Många är de stackare som dagligen tvingas traggla med läxor. Tack och lov har jag tagit mig genom grundskole- och gymnasietiden och kan nu slippa denna tråkiga eftermiddags/helgsysselsättning. Fastän att skolpolitiska frågor alltid är uppe på dagordningen, diskuteras sällan problemet med läxsystemet. Kanske är det så att man, från vuxensamhällets sida, inte ens ser detta som ett problem? För visst är det alltid svårt att ifrågasätta gamla traditioner och normer?
Jag vill här problematisera två aspekter av läxssystemet:
- Den odemokratiska aspekten. Det är ett känt faktum att barn till föräldrar med högre utbildning gynnas framför barn till föräldrar med lägre utbildning. Det innebär att många barn, efter skolan, då det är dags för läxläsning står helt utan hjälp. Då finns det få skolor som erbjuder läxhjälp. Vem bryr sig om dessa barnen? Är skolarbetet utanför skolan något barnen ska klara helt själva?
- Den orättvisa aspekten. Det finns få jobb som innebär att man tar med sig jobbet hem. Om skola ska jämföras med arbete, vilket den ju också ofta gör, varför anses det då alltid nödvändigt att eleverna ska ta med sig skolarbetet hem? Finns det ingen som helst möjlighet och/eller kapacitet för skolorna att lära ut det som ska läras ut under skoltid? Eller varför anses det då alltid nödvändigt att eleverna måste lägga ner åtskilliga timmar utanför skolan?
Det är nog dags att åtminstone börja diskutera problemen med läxsystemet. Kanske skulle man tvinga alla skolor att erbjuda möjligheten till läxhjälp? Som det ser ut idag är det ofta ideella krafter som står för denna verksamhet. Samtidigt som det är viktigt att läxhjälpen finns, sänder det också signaler till politikerna om att inte ta detta på tillräckligt stort allvar.
Kanske skulle man försöka ändra skolan så att all nödvändig kunskap kunde läras in under skoltid? Möjligen skulle detta innebära något längre skoldagar, men å andra sidan gör läxor också det. Med den skillnaden att eleven själv får välja hur långa skoldagarna blir. Och beroende på individens inlärningsförmåga kombinerat med vilken ambitionsnivå densamme har, kan dessa dagars längd variera rätt mycket ändå.
Något att fundera på.
Andra bloggar om: barn, läxor, politik, skola
Idag fick jag läsa den amerikanska författaren Annie Chois fantastiska öppna brev till alla arkitekter. Hon skriver så att det borde träffa rakt i solar plexus på all världens arkitektkår. Med många små humorduttar insprängda i texten lyckas den ställa en rad spörsmål på ett tankeväckande sätt. Jag tänkte här ta upp några av de poänger som Choi lägger fram i texten.
- Vem bryr sig om arkitektur – egentligen? Ja, egentligen vem bryr sig? När jag, tillsammans medfamilj och bekanta, vrider nacken ur led och sliter ner mina skor för att undersöka arkitekturen runtomkring oss verkar den som går bredvid mig praktiskt taget inte bry sig. Själv står jag där som ett fån: ”Men hallå, ser du inte? Den oslagbart fantastiska tegelstenen! Säkert från sjuttonhundratalets sista decennier.” Eller mina alltför många sura kommentarer om nya byggnader som byggts som akvarier med enorma glasfasader, där man undrar om det ens finns utrymme för den enskilda människan att få göra de där privata sakerna ingen annan får se. Varför är det ingen som bryr sig?
- Arkitekters konstanta gnäll över för lite sömn och för mycket arbete. Visst är det så att arkitekter är ett arbetande släkte. En arbetsvecka på sextio timmar är inte alldeles ovanlig. Och om det inte genererar annat än trötthet och påsar under ögonen – som en extra förstärkande kant kring de redan kraftigt markerade glasögonbågarna, varför då fortsätta? Det ger ju inte ens pengar. Ja, det är sant. De arkitekter som tjänar stora cash är en liten beundrad minoritet.
- Arkitekternas lilla insnöade värld. En gång sa en snubbe till mig (då han hörde att jag funderade på att studera till arkitekt), ”Mmm. Arkitekter är ju ett märkligt släkte”. Inget fördömande, inget gillande – bara ett kort allmängiltigt konstaterande. Och visst är det så. Bland dessa klichéernas klichéfyllda lilla atmosfär där klichéerna avlöser varandra i att uppfylla sig själva blir man lätt insnöad. Där alla de med synfel har svarta, kantiga och kraftiga glasögonbågar, smala jeans, för stora tröjor och sömmar, knappar och snitt som går åt så många motsatta håll som möjligt. Och för att inte glömma håret som gärna ska vara ostyrigt, på damsidan ofta uppsatt i en slarvig knut, på herrsidan gärna i ett mörkt yrväderrufs. Och har du inte begåvats med mörkt lockigt hår (om du är man) eller enkeluppsatt hår (om du är kvinna), så behåll det gärna välkammat och rakt. Det är nog så gott.
Och när Annie Choi uppriktigt menar att arkitektur intresserar henne ungefär lika mycket som nagelsvamp, så kan jag inte mer än instämma. Visserligen ligger mitt arkitekturintresse högre upp på min privata intresselista än nagelsvamp, men de kvällar jag suttit uppe på skolan till midnatt med projekt, ”dygnat” för att bli färdig med något läraren ändå sågar dagen efter och de flummiga föreläsningar som jag mest somnar till – då är jag ungefär lika intresserad. Och somliga gånger har jag bara lust att ställa mig upp och skrika – i vilket arkitektursammanhang det än må vara – ”Hör jag den förbannade meningen ”kroppen i rummet” så slår jag er! Och slår jag inte er, så skjuter jag mig själv! Jag tänker skala mig själv med en slö potatisskalare, raspa ryggen med rivjärn och hälla salt i såren, för att därefter fritera mina öron om jag tvingas höra denna jävla meningen en gång till”.
För liksom brevförfattarinnan visar sitt arkitektur-ointresse, så kan jag (och säkert flera med mig) också intyga: Vi blir också lite fed up på arkitektur ibland därför att:
- Det är drygt att riskera sitt liv i trafiken därför att byggnaderna ägnas större uppmärksamhet än medtrafikanterna från vår sida.
- Nej, vi tycker också det är jobbigt att behöva kommentera vad som är fult och vackert. För vi bara måste.
- Vi önskar också att vi kunde slippa fokusera på arkitektoniska aspekter och rumliga dimensioner under en shoppingrunda med vännerna eller en romantisk skogspromenad med någon vi gillar.
- Vi vill också sova. Det måste vara en fantastisk känsla att få komma hem efter ett jobb med fasta arbetstider. Grattis till er som har det så!
Men så kommer vi så till sist till dilemmat om varför så fortsatta stanna kvar i arkitekturvärlden. är det ändå inte självplågeri? Kanske stundtals, men lik förbaskat så får jag ändå de där otroliga upplevelserna av att se solstrimmor genom ett kyrkofönster, en kakelugn i ett funkishus eller det extremt tysta och lugna rummet. Eller den där känslan som bara en tegelsten från en försvunnen tid med den vackra patinan kan ge.
Så ni som lever kring arkitekter: Spela lite intresserade åtminstone. Eller humma ett litet hum så vi förstår att ni noterat våra små arkitektiga förtjusningsrop. Vi behöver det. Under de sena höstnätterna på skolan och ljusa sommarnätter som genomarbetas framför papper och dator känns det skönt att veta att (eller kanske om?) det har någon som helst betydelse för er om staden bara bestod av likadana fyrkantiga betongklossar med enorma fönsterpartier.
Andra bloggar om: arkitekter, arkitektur, samhälle, smak, stil
Imorgon kväll, mer exakt den 9 oktober kl 20.30, sänds SVT:s religionsprogram Existens. Det är sista delen för säsongen och kommer att handla om den muslimska debatten. Om du inte har tid/möjlighet att se programmet på tv imorgon, kan du se repriserna eller se det direkt på datorn.
Det ska bli intressant att se programmet. Jag är själv med och är således nyfiken på hur resultatet blev. (Så för den som vill se hur jag ser ut i fysisk person kan se detta imorn). Andra medverkande är Muhammed Fazlhashemi, Hooman Anvari, Suad Mohammed, Muhammed Saeid Vaezi och Mehmet Kaplan.
Andra bloggar om: existens, islam, religion, svt, tv
Ja, ni läste rätt. Idag, utanför Arnold Buscks boghandel på kära Købmagergade såg jag en skymt av denna tidigare president. Han var tydligen på besök i Köpenhamn visade det sig signerade sin bok. Därefter skulle han vidare till debatt med Hans Blix. Så där stod vi utanför och väntade på att han skulle visa sig. Först såg vi bara hans hand vinka ”hej hej alla danskar” ovanför bilen. Så plötsligen så ställer han sig på bildörrskanten och hoppar upp och smilar. Folk småjublade lite till för detta.
Det går säkert inte att se var han håller hus, men om du kan ana ett ansikte som går i de rödare hudnyanserna, tillsammans med ett vitt lite yvigt hår så är det han. Han ses mot den gröna dörren, uppstickandes från den svarta bilen.
Det är väl förresten fler än jag som har hört att han har stora fötter? Tydligen sällskapar han med Abraham Lincoln i gruppen som skulle kunna beskrivas som ”Amerikanska Storfotade Presidenter”. Och ni vet väl vad man brukar säga om män med stora fötter?
Stora skor. Och därmed antagligen svårare att hitta skor. Men det tror jag inte är ett problem om man sitter vid den amerikanska presidentposten.
Andra bloggar om: bill clinton, politik, usa
Just nu sitter jag och lyssnar på P3:s Kvällspasset. Kvällens tema är mäns våld mot kvinnor. Efter flera intervjuer och lite inringda samtal kommer det allra mest intressanta inlägget. En man ringer in och menar att media de senaste åren har blossat upp ämnet om mäns våld riktat mot kvinnor. Det finns gränser för hur långt man kan diskutera detta, menar han. Men så kommer den intressanta inlägget om att ”man får ju tänka på att det är en kvinna man slår. Det går ju inte att slå så hårt då.” Programledaren Johan Hilton frågar då upprört denne man ”Så du sitter här och ger tips om hur man ska misshandla en kvinna!?”, varpå den andre snubben genast börjar urskulda sig och säger att det alltid är fel när man slår någon…
Jag kan inte annat än säga att jag blev mållös då jag hörde detta. Men ett är säkert, debatten behövs alltjämt.
Andra bloggar om: jämställdhet, kvinnomisshandel, kvinnor, män, p3, våld
Vill du höra riktigt duktiga gitarrister? Lyssna isåfall på Tinariwen! För några år sedan ”råkade” jag låna en skiva The Radio Tisdas Sessions på biblioteket med detta (på den tiden) relativt okända band i Sverige. Sicken fullträff!
Om du nu plötsligen får lust att provlyssna på detta tuaregband från Sahara, så skulle jag vilja rekommendera låtarna Matadjem Yinmixan, Toumast, Imidiwan Winakalin, Awa Didjen och Tamatand Tilay som ger lite smakprov på vad som kallas skön gitarrism.
Det finns en risk/möjlighet att du inte gillar världsmusik. Det finns även en risk/möjlighet att du inte heller gillar blues, särskilt inte från öknen. Och kanske tycker du att det bara låter som ett gäng gamla turbangubbar som segar fram en monoton låt. Men! Lyssna isåfall åtminstone bara på gitarrspelet för det är fantastiskt. Och om du inte åtminstone börjar vicka lite på lilltån är du lika stel som en frusen fiskpinne.
Ps. Detta band har också varit förband åt Rolling Stones. Det är inte helt illa.
Andra bloggar om: blues, gitarr, musik, tinariwen, världsmusik
Senaste kommentarer