I förrådet från mars, 2008

Om vår tids blindsjukdom för skrivstil

Publicerat den 26 mars, 2008 i Vardagsrummet. 6 kommentarer Etiketter: , , , , .

En smärtsam upptäckt har gjorts. Vår tid och det samhälle vi lever i kan inte längre tyda skrivstil.

Under en lång period i mitt liv har jag misstänkt detta; att människor snart varken kan läsa eller skriva skrivstil. Svenskalärarinnors mångåriga kamp i välskrivning blir ett minne blott och urblekta postit-lappar och analoga meddelanden som läggs på köksbordet som internkommunikation inom många familjer, blir för eftervärlden oläsliga. ”Tidstypiska dokument” mumlar framtidens människor. Den arkeolog som finner Rosetta-stenen för våra århundraden kommer bli den som öppnat upp en helt ny värld för sin tids historieskrivning.

Detta är kanske inte något vi tänker på när vi till vardags skriver det tionde sms:et för dagen, eller knapprar iväg ytterligare ett mail. Visst har dagens unga generation betydligt snabbare motorik i sms-tummen än den äldre dito (ja, de pinsamma icke-tekniskt begåvade fossilerna använder ju t o m pekfingrarna – bägge två dessutom!). Och visst blir de flesta bättre på att skriva snabbt på tangentbordet ju mer de skriver, vilket de också ofrånkomligen gör. Men då man ska skriva för hand hjälper inte ens den vigaste tummen eller de snabbaste fingrarna. Då hjälps bara finess, förmåga att skriva elegant och tydligt och hur man känner in pennans tyngd.

Och visst är det också så, att jag ibland sörjer den tiden då vi skrev mera för hand. Det blev en alldeles särskild knorr på var och ens personliga handstil. Det var tider det, då man som barn kom hem från skolan och det låg en liten lapp med små kluddar på och det på två millisekunder gick att avgöra om pappa eller mamma skrivit lappen. Dessutom kunde små symboler som exempelvis pilar finnas med som pekade på diverse saker (ta nycklarna här och posta detta brevet innan du går) som symboler infogade i texten.

I det tysta för jag därför en kamp mot denna samhällsutveckling. Inte nog med att jag tycker om att skriva för hand: Jag skriver nästintill oläsligt. Ofta har jag fått höra detta, att ”Bläää, Khadidja! Det går ju för fasiken inte att se vad du skriver!”. Och som sagt, för att tyda mänsklig skrift i analogformat, behöver man inga sms-tummar och tangent-fingrar. För det krävs en välutvecklad syn som grundar sig i att man vet hur vissa bokstäver ser ut när människor skrivit dom.

Att börja skriva läsligt, vore far beyond my level. Att texta vore fasligt värre, detta vore att kapitulera helt och lägga mig under digitaliseringsgiljotinen. Det vore faktiskt som att ta en slurk ur giftbägaren som sakta skulle mörda mina sista analoga celler i kroppen och därefter skulle de digitala sprida sig i en raslig fart. Kvar står jag med en överrörlig tumme och en kropp i vektorformat och pixelerad röst. Hemska tanke.

Ps. Nej, jag är inte bitter för att ingen kan tyda min handstil. Nej, jag är inte alls irriterad över att jag är en sopa när det kommer till datorer. Hoppas dock ni kan tyda vad jag skriver när jag skriver digitalt.

Andra bloggar om: historia, samhälle, språk, teknik, vardagsbetraktelser

Toalettritualens kulturella betydelse

Publicerat den 11 mars, 2008 i Toaletten. 3 kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Att gå på toa är universellt och djupt mänskligt. Om det är något som förenar alla oss människor, över hela jorden och genom alla tider, så är det att vi alla ”uträttar våra behov”. Och just därför att det är så fundamentalt mänskligt, får också själva toalettbesöket kulturella laddningar. Alltifrån hur vi faktiskt går på toa och uträttar vad vi ska, till hur vi talar om vad vi nyss gjorde kan säga mer om oss själva än vad vi tror.

Bara det att jag här skriver ”gå på toa” säger en del. Visar det på en befriande naturlighet gentemot toalettproceduren, om vi jämför med omskrivande uttryck som också kan användas? å andra sidan kan det uppfattas som plumpt och oartigt att meddela andra i sällskapet vad man ska göra och varför man ursäktar sig. är det fler än jag som har hört att Sverige är det enda landet där man kan höra folk uttryckligen säga exakt vad de ska göra på toaletten också? Tydligen inte. Med orden ”Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter” ger Magdalena Ribbing som vanligt svar på tal.

Detta toalettinlägg kan tyda på att jag ännu inte lyckats ta mig ur denna fasen (vad en freudiansk tolkning på det nu skulle kunna vara). Till mitt försvar måste jag säga att jag inte är så intresserad av det tarmiska innehållet som hamnar i toaletten, men alla procedurer, normer och vanor som finns runtomkring. Jag är övertygad om att det inte är någon väsentlig skillnad mellan spanska, kinesiska eller amerikanska tollar men däremot på de toaletter de dyker ner i.

Ur barndomsarkivet hittar jag minnen fyllda med fasa av att bilresor till sydligare delar av Europa var en gradvis upptrappning i antalet s k franska toaletter. Ju längre söderut – desto värre. I sydliga Frankrike började dessa sporadiskt ploppa upp, för att efterhand bli fler och fler i Spanien och till slut nå maximipunkten av toalettkurvan på andra sidan av Medelhavet. Väl framme i Nordafrika fanns en totalinvasion av dessa fasansfulla toaletter: ett bottenlöst mörkt hål och två fotplattor att balansera sina skakiga ben på var allt som räckte för att skrämma skiten ur den mest bajsintresserade fyraåringen. Senare har jag funderat över varför fransmännen inte kunde ta med sig dessa toaletter till sitt hemland då de lämnade sina kolonier… Kanske är det blott de sista spåren av kolonialförtryck.*

Behöver jag tillägga att hemresan var angenämare än ditresan, ur toalettsynpunkt?

Så kommer vi då till den viktigaste, men också den mest kritiska punkten att tala om. Nämligen hur vi avslutar toalettbesöket. På många håll i världen används enbart vatten, på (rikare) håll används endast toapapper, vissa gör en vatten-papper-kombo medan åter andra inte använder något alls. Det finns säkert fler sätt, men jag vill inte gräva djupare i skiten på denna front.

För att sätta in torkningsaspekten i en Sverige-kontext tror jag pappersvarianten är den i särklass vanligaste. Men just som man trodde att Sverige var ett mycket rent land blev man varse om att det finns andra synpunkter på det hela. I Svenska Dagbladets Idag-serie som handlar om vår tids renhetshysteri, kan man läsa hitflyttade italienskan Paolas kommentar:

”Jaja, alla ni svenskar tror att ni är så rena. Men ni har ju inte ens bidéer. Vi i Italien tvättar oss i rumpan efter toalettbesöket. Ni svenskar lallar runt med bajspartiklar i rumpan. Skaffa bidéer, äckelmänniskor.”

Om bidén kommer göra en storinvasion på våra nordligare fronter, liksom franska toaletten gjort på sydligare fronter – det är svårt att sia om. Med all säkerhet bidrar globaliseringen till ändrade uppfattningar om renhet och smuts. Till sommaren reser jag till Japan ett par veckor och jag har hört att dom där har exeptionellt välutvecklade toaletter. Det är mycket möjligt att jag på hemresan har ändrat uppfattning om äckelmänniskans vara eller icke var. Fram tills dess står jag på Paolas sida i kampen om en minskning av bajspartiklar runtom i samhället. Var står du?

(Internskämt (som avslöjar din kulturella kompetens): Om du vet vattenkannans användningsområde hos innehavaren, ja då kan du genom uteslutningsmetoden också veta deras torkningsritual.)

* Jag vill också reservera mig mot inlägg av typen ”det finns såna typer av toaletter i andra delar världen”. Jag vet. Detta var ett exempel.

Andra bloggar om: kultur, normer, renhet, samhälle, skit, smuts, toalett, värderingar

Vem glömde kylskåpsdörren i matbutiken?

Publicerat den 4 mars, 2008 i Hallen. 2 kommentarer Etiketter: , , , , , , , .

Det förekommer ofta att vuxna frågar barn, som beter sig på ett sätt som de inte gillar, den vanliga frågan ”brukar du göra så hemma”? Vanligen handlar detta om att ha fötterna på bordet, ha kepsen på inomhus, spotta på marken och andra frågor som Jan Björklund kan tänkas visa intresse för. Nu kommer inte denna lilla spalt att handla om skoldebatten och vår militäriske skolminister, utan om vem som glömde stänga kylskåpsdörren i matbutiken.

Hemma skulle jag nämligen aldrig lämna kylskåpet öppet. Jag vet visserligen att det förstör matvarorna, men också att det hade varit oschysst både mot plånboken och mot vårt kära jordklot. Jag vet också att det inte är så förbaskat svårt att stänga igen kylskåpet när jag hämtat vad jag behöver. ändå ser jag, varenda gång jag är ute och handlar och oavsett vilken matbutik jag handlar i, att alla de varor som ska stå kyligt står öppet och naket mitt i butiken. Här har vi det egentliga problemet: Det finns ingen kylskåpsdörr vid kyldisken. Någon har inte glömt att stänga kylskåpsdörren, nej Någon har faktiskt glömt bort själva kylskåpsdörren.

Mot alla logiska principer om fysikens lagar om isolationsmaterial och värmespridning låter man kylarna stå utan lock och dörrar. Därmed blir det både kallare i rummet utanför samt varmare i själva kylarna – och så får man dra på mer energi för att det ska bli kallare och smöret inte flyter iväg. Miljöovänligt (och oekonomiskt) så det stinker lång väg.

Men, invänder någon, det är ju lättare att se om det inte finns någon dörr eller lock vid kylvarorna. Visst kan det svårare att se mjölken bakom en glasdörr eller wokgrönsakerna under ett glaslock, men kom igen? Så svårt är det inte att se genom glas! Om det är de rent marknadsföringsmässiga aspekterna som väger tyngre än elräkningarna i ekonomivågen, då måste vi konsumenter säga ifrån. Och om marknadsföringsansvarig för matbutiken tycker det är bättre att ta bort glaspartierna än att minska elräkningarna, så byt bort marknadsföringsansvarig (eller komplettera denne). Det finns säkerligen någon designer, inredningsarkitekt eller innovativ reklamare som hade knåpat ihop ett bättre förslag. Så har vi minskat arbetslösheten i dessa yrkesgrupper. Vips så gjorde vi två flugor på smällen!

För att så svara på den inledande frågan: Nej, fröken Khadidja, jag brukar inte montera bort hela kylskåpsdörren där hemma…

Andra bloggar om: butik, el, jan björklund, klimat, kylskåp, marknadsföring, miljö, växthuseffekten

Dina skiljetecken avslöjar dig

Publicerat den 1 mars, 2008 i Vardagsrummet. 3 kommentarer Etiketter: , , , .

Första gången jag faktiskt började uppmärksamma fenomenet var för flera år sedan, då min pappa en gång sa att han var fascinerad över hur ofta man i Sverige använde sig av utropstecken. Sedan dess har jag många gånger förundrats över skiljetecknenas betydelse för hur vi uppfattar det skrivna ordet. Varje dag skickar vi och mottar sms, ser små förbannade lappar på arbetsplatsen, läser informationstexter och vi möts av budskap från reklamvärlden. överallt spelar skiljetecknena en central roll. Men hur speglar skiljetecknena vem det är som står bakom budskapet?

Jag kan själv bli något irriterad på om jag får ett sms där varje mening avslutas med ”…” eller ett ”!” eller flera, återkommande kommatecken. Det är stor skillnad på följande sms:

”Hej… Hur är läget… Hörde vad som hänt… det är helt galet ju… Vore trevligt att ses… Kram…”

jämfört med om man använt andra skiljetecken:

”Hej! Hur är läget? Hörde vad som hänt! Helt galet ju! Vore trevligt att ses! Kram!”

I första fallet får man intrycket av att personen egentligen vill säga något i stil med (mina kursiveringar är mina kommentarer):

”Hej… Hur är läget… (inte nog med att det är jobbigt att skicka ett sms, man ska fråga folk om hur de har det. Livet är jobbigt.) Hörde vad som hänt….det är helt galet ju… (nu börjar det här bli så jobbigt, men jag kan väl pressa ur mig en anledning till varför jag hör av mig). Vore trevligt att ses… Kram… (Ja, och jag menar det så innerligt. Jättetrevligt. En innerlig kram ska du också få. Eller inte).

Det bestående intrycket av ett sånt här meddelande är att personen tycks tycka det är kämpigt och motigt att ta kontakt. Framför allt verkar personen inte vara någon som står för vad den säger och tycker. Allt kan döljas  bakom tre punkter, som liksom ger ett dimmigt skimmer över texten. Å andra sidan finns den jobbiga motsatsen, d v s de som fullkomligt megafon-skriker meddelandet rakt i ansiktet:

”Hörde vad som hänt! Helt galet ju! (Wow, ta det lugnt mannen! Var fick du reda på det egentligen?) Vore trevligt att ses! Kram! (Görtrevligt ja! Har jag något val? En förfrågan som avslutas med ett tydligt utropstecken känns snarare som en befallning).

En ännu jobbigare utropspersonlighet är de som använder fler än ett utropstecken. Dessa har nog de flesta mött på sin arbetsplats eller i trappuppgången med små anonyma lappar. Faktum är att det är just det som är så karakteristiskt med denna typ: de är anonyma. Den vanligaste torde väl vara denna:

”Plocka undan efter dig och ställ in disken i diskmaskinen!!! PS!!! Din mamma jobbar inte här!!!”

eller denna är också vanligt förekommande:

”Ta bort luddet ur filtret på torktumlaren!!! Om detta ofog fortsätter riskerar DU att bli avstängd från att använda dig av tvättstugan i fortsättningen!!!

Säger vem? Vem håller koll på om det är jag eller min kollega som glömt ställa in kaffekoppen i tvättmaskinen? Vem vet om det var jag eller föregående granne som glömde kvar luddet?

Min teori är den att det är två typer av människor som står bakom dessa ursinniga meddelanden. Den första typen är de som vanligen är tysta, fogliga och går i lite släpande takt och med fötterna i blygsamma positioner. Denna typen av människor knyter näven i fickan och slår hårt på tangentbordet när dom väl ska få ut sin länge underpyrda vrede. Det är de människor som alltid diskar undan andras äckliga kaffekoppar och tar bort andras ludd i torktumlaren. Men nu har de fanimejen fått nog!!!! Och en dag sitter det en lapp i tvättstugan eller personalrummet. Ingen avsändare – men de alltid lika obligatoriska utropstecknena.

Den andra typen är de som redan är ursinniga, 24/7. Allt som är fel beror på alla andra och om alla andra bara skärpte sig skulle de fått ro i sina sinnen. Alltmedan omgivningen tänker att om personen ifråga bara kunde tagga ner skulle hälften vara vunnet. En sådan här människa är lite som Kalle Anka: ju argare, desto roligare. Det är därför som inte heller dessa meddelanden går fram.

Sedan har vi också det förkastliga användandet av endast två skiljetecken i följd. Hur knasigt blir det inte med två utropstecken eller två frågetecken i rad? Det blir en oanvändbar tårta-på-tårta-effekt där det ena frågetecknet ställer sig frågande till det andra frågetecknet.

Sist men inte minst, har vi de alltid lika intressanta kulturmänniskorna. Dessas förkärlek för kommatecken i allmänhet är otroligt imponerande. Semikolon och kolon är en annan favorit bland skiljeteckenfamiljen. Att läsa en recension av en kulturskribent är som att vandra i bisatsernas djungel. Bisats efter bisats efter bisats staplas på varandra och skiljs endast åt med kommatecken (eller semikolon) och till slut har man förvirrat bort läsaren. Kvar står kulturskribenten i sina snitsiga kläder och glasögon och har triumferat över läsaren som inte förstått ett dyft och känner sig dummare än förr (och kulturskribenten känner sig mer kultiverad). Vi ska naturligtvis inte heller glömma bort att många akademiker faller innanför den här kategorin. Bakom det-är-av-yttersta-vikt-att-vi-bibehåller-vårt-fackspråk-fasaden döljer sig en oförmåga att kunna uttrycka sig klart och precist utan förluddigande omformuleringar.

Ps. En förträfflig kombination av dessa två är ju arkitektkåren som är en skön mix av såväl kulturmänniska som akademiker. Om arkitekternas uppfluffade nonsensspråk har jag dock redan skrivit ett längre inlägg om.

Andra bloggar om: kultur, skiljetecken, språk, svenska språket