I förrådet från april, 2008

Kom och glo – människor på zoo

Publicerat den 20 april, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Vad hade hänt om vi satte människan på zoo? Efter att ha ägnat en solig lördag med att vandra runt på zoo i Köpenhamn med familjen, dök tankar upp kring detta. De flesta anser att människan är ett djur (nåja, undantag finns ju alltid). När blev människan upphöjd över andra djur och när tog hon sig rätten att spärra in andra djur? Hur kunde ett djur göra det till ett inkomstbringande nöje att glo på andra djur i bur?

Naturligtvis hade det blivit ramaskri om vi satte människor i bur med informationsskyltar som exempelvis “tysk”, “neger”, “kines”, “semit” etc. Eller varför inte “barn”, “kvinna”, “gubbe”? Men låt oss bara för stunden leka med tanken. Tänk er själva ett zoo med olika sorters människor dit man drog med sig familjen och läste skylttexterna för de ännu oläskunniga barnen. Vilket ypperligt lärorikt tillfälle att få cementera fast sina fördomar och låta barnen få ta del av detta tunga arv!

“Barn, kom och titta! Här sitter en finansman vid sin dator. Det står här att dom gillar att klä sig i mörka eller gråa kostymer”.

“Nej, men se; en hippie! Jag som trodde de var utdöda för länge sen. Hon har till och med hennafärgat håret. Kan man tänka sig, jaha jaja.”

“Pappa, titta här sitter en president. Det står att dom oftast är vita hannar, medelålders, medelklass, het… – vad betyder heterosexuell, pappa?” Och i buren bredvid sitter Ellen Johnson-Sirleaf, ett alldeles ovanligt exemplar av presidentsorten. Hon är särligt lätt att känna igen i det att hon är av honkön. Ett fåtal andra exempel finns i världen, men de är sällsynta.

Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, t vä, skakar hand med USA:s president George W. Bush, t hö. Detta var på tiden det begav sig, alltså innan de bägge infångades. Den förstnämna är, i egenskap av kvinna, ett mycket sällsynt exemplar och den andra är den mest utbredda formen av president. Zoopersonalen har ett forskningsprojekt som syftar till att nulevande kvinnliga presidenter inte ska dö ut.

“Mamma, det finns en terrorist här. Han ser jätteläskig ut.” – “Precis vad jag alltid har sagt: akta er för dom!”

Ytterligare tankegångar: När folk gick förbi flodhästarna, hördes flera kommentarer om att oj, herregud vad tjocka dom är! Vid den tasmanske pungdjäveln utryckte sig flera om hur fruktansvärt fult detta stackars djur var. Åter andra djur fick höra hur roliga dom såg ut, hur söta de var, hur konstiga de såg ut…

Vad skulle hända om vi satte en gravt överviktig person i bur för allmän beskådan? Informationsskylten hade kanske kunnat upplysa oss om att ohälsosam kost och för lite motion hade kunnat leda till denna kroppsform.  En extremsnygg person hade kunnat sättas i en bur intill en extremful person…

Kineserna hade fått en större bur och hade kunnat få vara i en slags flock. Däremot hade urinvånare som samer och indianer kunnat få lite lyxigare burar och bättre mat, med tanke på att de nästan är utrotningshotade. Hade en kines börjat klaga på dålig mat hade det bara gått att hämta en ny från Kina. Det finns ju gott om kineser på det här jordklotet, för att uttrycka det milt.

Vad hade då avgjort vem som kvalificerades till att hamna på människozoo? Våra normer såklart. Våra fördomar om vad som är bra, dåligt, fult, snyggt, äckligt, stort, ovanligt…

Jajamän, jag tror jag hade blivit allatiders direktör för människornas zoo. Sloganen för att locka djur av alla de slag hade varit:  Kom och glo – människor på zoo!

Ett sant nöje vore den dagen då spindelfamiljen äcklas över den tjocke gubben i bur, varpå flodhästen en gång för alla trampar till både tjockisen innanför gallret och spettnystanen utanför.

På människornas zoo är det ingen som mopsar mot flodhästarna!

Andra bloggar om:

Andra bloggar om: , , , , ,

Andra bloggar om: djur, djurrätt, etik, moral, värderingar, zoo

Hur vill du konservera dig själv?

Publicerat den 19 april, 2008 i Hallen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Sannerligen är det svårt att välja hur man vill konservera sig själv inför framtiden. För visst har väl de flesta av oss, är min hastiga slutsats, en slags vision om lyckliga dagar utan allt för många bekymmer.

Det finns ju som bekant flera konserveringsmetoder. Liksom det går att konservera mat, går det säkerligen att konservera människor tänker jag. En gammal metod är rökning. Relativt samstämmig forskning har väl dock påvisat att detta är en ganska dålig konserveringsmetod av människor, då det snarare tycks förkorta livslängden av människokött. Dessutom förkortar det också omgivningens levnadstid. Saltning är också en metod, men jag har hört att inte heller detta är den bästa metoden för att öka hållbarheten av människor. Gravning är väl den definitiva åtgärden av dessa, fast på vårt språk blir det nog mer begravning istället.

En välbeprövad metod är den där man på något vis burkkonserverar sig. Man blir så att säga konservativ – man vägrar helt sonika att förändra sig. Liksom en konservburk kan man vara lite grådaskig livslängden ut. En hållbar metod, men lite trist kanske om man aldrig får en stöt i metallburkskanten.

Ute på marknaden finns idag dock en massa andra konserveringsmetoder. Antirynkkrämer, skönhetsbehandlingar, livsstilstips; alla har de som budskap att du ska se yngre ut. Idealet om den lycklige 25-åringen mitt uppe i livet, med det fräscha leendet, framtiden framför sig och med alla möjligheter i världen är den bild vi matas med om hur vi helst vill vara. Paradoxalt nog kan vi också se att många unga människor idag, inte alls mår särskilt bra. Fenomenet har till och blivit begreppsliggjort, den så kallade kvartslivskrisen.

Kvällen är för sen för att jag just nu pallar fördjupa mig i en längre diskussion om vår tids åldershysteri, men jag kan kort konstatera att den känns påträngande. Jag tror den bästa konserveringsmetoden är den där man får växa i sin egen takt. Att få vara barnslig när man är åttio år gammal måste bli mer accepterat. Att inte vara “barnslig” som sexåring, behöver inte bemötas med att personen ifråga är en lillgammal dryg unge.

En ljusnande framtid för mig är om jag utan problem kan få klättra i träd som sextiosjuåring och leka med geggamoja som trettiotreåringom jag så vill. Och om mina eventuella barnbarn sitter bredvid och läser börssidorna eller Sartre allt medan deras mormor/farmor skuttar runt och plockar blommor. Om den friheten och möjligheten fanns, då hade nog färre brytt sig om onödiga anti-rynkkrämer. Det är väl också då man bäst bevarar, eller rättare sagt utvecklar, sin egen personlighet – att få vara sig själv.

En sista åsikt. Ett femtioårigt ansikte där huden är intakt slät är likväl så intetsägande om inte skrattrynkorna finns där, om livet inte har fått ge några som helst avtryck.

Andra bloggar om: åldrande, hälsa, forskning, ålder, barn, vuxna

Andra bloggar om: ålder, åldrande, barn, forskning, hälsa, vuxna

Telefonkömusik en form av psykisk terrorism

Publicerat den 18 april, 2008 i Sovrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Den senaste tiden har jag av olika anledningar varit tvungen att sitta i telefonkö. Det allra vanligaste har varit på grund av att mitt internet inte fungerar.* I varje telefonkö är det en ny sorts musik. En vanlig form av musik är den med klassiska inslag, violinstråkar, pampigt – jag tänker Paris under 1800-talet med kvinnor i parasoll och marängkjolar. Denna är nog så irriterande. Det kittlas nästan i arm- och knävecken som en jobbig eksem som omöjligen går att bli av med.

Men så förra veckan blev jag varse om en ny variant: Den där klassiska smörlåtar ändras om lite så att det bara blir lite mer smörigare. Om den ursprungliga låten var margarin-smörig, så har man här tillsatt extra effekter, tänk fett, så att den faktiskt blir kokosfett-smörig. Den som ätit rent fett vet att margarin är snuskigt, men vet också att kokosfett är (om möjligt) ännu snuskigare. Om vi så metaforiskt tänker oss denna telefonköform som en tvångsmatning av kokosfett, så kan jag lova er att man efter dryga tjugo minuter (ja, visst är minuterna dryga) är tämligen illamående. Så när man till slut bara vill spy av illamående så svarar telefonisten och plötsligt ska man vara trevlig för att framföra sitt ärende.

Idag fanns en ny variant på telefonkömusiken. Den tog priset i smörmusikskategorin. Här var nämligen panflöjtar inlagda. Om det är något som är irriterande så är det panflöjtar. Dessa dyker upp på flygplatser och shoppingcenter. Eller när indianer står på torget och spelar.

Slutligen, den värsta varianten av dom alla. Det var när jag i en kvart fick lyssna på danska hits från 1980- och 90-talet. Eller firserne og halvfemserne som man siger her i Danmark. Värre öronterrorism är svårt att finna.

Varför väljer företagen att ha jobbig musik i luren? De flesta som ringer är redan tillräckligt förbannade/irriterade/förvirrade. Varför förstärka denna frustration? Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att denna musik är rent fysisk och psykiskt skadlig. Om du börjar dagen med att sitta i telefonkö har du redan en dålig förutsättning för resten av dagen. Om du tvingas börja kvällen med en telefonkö-session grubblar du resten av kvällen varför det var tvunget av dom att grumla till den efterlängtade kvällsledigheten.

Inte minst är det väl påfrestande för telefonsupporten? Frustrerade kunder som laddas upp med ännu mer frustration, måste vara som en bomb av svårkontrollerbara känslor som ska kontrolleras. Jag har svårt för att kontrollera mig. Ärligt talat: Jag blir fullständigt ursinnig.

Anar jag en viss nedtryckt frustration som har legat och pyrt för länge under ytan på mig? Är det kanske bara jag som har dessa problem? Om inte, låten oss göra uppror mot allt vad panflöjter, muzak, smörigare-än-smörigast-musik och danska gamla hits!

Lätt för dig att sitta där och se glad ut som slipper höra på tokjobbig musik.

(Nej, jag är inte alls bitter för att mitt internet aldrig ser ut till att kunna fungera problemfritt. Inte alls. 0 % bitterfitta är vad jag är över att behöva ringa varannan dag till internetoperatören för att få samma svar om och om igen).

* Har du som tekniskt kunnig någon som helst aning om varför mitt internet fungerar av och till? Det är som om det sitter en jävligt irriterande tomte bakom uttaget och tycker att det är fantastiskt roande att stänga och sätta på, stänga av och sätta på, stänga av och sätta på internet gång på gång. Jag har fattat poängen, tomttönt! Enough is enough.

Andra bloggar om: internet, musik, teknik, telefonkö, vardagsbetraktelser

När den döda kroppen hamnar på museum

Publicerat den 16 april, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Då vill jag gå och se den. För det är just det den har gjort.

(Visst ser den dödligt levande ut, va?)

På cykelhemvägen fick vi se en bussreklam för utställningen Bodies som vandrat runt över olika platser på jorden och som nu kommit till Köpenhamn. Min medcyklerska hajade till och rekommenderade den. Ett måste! Döda kroppar har konserverats med en helt ny metod som jag inte kan ett dyft om, men som i varje fall ger kropparna ett verklighetsnära utseende. Helt säkert något annat än de grådaskiga likdelarna som jag sett ett par gånger i anatomisalar.

Visst är det kusligt, men kanske är det också det som lockar.

Kanske, kanske finns det en teoretisk möjlighet att kunna få med den mest museumsointresserade personen… Har du vägarna förbi Köpenhamn och ändå tänker ta den turistobligatoriska Ströget-rundan, glöm för all del inte att svänga förbi här på H. C. Andersen-slottet vid Rådhuspladsen.

 

Andra bloggar om: , , , , ,

Andra bloggar om: anatomi, bodies, konst, kropp, kultur, utställning

Sökes: Fantasifulla gummistövlar i vuxenformat

Publicerat den 10 april, 2008 i Hallen. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Fann nyligen dessa härliga gummistövlar. I barnstorlekar dock. Varför finns inte samma fantasi när man skapar gummistövlar för vuxna? Jag vill också plaska i vattenpölar – och jag vill göra det i sjyssta gummistövlar.

Nu har jag i och för sig mina Viking-stövlar som jag är nöjd med:

De fungerar alldeles utmärkt för det köpenhamnska nyckfulla vädret. Men frågan finns kvar: Varför är inte vuxenkläder- och skor lika roliga som de som finns för barn? När jag var liten var det fullt tillåtet att kasta sig i löv, rulla sig hela vägen ner för Sankt Hans backar, göra chokladtårtor med geggamoja… I mer vuxen ålder är det inte lika accepterat.

Och om det är något jag verkligen saknar så är det att bygga kojor. Detta är något som gradvis har suddats ur mitt liv. Nu sköter jag det på en mer professionell nivå; jag utbildar mig till arkitekt. Men sjutton om det inte är så att jag hade flera gånger roligare när jag byggde kojor än, som nu, sitter vid parallellinjalen.

Jag söker inte bara coolare gummistövlar för vuxna, jag söker också följande:

  • Bekväma skor för vuxna. Varför är allt bekvämt nästan alltid också tråkigt och/eller fult? Skor som är roliga, som man blir glad av att gå i och som man mer än gärna tar ett glädjeskutt i.
  • Gladare vuxna. Jag ser alltför många bistra miner och stressade människor som susar förbi i trafiken som skuggor, livlösa marionetter som ska från punkt A till punkt B.
  • En mer utpräglad who-the-fuck-cares-attityd bland vuxna och deras klädstil.
  • Slutligen: Lekplats för vuxna! Mitt absoluta drömprojekt – men också det överlägset svåraste.

Det enda som hjälps i processen att återuppliva den gamla inneboende know-how-kunskapen om att bygga kojor är fantasi. Och fantasi är också det enda som den lite gråare vuxenvärlden behöver mer utav. Men ack vad det känns motigt inspirationsfria dagar som dessa att vara fantasifull.

Löfte till mig själv: Om jag har vägarna förbi Sankt Hans backar i sommarväder ska jag rulla mig ner för dom igen. Länge sedan var det. Du får gärna hänga på. Vi avslutar med picknick i kvällssolen och med vy över lundensiska slätter.

Andra bloggar om: barn, vuxna, mode, stövlar, kreativitet, kläder

Andra bloggar om: barn, kläder, kreativitet, mode, stövlar, vuxna

Var finns det goda kollektiva boendet?

Publicerat den 9 april, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

I skolan har vi som avslutande terminsuppgift att göra ett “kollegie” (danskt ord för kollektivt studentboende) och en tillhörande sporthall och/eller kulturcenter. Det är en grymt rolig uppgift* och dagligen surrar frågor i huvudet som rör kollektivt boende, små bostäder, att bo mitt i staden i ett märkligt område… Grunden vi har fått är relativt liten och ligger alldeles intill Tivoli, kommunbyggnader, ett skulpturmuseum, centralstationen och gamla och dyra lägenheter. Vad kan man göra på en sådan plats? Runtomkring finns bara vägar, där människor passerar förbi i både hög hastighet som långsam, men där få stannar till.

Den första frågan som infinner sig är varifrån föreställningen om att studenter gärna kan bo kollektivt, härstammar. Är det så att man med en knaprare ekonomi också i högre grad accepterar att bo lite trångare och dela vissa funktionsytor med andra? Vem anser detta? Finns det inte andra infallsvinklar på hur man kan bygga bra och billigt? Det stora flertalet studenter vill nog ha ett aktivt och socialt studentliv, men är kollektivt boende en bra utgångspunkt?

En annan fråga som dyker upp kring pannlobsfronten är varför man inte bygger mer kollektivt. Har det att göra med vår tids individualism? Vill man inte gärna förknippas med idealistiska människor i batiktröja och jordskor? Personligen tror jag att det kollektiva boendet hade kunnat utvecklas betydligt mer än vad det görs idag. Människan är och förblir en social varelse.

Kanske hade fler äldreboenden eller seniorbostäder kunnat få mer karaktär av kollektiva boenden? Min erfarenhet av att jobba i äldrevården säger mig att alltför många äldre är ensamma eller isolerade. Eller varför inte fler familjeboenden av kollektiv art? Det saknas alternativ mellan följande två typer av boenden:

  • …”kollektiv” så som vi tänker oss dom. Tänk Moodyssons Tillsammans och vi vet genast var våra gemensamma föreställningsramar finns: skägg (valfritt kön, valfri placering), vegetarianer, knutna nävar som strävar i Kampen, velorbyxor, gröna och bruna murrfärger.
  • …och å andra sidan majoriteten av dagens boenden. Människor vaknar i sin egen lilla cell av bikupans vaxkaka men mellan cellerna finns ingen kontakt. Detta strider ju mot hela tanken om bikupans uppbyggnad måste jag förfärat utbrista! Folk möts ju knappt längre i trappuppgångarna.

Ni tänkande, kloka människor därute: Månne kan I fritt spekulera kring spörsmålen och månne kan jag därmed bli hulpen. Diskutera, fråga, klura och så vidare kring det kollektiva boendet.

* SANNING MED MODIFIKATION. Jag är väl medveten om att jag kommer skifta uppfattning om detta många, många gånger under projektets gång utifrån grad av prestationsångest, tidspress och kreativitetsbrist. Då kommer jag hänvisa till elaka tryckfelsnissar.

Andra bloggar om: boende, bostäder, politik, kollektiv, arkitektur, stadsplanering

Andra bloggar om: arkitektur, boende, bostäder, kollektiv, politik, stadsplanering

Är Jan Björklund matematiskt och språkligt obegåvad?

Publicerat den 8 april, 2008 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , , , .

Det är svårt att undvika vår käre utbildningsminister Jan Björklund: Denne handlingens man som hellre vill peka med hela handen, än klappa över huvudet och se mellan fingrarna. Björklund vill göra upp med den socialdemokratiska gamla flumskolan. Tyvärr blir hans förslag om att förnya en sossig skolpolitik ibland ganska mossiga.

Ett förslag som bidrar till igenmossningen av skolan är den om att vissa ämnen, matematik och språk, ska uppvärderas jämfört med andra ämnen. Dessa ämnen skulle, enligt utbildningsministern, vara viktigare eller svårare (?) än andra ämnen. Problemet är dock att varje individ är unik och har därför olika intressen och begåvningar. Detta borde vid det här laget vara ett välkänt faktum – och intressant nog också något som jag förknippade med liberal politik (nämligen om att se till den enskilde individen och dens förmågor och möjligheter att utvecklas).

Både du och jag kan alltså räkna ut att detta kommer att gynna vissa elever, medan andra missgynnas. Jan Björklund kan det inte. Hade jag gått i gymnasieskolan idag, hade jag gynnats av detta då matte och språk var något som enkelt lagrades i min hjärnas hårddisk. Andra ämnesområden, såsom exempelvis kemi var betydligt svårare. Då jag uppfattade (och fortfarande gör) en matematisk formel som vacker, logisk och fullständigt greppbar, framstod en kemisk formel som ful,  gräslig och sned. Nu vet inte jag vilket favoritämne Björklund hade under sin skoltid, men möjligtvis var det kemi eller något annat som jag inte förstår. Kanske minns han hur han våndades över matteproven och den gamla franskaläraren och begrundar sig över hur gräsligt svåra dessa ämnen var. “Den gymnasieelev som klarar att traggla tyska verb ska för sjutton också få cred för det!”

Resultatet? Ja, att gymnasieelever kommer taktkvälja ämnen. Så från att tidigare ha taktikvalt skidakrobatik och vinkunskap kommer de att taktikvälja engelska och matte.

Men dock, det finns bra (till och med mycket bra) förslag i den nya gymnasiereformen. Därtill hör exempelvis det om att yrkesutbildningen och lärlingsutbildningen kommer tillbaka. Bra! Sossarnas politik om att alla ska vara behöriga till högskolan kan bemötas med följande argument:

  • Alla vill inte läsa på högskolan.
  • Alla kan inte läsa på högskolan.
  • Alla ska inte läsa på högskolan.

Och att tro något annat är att dissa praktisk kunskap och hissa teoretisk kunskap. Få gynnas av detta. För många utbildas, arbetslösheten bland akademiker blir skyhög, utbildningskvaliteten sjunker och högskoleprogrammen- och kurserna blir bara fler och luftigare.

Den tidigare gråa, odefinierade och luddiga skolan, ersätts med rakare linjer, tydligare positioner. Den dassgråa färgen består. Jag vill ha en färgglad skola med massa fantasi, glädje och kreativitet! Det är tragiskt att det inte finns något mellanting mellan den sossiga flumskolan och den mossiga björklundsskolan.

Nog om detta. Detta börjar bli högsäsong för att gå och lägga sig.

Andra bloggar om: jan björklund, skolpolitik, gymnasiereform, barn, unga, alliansen, regeringen, politik, samhälle

Andra bloggar om: alliansen, barn, gymnasiereform, jan björklund, politik, regeringen, samhälle, skolpolitik, unga