I förrådet från januari, 2008

Det finns inget ”så kallat” framför hederskulturen

Så låt oss bara tala om det för vad det är: Det finns ingen så kallad hederskultur. Det finns däremot en hederskultur. De normer och värderingar som legitimeras av hederskulturen inskränker de mänskliga rättigheterna – särskilt barns och kvinnor. Och varje gång ställer jag mig frågan: Varför är det så få som vågar prata om den? Varför sätts prefixet s k kring hederskulturen?

Det gör mig förbannad, illamående och rasande! Svenska politiker, debattörer och organisationer (t o m de som säger sig kämpa för barns rättigheter!) slingrar sig runt av rädsla för att polarisera och bli kallade för rasister. Vad de inte förstår är att vi som vågar tala om hederskulturen för vad den är, faktiskt nyanserar deatten istället för att polarisera den.

För vad vi försöker säga är att det finns värderingar och traditioner som får legitimitet i en hederskultur. Sådant som kvinnors sexualitet och barns uppfostran är exempel på där rättigheterna kränks. Och självfallet måste förklaringsmodellerna sträcka sig längre än så. Vi måste förstå att där det finns en mer eller mindre utbredd hederskultur, har också familjen/släkten/klanen en annan roll än här, religionen kan fylla en annan funktion i människors liv, de patriarkala strukturerna kan skilja sig från våra. Attityderna till sexualitet och kärlek kombinerat med synen på barn och könsroller spelar naturligtvis också in. Vi vet detta. Lik förbannat får man höra det ena dumma uttalandet efter det andra. Tanken om att svenska män är talibaner är också en annan bubblare på listan över urbota korkade kommentarer. Dessa är bara ett litet axplock på exempel där man polariserar, förenklar, målar upp generaliserande världsbilder.

Således. Om vi kan förstå att samhällen och kulturer skiljer sig världen över blir det också lättare att se människorna bakom. Att hävda att Fadimes pappa var en enskilt sinnesrubbad individ är att rycka ur honom ur ett kulturellt sammanhang och att göra honom till ett fruktansvärt avskum. Kan vi däremot förstå vilken uppfostran och värderingar en handling gror ur blir det lättare att förstå (men vi får aldrig acceptera!) hur en far kan drivas så långt som att formligen avrätta sin egen dotter. Att göra tvärtom, så som främlingsfientliga debattörer gör, är att försöka förklara drivkrafterna bakom – men genom att generalisera. Då blir hela Fadimes familj, varenda kurd, ja fan ta mig varenda invandrare och varenda person som inte har ”helsvensk bakgrund” (vad nu detta är) monster. De blir människor som inte ens borde få existera inom de ramar som kallas för Sveriges statsgränser. De ser dem bara från de värsta sidorna och sig själv från de bästa. även detta är att polarisera och inte se nyanserna av verkligheten.

Slutligen, om vi inte vågar kritisera, vem kommer då att göra det? Jo, de främlingsfientliga. Deras enda vettiga argument är tycka-synd-om-oss-själva-problemet. I-Sverige-är-alla-så-politiskt-korrekta. Här-får-man-inte-säga-vad-man-vill. Snyft snyft. Gäsp gäsp. Genom att lyfta på locket och våga tala om problemet tar vi ifrån dem deras enda egentliga argument. De som håller tyst tror att de motarbetar främlingsfientliga krafter. Egentligen gör de precis tvärtom. De spelar på deras spelregler och på deras spelplan.

Det finns inget s k kring hederskulturen. Men det finns en hederskultur. Den ska vi aldrig acceptera. För er som glömt om detta ständigt aktuella ämne, läs gärna Fadimes egna ord. Det är idag sex år sedan hon brutalt dödades.

Ps. För övrigt rekommenderar jag alla att läsa Mikael Kurkialas bok, I varje trumslag jordens puls – Om vår tids rädsla för skillnader. Jädrar vilken samling av djuplodande analyserar och träffande slutsatser. Och framför allt: genomsyrad av ärlig respekt.

Andra bloggar om: etnicitet, hedersmord, integration, invandrare, islam, mellanöstern, sexualitet

Musikresa till Mali, anyone?

Vi har nog alla våra drömresor inom oss, platser i världen vi hellre vill till än andra. Min drömresa går till Mali. Vad är det som lockar? Ja, först och främst musiken.

Detta land har frambringat några musiker som håller hög klass. Och då snackar vi hög klass. Ta som exempel tuaregbandet Tinariwen, gungigt värre ökenblues får man leta efter!

Sen har vi ju legendaren Ali Farka Touré, bluesmannen över andra. Lyssna gärna på hans skiva från 1994 tillsammans med Ry Cooder.

Utöver det har väl förhoppningsvis inte jättemånga lyckats missa Salif Keita. Inte samma musikstil som föregående musiker, men i en klass för sig. är du nybörjarlyssnare, lyssna på skivan Mouffou från 2002, enligt mig den bästa han gjort. Smärtsamt vacker, avskalat och direkt. Dessutom finns den härliga låten Madan med på skivan, en låt man inte blir annat än lycklig av.

Riktigt stora kvinnliga röster finns bland annat i Oumou Sangaré och Kandia Kouyaté.

Vad vore inte bättre än att åka på den stora musikfestivalen i öknen i Essakane?

En annan sevärdhet jag vill till är den stora lermoskén i Djenné. Som världens störste lerbyggnad har den fått en värdig plats på UNESCO:s världsarvslista. Mer om moskén kan du läsa här. Vill du se fler bilder kan du hitta det här.

Ps. Och gissa vilket land staden med samma namn som vår egen folkkäre skåning (Timbuktu) ligger i?

Andra bloggar om: arkitektur, blues, mali, musik, resa

Arkitektstudentens manifest för självbevarande

Att gå på en arkitektutbildning kan ibland kännas som att långsamt, subtilt men målmedvetet av studiemiljön bli pressad ut i samma form: arkitekten. Från att vara studenter med (tämligen) olika bakgrund, erfarenheter och åsikter så blir vi samlade i en slags tratt och ju längre in på utbildningen desto smalare blir vi. Såväl bostavligt som bildligt talat – ironiskt nog.

Som tur är är det inte bara jag som känner på detta viset. Häromdagen fick jag min första stora uppenbarelse inom arkitektursfären, då jag fann uppsatsen Om att bli arkitekt. En stor lättnad infann sig djupt innanför revbenen. Liksom författaren till uppsatsen, Lisa Wingård, tror jag inte på att god arkitektur skapas ur rutten ångest. (Vill du finna mer om artikeln, googla på ”arkitekt ångest” – det gjorde jag). Med anledning av detta har jag skapat mitt eget lilla manifest för självbevarande, ett slags riktmärke för att se var jag är idag och var jag inte vill vara i slutet av min utbildning.

1. Jag ska aldrig ens komma på tanken om att vilja ha Gerrit Rietvelds stol i mitt hem. 

2. Min musiksmak ska inte utvecklas till att bestå av electro-musik utan några som helst sånginslag.

3. Jag ska aldrig attraheras av män i för små byxor som sitter på endast 27 % av häcken. Och med för långa och platta skor.

4. Holland, Schweiz och Japan ska inte nödvändigtvis vara mina favorit- och inspirationsländer bara för att det är alla andras.

5. Trots mitt synfel så vill jag inte ha glasögon med svarta kraftiga bågar av extremrektangulärt format.  även om det anses vara det dödligt snyggaste.

6. Mitt liv ska också finnas utanför en krets av svart- och gråklädda människor med oversizade tröjor och downsizade byxor.

7. Originalitet är inte ett begrepp som en homogen grupp (läs arkitekter) har ensamt patent på. Och homogent därför att det blir det när en hel yrkeskår pratar på samma sätt, har samma åsikter, samma klädstil, samma matsmak, samma smakpreferenser what so ever.

8. Jag ska aldrig slicka röv för stora manliga arkitekter.

9. Att vara kritisk innebär att stå för det du själv tycker, för det som du har observerat, för det du vill ändra på – inte det som en (manlig) arkitekt i högre position än dig tycker.

Detta var nog allt. Spridda tankar en lördagsförmiddag efter en virrig start på arkitektskolan efter ett välbehövligt jullov. Och nej…jag är inte föraktfull. Endast observerande och något på min vakt för att inte fullständigt förlora mig själv i snurriga tider.

Andra bloggar om: arkitekt, arkitektur, skola, smak, stil, stress, utbildning

Ack, du retrosexuelle man; var är du någonstans?

Yes, äntligen – trumvirvlar och trumpetfanfarer – idag har jag funnit ordet som länge saknats i min vokabulär! Vilket adjektiv är detta, om inte detta precist beskrivande för en borttynande (?) maskulinitet i dagens samhälle? Jag talar om retrosexualitet.

För visst är det så att de flestas öron nåtts av ordet metrosexualitet. Och jag tror att fler än jag blev lyckliga, såväl till hjärta, själ och ögonsinne, när vi började se att män i högre grad började bry sig om sitt utseende. Kanske fanns det ändå hopp om mänskligheten, tänkte vi? ”Vi tycker inte att ni är mindre manliga för att ni är lite kräsnare än vad ni var förr i klädutbudet, faktum är att vi gillar er nya stil”, sa vi uppmuntrande i hopp om att de aldrig mera skulle återgå till de enfärgade t-shirtarna. ”Snygg frisyr!” kunde vi säga och kanske kunde vi till och med, på en jämbördig nivå, tala om mode, design och stil.

Faktum är att utvecklingen till och med påverkade oss kvinnor. Fantastiskt att det nu längre inte bara är kvinnor som ska omdefiniera och omstrukturera sig för att passa mannen. I det att rollerna byttes om, blev det mer accepterat för oss att slappna av. För första gången på ett bra tag blev det nästan (men naturligtvis aldrig helt vad gäller kvinnorollen) okej att tycka om sig själv som man var.

Men ändå. Någonstans bland de nya make-up-produkterna (for men only) och de allt oftare hårepilerade männen försvann små, små drag av en traditionell mansroll jag faktiskt kunde uppskatta. Jovisst vet jag att i en debatt som konstant präglas av politisk korrekthet, är det en grov svordom i ett sakralt rum (som inte kallas kyrka utan jämställdhetsdebatten) att yttra något som detta. Och likväl. Jag kommer inte bort ifrån det.

Jag saknar enkla gentlemansgester därute i vardagen. Länge sen var det någon höll uppe dörren åt mig när jag kommer med famnen full av tunga grejer. Flertalet gånger har jag upplevt gnidighet när det till och med bara handlar om fjuttiga småkronor. Och hur ofta, med handen på hjärtat, ser vi killar och män som deal with the shit? Utan knytnävsslag, vapen och aggressioner tack – men gärna med en trygg och väl ingrodd självkänsla.

Möjligtvis kan jag se spår av den snart icke-existerande retrosexuelle mannen i gamla gubbar med skräddarsydda kostymer. Tilläggas bör också att jag sett dessa oftare utomlands än hemma i mitt eget ”jämställda” Sverige. När dessa små spår kikar fram under lager av decenniers hårt arbete för ett mer jämställt samhälle, då kan jag bli erbjuden skjuts eller bjuden på lunch som vore det en icke-diskutabel självklarhet.

Som sagt, jag gillar stilen. Nya skönhetsprodukter, designade kläder av stilrena snitt och en stil som får era äldre släktingar att blekna något i deras beiga outfits höjer genomsnittbetyget klart. Men glöm inte bort de små detaljer som höjer helhetsintrycket markant. Håll upp dörren någon gång- inte för att vi skulle vara vekare eller svagare, men för att du vill vara snäll. Om du ser att jag ska köpa en liter mjölk medan du just tänker ställa dig i kö för hela månadens storköp; måste du då snika dig före i kön bara för att? Det vore så fantastiskt hyggligt av dig om du med en svepande gest lät mig gå före.

Och när jag grundligt tänker efter tror jag att min uppgivenhet grundar sig i att vi trots den segdragna och uppenbart välbehövliga s k ”Jämställdhetsdebatten” inte kommit längre. När jag och min manlige jämlike fortfarande inte ens får samma lön för samma jobb så kan jag väl för fan åtminstone bli bjuden på en caffe latte emellanåt.

Andra bloggar om: genus, jämställdhet, kvinnor, mansroll, män, metrosexuell