I förrådet från februari, 2008

Västskånsk fyndskörd från söndagens loppisrunda

Publicerat den 25 februari, 2008 i Köket och Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Visst är det underbart att göra fynd på auktioner eller andrahandsprylar? Den känslan som sitter i magen när man funnit just det man behövde – eller inte visste att man behövde eller ville ha – till ett humant pris är behaglig. För att ge bakgrunden till denna post-fynd-köp-känsla som jag uppenbarligen har svårt att dölja var den enkla storyn som sådan: Under gårdagen gick turen till Vittskövle och Degeberga i de skånska trakterna för att utforska vad dessa hade att erbjuda i såväl landsväg som mat- och fyndväg. karta copy

Som ni säkert kan se var det alltså en liten runda som företogs i risbygden på den västra kanten av Skånelandet. Att Maltesholm får en plats på kartan är naturligt: söndagsåkningen tog en sväng förbi Maltesholms slott. även i Vittskövle skådades en borg från renässanstid. Bortsett från att det skånska landskapet har många sevärda slott, finns också många andra besöksvärda ställen. Några sådana är loppis- och antikvitetshandlarna i Vittskövle och Degeberga. Här fann jag så mycket som detta:

DSC03731

äntligen hittade jag tallrikar! Som grädde på moset även i djupformat! Kärlek uppstod vid första ögonkastet, den blågråa kanten med guldlinjerna kommer helt säkert sätta en gyllene kant på tillvaron. Dessutom fann jag en liten cigarettask, väldigt rostig, av märket Le Khédive Ed. Laurens. Dessa egyptiska cigaretter borde enligt mina efterforskningar vara från någonstans mellan 1889-1916. Den asken kan säkert vara en bra förvaringsask för en hel del prylar. En ask stjärnkritor köptes också. På arkitektskolan kan dessa komma väl till pass (övriga medpassagerare i bilen korusade ihop ett ”Aha, såna! Såna hade man alltid i skolan” – men jag inte hittar några såna i mitt minnesarkiv).

Slutligen, kommentarer till böckerna. Den grönaste, tillika den vänstraste, heter Enkelhet och nytta. Arkitektur i svenskt försvar. Vem vet, denna boken är säkert dödligt intressant? Den mittersta som heter Det var på tiden, utgiven av LO och handlar om arbetarrörelsens historia är dödligt intressant. Med teckningar som dryper av puttinuttig och alltid lika härligt naiv progressiv känsla är bokens omslag ett motiv med människor som demonstrerar. Slagorden är: Fred. Ned med rasismen. God och giftfri mat. Teknik på människans villkor. Arbete och bröd. 8 timmars arbete – 8 timmars frihet  – 8 timmars vila. Ned med strejkbrytarna. För 4 veckors semester. Rent vatten. Nej till svenskt atomvapen. Ned med militarismen. Allmän och lika rösträtt. Bröd – fred – frihet. Bättre bostäder lägre hyror. Arbete åt alla. Fred – frihet -demokrati. Forstatt välfärdspolitik. WOW! Den högraste boken är en teckningssamling av 170 cartoonister från hela världen. är det inte också fascinerande att något så universellt som humor och skratt har så många olika uttryck?

Helgen innebar många turer, bland annat en tur till örebro som dock fick avbrytas och vändas i Hässleholm. Det bör också tilläggas att jag hade Dick Harrisson på samma tåg med mig dit. Efter Hässleholm försvann han dock spårlöst och jag vet inte var han skulle vidare eller hur han lyckades smyga sig iväg i folkmassorna. Kanske har Dick en välutvecklad teknik för att obemärkt avlägsna sig från SJ-ägda tåg? Om detta vill jag inte ytterligare uttala mig om.

Dessutom inser man ibland vilka fantastiska människor som glittrar till ens tillvaro. Den finaste pågen är alltid lika fin, den klokaste tösen är alltid lika bra att prata med. Och såklart familjen som, trots att de är lite utspridda och sött förvirrade, alltid är den grundligaste grunden. Nu tror jag det är dags för er bloggskribent att gå och träna bort svenska lösviktsgodiskalorier!

Böcker i bokrea-djungeln med boktitlar som jag tycker är intetsägande, ointressanta, uttjatade, okreativa och rentav komiska

Publicerat den 15 februari, 2008 i Vardagsrummet. 4 kommentarer Etiketter: , , , .

Vad är det viktigaste när du är på jakt efter en ny bok? Layouten på boken är onekligen viktig. Vad som står på baksidan av boken likaså. Dessutom kan det spela in om du hört någon tala eller skriva om boken. Men är det inte så; att det viktigaste är boktiteln?

Jag satt och undersökte vilka böcker som finns på bokrean på både Bokus och AdLibris. Ena titeln efter den andra dyker upp och här tänker jag ju att det blir viktigt att sålla bort. Utifrån en liten miniatyrbild, en titel i fetstil och en kort beskrivning klickar jag mig runt på böcker som kan få en mysig plats i min bokhylla. Där kan de få snusa i sig solljus och titta ut genom fönstret när jag inte är hemma och tänka ”När ska Khadidja komma hem från skolan, så hon kan ta med oss ut i en park så vi får lite vårvärme?”. Eller om det är regnigt och mulet därute så blickar de ut och tänker ”Stackars Khadidja. Där får hon cykla i motvind i det köpenhamnska hårda klimatet. Vilken tur för oss att vi kan stå här och värma varandra och kanske ha intressanta samtal med grannböckerna från andra kategorier”.

Men för att komma till saken. Jag tänkte här komma med exempel på boktitlar som jag aldrig skulle få för mig att vilja köpa för att de har så intetsägande titlar. är detta medvetet? Det är ju trots allt dessa komiskt meningslösa boktitlar jag har lagt på minnet.

  1. Saker jag gjort av Mauro Scocco. Jag vill inte dissa Mauro, men kom igen? Saker jag kan tänka mig att du har gjort: ätit sushi, varit i �tvidaberg, skolkat en gång under din skoltid, utövat någon sport, haft två eller fler längre seriösa förhållanden – sakerna är många. Saker jag håller för mindre sannolikt att du har gjort kan vara: bestigit K2, haft aromaterapi-session med Ernst Kirschsteiger och masserat dennes konstant barfota fötter, snickrat ihop ett helt litet lusthus i Georgien i sann snickarglädje (och ja, varenda planka ska vara ornamenterad!). Detta är saker jag som sagt tror är mindre troligt, men jag vill inte säga för mycket saker. Kanske har Mauros liv varit fullt med saker som han gjort och som är jättespännande. Detta kommer jag däremot aldrig att få veta, eftersom jag inte kommer köpa boken.*
  2. Alla titlar med 10 steg till en bättre självkänsla, 99 sätt att bli den du vill vara, 365 livsstilstips för att bli en bättre människa, 7 vägar till ett livslångt förhållande. Gäsp. Fram för roligare boktitlar på den här fronten. Varför måste alltid talen vara 7 (en för varje dag i veckan), 365 (en för varje dag på året), 99 eller 101 (för att man inte vill skriva 100?), eller 3, 5 och 10 (för att det ska vara någorlunda lätta att komma ihåg tipsen?). Vad sägs om titeln: 1 sätt att döda allehanda irriterande småkryp, med slutsatsen: gå alltid med en flugsmälla i bakfickan.
  3. Måla exotiska djur på stenar av Lin Wellford med beskrivningen: ”Gör trädgården till en spännande djurpark och placera ut giraffer, apor, lejon eller elefanter. I text och bild lär man sig steg för steg hur man kan skapa ett eget zoo där man bor. Allt som behövs är färg, penslar och stenar.” Och för mycket fritid skulle jag vilja tillägga till sista meningen. Vem vet, den dagen kanske kommer när jag tänker: ”Jag vet att jag inte borde, men jag kan inte hålla mig. Jag måste ut och måla ett surikatdjur på en sten som jag kan placera ut i min zoosamling i trädgården! Hjälp mig, allt jag behöver är en sten, färg och pensel”. Ja, hej kom och hjälp mig…
  4. Slutligen har vi boken med den något längre titeln. Den heter Det glömda köket: En bok om att torka, grava, rimma, röka, stoppa korv, marinera, syra, luta, smaksätta olja, vinäger och alkohol & baka knäckebröd och skorpor. OBS! Spoilervarning!

* Om du har någon anknytning till mister Scocco himself, så vill jag gärna veta. Boktiteln väckte trots allt (måste jag bittert erkänna) min nyfikenhet.

Innerligt tacktal till er lärarjuveler som funnits i mitt liv!

Publicerat den 14 februari, 2008 i Salongen. 5 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Kommer du ihåg en riktigt bra lärare som du har haft? Som verkligen brunnit för att lära ut sitt ämne, som haft förväntningar på en och som verkligen brytt sig om ens utveckling och framtid?

Visst finns det många lärare ute i landet som för länge sedan har gett upp och vars uppenbara ointresse smittar av sig som en långvarig förkylning som aldrig vill ge med sig. Jag minns lärare som låtit oss elever ta paus när vi vill eller själva gått iväg för femtiominuters långa kaffe- och rökpauser. Eller de lärare som extremfavoriserade ett litet antal inför resten; lika jobbigt är det att vara gullegullmaskoten som det är att vara hatobjektet. Och för att inte nämna de många lärare som mest av allt signalerade ”Snälla, ta mig bort från denna klassen. Och finns det något tråkigare än att försöka få dessa pantade tomburkar till elever att förstå det svenska språkets uppbyggnad?”

Men nog om detta. Jag vill inte mer klaga på oengagerade lärare, för detta görs redan så mycket bland skolkorridorerna och bland svordomarna inför provet och vid läxläsningen. Synd är det såklart om läraren, men ännu mer synd om eleverna som blir förtvivlat understimulerade.

Istället vill jag lyfta fram de lärare som varit alldeles underbara och fått mig att utvecklas. Som istället för att sprida tråkiga förkylningar runtomkring sig, smittar med obotligt engagemang likt ett inspirationsvirus som man hoppas aldrig försvinner ur kroppen.

Jag minns en högstadielärare i matte och NO som var beryktad som sträng och krävande, men som verkligen fick mig att utvecklas i de ämnena. Första mattelektionen inleddes med att vi skulle jobba med problemlösning i matten. ”Åh nej, inte problemlösning! Det hatar jag verkligen.” Det barska svaret blev: ”Den attityden accepterar inte jag. Ska du ha den inställningen kan vi lika gärna skita i detta från början. Det håller verkligen inte. Vad väljer du?” Så från att ha varit den som gladeligen utnyttjat NO-lektionerna till att ta igen förlorade sovmorgnar, till att vara den som satte mig längst fram och noterade flitigast upptäckte jag ett intresse för matematik som sedan lågstadietiden legat i djupfryst dvala.

En annan SO-lärare, också på högstadiet, väckte intresset för att hålla sig allmänbildad. Varje fredagslektion ägnades åt kunskapslekar som gick ut på att tänka snabbt, resonerande och framförallt ha kul. Vilken genial idé att leka rita-gissa-spring med bildningsfokus eller att spela luffarschack där man för att få sina kryss och ringar var tvungen att svara rätt på frågorna!

På gymnasiet fanns en helgrym livskunskapslärare, en finurlig geografilärare samt en lärare som var engagerad av historiska proportioner… Och för att inte tala om de fantastiska lärare som under de tidiga skolåren provade annorlunda pedagogikformer och vågade vara krävande. Varför? Jo, för att de brydde sig.

Och fastän att jag också nu insett att jag inte är en naturvetare, har jag ändå fortsatt intresse för matte och fascineras allt jämt av skönheten i en lång och komplicerad ekvation som till slut utkristalliserar sig i en enkel och logisk lösning. Detta intresse hade troligtvis aldrig vaknat om jag fortsatt att ha den lärare som gett upp trettio år tidigare i hans yrkesliv och som blankt struntade i om vi satt vid bänken och räknade och ställde frågor, eller om vi satt nere i cafeterian och käkade bullemedbulle* i goa vänners sällskap.

På samma sätt hade jag aldrig utvecklat den kritiska sidan av mig själv om jag inte haft de lärare som hade låtsasdebatter med oss i skolan, lät oss göra samhällsanalytiska resonemang utan att vare sig fördömma eller berömma den enes åsikt gentemot en annans och lät oss som ibland var blyga och tillbakadragna låta oss få ta den plats vi egentligen ville ha.

Sist min inte minst, vill jag tacka min egen pappa som på många sätt varit den bäste läraren genom många år. Med stort tålamod har jag fått mina förklaringar på problem tills jag äntligen förstått dom – trots att jag slängt skolböcker i väggen alternativt rivit sönder dom, och fastän klockan varit alldeles för mycket för att man är pigg på att förklara saker för en skoltrött tonåring. Om detta bottnar sig i en grundinställning om att kunskap och ett kritiskt tänkande sinne är det viktigaste en människa har, tackar jag ödmjukast för denna insikt. Och allra viktigast, som jag har fått höra tillräckligt många gånger: Allt är intressant om man verkligen intresserar sig. En lite egendomlig inställning som jag ännu inte vet om jag ska förhålla mig helhjärtat till, men som jag stundtals skänker en tanke…

* Detta vet du vad det är om du kommer från Skåne, åtminstone från västra kanten av den skånska fyrkanten. Att behöva förklara vad denna kulinariska kaloribomb är för något skulle vara ”far below my level” i egenskap av att vara skåning.

Arkitektkårens uppfluffade nonsensspråk

Publicerat den 11 februari, 2008 i Salongen och Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , .

Vet du vad en ”vertikal förbindelse mellan två horisontella planer” är för någonting? Jag vet. Det finns nämligen ett bättre ord för detta: TRAPPA.

Exemplet ovan kom ifrån en föreläsning vi hade förra veckan kring arkitektur, språk och identitet. Tack för en upplyftande upplevelse! Jag trodde jag var dum som inte förstod varför man ska krångla till sitt språk när man talar om arkitektur. I många fall har det gått så långt att mina öron automatiskt stänger av när jag hör några tala om arkitektur. Det har blivit en reflex lika fast i ryggmärgen som den som talar om för mig att ta bort handen från en tänd spisplatta eller skrika ”mögiga fanhelvete” om jag slår i tån i en dörrtröskel. övriga kännetecken på denna reflex är: himlande med ögonen, djupa suckar, tomma och nollställda blickar ut i luften och en känsla av panikångest och andnöd.

Det är sorgligt att, som blivande (detta får tiden visa) arkitekt, behöva känna att det finns få som talar om arkitektur på ett sätt som går att förstå.

Jo, visst måste det finnas ett fackspråk. Detta krävs för att ha en precision och för att kunna ha en viss intellektuell nivå i yrkeskåren. Men det finns också gränser. När många arkitekter istället blåser upp formuleringarna, gör det hela mer abstrakt än vad det behöver vara, fyller meningarna med onödigt många ord och fruktansvärt många bisatser – så tappar man precisionen.

Det vanliga syndromet bland all världens arkitekter visar därmed på en oförmåga att vara precis. Så tråkigt nog blir det så, att den arkitektur som från början skulle förmedlas till omvärlden, och som kanske också var en skarp flisa i arkitekturhistorien istället fluffas upp och görs fullständigt omöjlig inför omvärlden. Detta leder till att:

  1. Ingen utanför arkitektvärlden förstår vad i helsike vi pratar om.
  2. Ingen innanför arkitektvärlden förstår heller vad i helsike vi pratar om (eller så låtsas vi om att vi förstår)
  3. När ingen, varken innanför eller utanför arkitektvärlden, fattar vad vi pratar om uppstår missförstånd.

Att blåsa upp språket med luftiga ord och satser gör det alltså inte mer innehållsrikt. Det blir bara tommare och fluffigare. Så tänk på det, arkitekten där, att en knaprig liten kakbit kan vara nog så innehållsrik som den lättaste marängen.

Den värste är den som är okritisk

Publicerat den 7 februari, 2008 i Salongen. 5 kommentarer Etiketter: , , , , , .

Och så blir man återigen uppgiven, utled och rasande förbannad över den onyanserade debatten kring integrationsfrågor som föregår i Sverige. Till att börja med så kan vi bena upp vilka debattörer som fajtas i integrationsringen.

1. De okritiska. Dessa menar att att det inte alls finns några skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Varje antydan om att det faktiskt skulle finnas skillnader, bemöts med följande argument:

a) ”Det har inte med islam (eller vilken religion, folkgrupp eller landsmän det nu handlar om) att göra!” Ingen handling, inte ens om det handlar om att någon har gått så långt som att mörda sin egen dotter för att rädda sin heder, kan ges kulturella orsaker. Detta förklaras med att:

b) ”Sådan kritik leder till ett vi- och dom-tänkande!”. Här låter man inte ”de” få tala för sig själva, utan man gör det åt dom. Och finns det ”de” som hörs i debatten, så står de alltid på samma sida som ”vi” (dvs de okritiska).

Sammanfattningsvis kan sägas att dessa personer menar att det finns inga som helst skillnader mellan kulturer runtom i världen. Allt kan förklaras med universella förklaringsmodeller. Därför blir hedersmord jämställt med svartsjukemord därför att de patriarkala strukturerna är universella.

2. Så har vi så de kritiska. Här finns de debattörer som hävdar att individers handlingar, normer och värderingar visst det kan ha kulturella orsaker. Dessa röster är få. Varför?

a) De riskerar att bli förknippade med (det enligt mig, alltför generaliserande begreppet) sverigedemokrater. De anses främja ett vi- och dom-tänkande.

b) De rubbar de okritiskas förenklade världsbild. Genom att säga att det faktiskt finns skillnader, att inte allt kan förklaras med universella strukturer eller individuella skillnader. Som exempel på förstnämnd tolkningsmodell kan jämföras med redan sagda: Hedersmord är detsamma som svartsjukemord i Sverige därför att alla samhällen är patriarkala i sin struktur. Exempel på senare förklaringsmodell kan vara: Nej, Fadimes pappa (och hela hennes släkt då också, frågar jag mig?) var bara en sinnessjuk individ.

3. De okritiskt kritiska. Här har vi de som ofta utpekas som främlingsfientliga. Visserligen utgör de själva en av två poler i en polariserad debatt, men på endast denna punkten har de rätt: Debatten är onyanserad. Dessa är okritiskt okritiska därför:

a) De argumenterar utifrån en argumentationsteknik som varken ser individen eller dens kulturella sammanhang. Någon som har hedersideologiska normer och värderingar, tas ur sitt sammanhang och blir ett fruktansvärt monster. Då blir sakargumenten sådana som att: ”Alla kurder är såna!”

b) även dessa är, liksom de okritiska, onyanserade och oförmögna att hålla i en debatt på en vettig intellektuell nivå. Liksom de okritiska kopplar de samman individer till en hel folkgrupp, en hel religion, en hel kontinent.

I likhet med de okritiskt okritiska som har argument som att ”Vad var det vi sa? Alla (fyll själv i vilken folkgrupp du vill) är såna!”, säger de okritiska: ”Vadå? Ni kan ju inte säga att alla (fyll själv i valfri folkgrupp) är såna!”

Svar till bägge från kritiskt håll blir: Nej, när sjutton sa jag att alla (fyll själv i valfri folkgrupp) är såna? Det var ni som gjorde de konnotationerna. Det är ni som är de mest fördomsfulla!

Min åsikt är således den att man från två håll, i en ofattbart onyanserad debatt i Sverige, för att här ta den om hedersrelaterat våld och förtryck som exempel, har samma argumentationsteknik. Man ser inte människan som individ, men man ser henne inte heller som en del av ett kollektiv. Man ser helt enkelt människan i svartvita etikettformer.

För att inte spela på de främlingsfientliga krafternas spelregler måste vi våga se nyanserna, skillnaderna i bilden av verkligheten. Och ändå, aldrig gå så långt som att utsudda alla nyanser för då blir den bara svart eller bara vit. Eller helt enkelt intetsägande grått.

Människor finns i olika sammanhang och människor är individer. Våga se det! Våga se etiketterna – men i deras olika grå nyanser. Ibland finns skarpare svartvita toner på etiketterna, ibland finns fler än en. Men någonstans där, liksom på en hylla med burkar i olika etiketter, kan man se burkarnas inbördes skillnader, men gemensamma helhet. Beroende på vilket lins du väljer att se genom framträder de olika skarpt, olika suddigt.

Vill du läsa (fler?) skärpta debattörer, läs här:

Vill du däremot läsa praktexempel på folk som fortfarande inte har fattat (jag länkar av princip inte till otaliga puckade främlingsfientliga inlägg):

Nåväl! Du som läsare kan säkert hitta fler inlägg på den vidsträckta cyberslätten. Detta var bara ett axplock.