viktig aspekt av Verkligheten är det som kallas känslor. För min del sätter beslutsångest, otillräcklighetskänsla, tvivel och litenhet ibland små snubbelhinder på min väg. Målmedvetenhet, trygghet, lugn, engagemang och jävlar anamma hjälper mig över hindrena. Rastlösheten driver mig både framåt och bakåt. Så, vissa dagar funderar jag om jag bara ska göra något helt annat.

  • Hantverkare kanske? Jag hade trivts i blåställ, men fått värk i axlarna.
  • Trädgårdsmästare? Gräva i jorden hade känts perfekt jordnära, men jag hade intellektuellt sett blivit gravt understimulerad.
  • Forskare? Kreativt att få skriva och läsa, men har jag tålamodet att förkovra mig?
  • Börja jobba och skita i studierna? Pengamässigt är detta frestande, men jag hade nog vantrivts.
  • Vara evig student och aldrig komma loss från studierna? Detta ligger mig nog närmare, men något väl frustrerande…
  • Rädda-världen-människa? Satsa på att bli diplomat, mingla med hela civila, offentliga och privata sektorn? Näe.

Än så länge känns arkitektyrket som en bra väg. Påfrestande rätt många gånger, ska erkännas. Men dock! Kära omgivning, förlora inte hoppet. De stunder av total lycka när man hittat den perfekta planlösningen, eller vid insomningstillfället kom på den makalösa nischen, vrån, trappan, eller flera veckors projektångest som försvann bort i den lilla skissen eller modellen – ja, de stunder väger över och driver mig framåt.

I dagarna har jag bestämt mig för att byta avdelning till nästa år på skolan. Känner för att prova något nytt med insikten om att arkitektur kan göras på lika många sätt som det finns arkitekturskapare. Nästa stopp blir således bacheloruppgiften som ska runda av de tre första åren på arkitektstudiet. Vad som händer efter det får vi se då.

Till alla våra studenter i som tar studenten i vår: Grip fast i den känslan du har när du står på gymnasietrappan och sjunger studentsången. Den kan behövas plocka fram lite då och då när Verkligheten tränger sig på och framtiden visade sig vara lite mer komplex än bara ljusnande. 

Ps. Lät detta pessimistiskt? Det var inte intentionen i alla fall.

Andra bloggar om: framtid, jobb, studier, utbildning, utveckling, vardagsbetraktelser

Kreativitet är som skitnödighet

Publicerat den 16 maj, 2008 i Toaletten. Inga kommentarer Etiketter: , , .

“Jag vill jobba med nåt kreativt i framtiden” säger många bland dagens ungdom. Att vara reklamare, konstnär, arkitekt, designer, fotograf och andra kreativa yrken tycks bland många ses som något åtråvärt. Och visst är det så;  jag som själv valt arkitektur och en kreativ utbildning som min väg att gå, tvivlar sällan på att det (oftast) är otroligt roligt, utvecklande och intressant. Men ändå… varför är det så fasligt svårt?

Att vara kreativ är att vandra en jobbig väg som inte alltid tycks leda framåt. Ibland känns det snarare som att stampa på samma ställe, komma in på snåriga sidospår. Andra gånger finns en stark känsla av att till och med backa bakåt. Några gånger, då kreativitetstempen känns riktigt botten, så känns det som att gradvis hamna längre och längre ner i ett djupt svart hål, omöjligt att någonsin kunna kravla sig upp ur.

Allt detta bör man vara medveten om när man ska försöka vara skapande och fantasifull. En ständig bana av frustrationsdalar och glädjerustoppar.

Den bästa liknelsen än så länge över vad kreativitet är för mig är den om skitnödighet. Liksom det är omöjligt att vara konstant kreativ, är det omöjligt att konstant kunna gå på toa och skita. Visst går det att vara nödig till största delen av tiden, men du kan omöjligen klämma fram något resultat varje gång. Då blir det bara skit.

Undantag finns dock. Genier finnes och dessa tycks alltid klämma ur något. Andra änden (eller ska jag säga “ändan” istället?*) består av de som är konstant nödiga men liksom aldrig lyckas pressa ur ett vettigt resultat. Ett annat ord för detta kunde möjligen vara diarré: konstant produktion men aldrig bra resultat.

Till sist tror jag att för att kreativitetsmatsmältningen ska fungera bra, måste man se till att få i sig de rätta ingredienserna. Sömn, goda relationer med nära och kära och en vettig fritid tillhör väl nog rimligen basalmetabolismen – men det andra då? Är inte det att ta in de intryck som man mår bäst av, som man blir mest inspirerad av och göra det som man bäst utvecklar sig själv på?

Den kreativa vandringen fortsätter och jag har vid det här laget insett att den också erbjuder massa motstånd, hack på självförtroendet och tokmycket frustration. Å andra sidan kan jag också få extrema glädjetoppar, inspirationskickar och total inre harmoni.

Min väg är väl fortsatt nödvändig för mig att gå. Eller konstant nödig, för att utrycka det bättre.

Och just det: “Ta ingen skit!” som Grynet brukar säga. “Det blir bara skit då”, som Khadidja brukar svara.

* Pappahumors-varning på denna.

Andra bloggar om: framtid, kreativitet, utbildning