Den 18 mars 2005 hände något mycket kontroversiellt. Den fredagen leddes inte bönen utav en manlig imam, utan av en kvinnlig. Modiga Amina Wadud var kvinnan som vågade göra detta. Ett hundratal personer, både män och kvinnor, deltog i bönen.
Typiskt nog förrättades inte bönen i en moské, utan i en kyrka. Varför? Muslimska företrädare vägrade låta bönen vara i deras lokaler. Utanför fanns folk som protesterade. En man säger: ”She is tarnishing the whole Islamic faith. If this was an Islamic state, this woman would be hanged”. även på andra håll i världen kom fördömanden. Samtidigt som jag blir upplyft av att några faktiskt vågade ta ett steg, så blir jag så nerslagen av alla reaktioner. Ett litet ljus blir så svårt att se i ett stort mörker.
När någon säger ”When she leads men in prayer… it’s not proper for them to look at the woman whose body is in front of them,” så är inte lösningen på problemet att fortsätta den patriarkala traditionen där endast mäns röster finns i den teologiska diskussionen. Lösningen är så enkel som: Ge fan i att kolla på kvinnans kropp! Koncentrera dig på bönen! Det är väl för 17 därför som du går till fredagsbön? Eller har jag missförstått något?
Kanske har jag faktiskt missförstått något. Det kanske är så att muslimska män inte kan se en kvinna utan att bli helt yra i knoppen, det kanske bara är så. Att män ska fortsätta tolka, diskutera och bestämma – därför att så har man väl alltid gjort? Att kvinnor utesluts bara därför att de är kvinnor? Kanske är det så, att det är tusen gånger värre att en mycket högutbildad, kunnig och troende kvinna (Wadud är professor vid VCU i Virginia) leder fredagsbönen än en man. Då blir det viktiga inför Gud vilket kön man har, ja det blir så viktigt att det blir det viktigaste. Så låt oss säga att det är så. Då blir ju lösningen inte annat än den vi tyvärr redan ser alltför mycket av: ge inte kvinnor tillträde till den offentliga debatten. Låt dem stanna hemma med barn och hushåll, och bara detta – inget annat. Oavsett om de själva vill eller inte.
Eller så ligger problemet någon annanstans. Att samhället är så könssegregerat att män inte kan umgås med kvinnor på ett normalt sätt och vice versa. Att det är just nu, när islam är hårt kritiserat utifrån, som den muslimska debatten borde inta en särskilt självkritisk hållning. Att anledningen till att många unga muslimer känner sig förvirrade är därför att vi inte har något reellt alternativ. Vad står till buds? Självmordsattentat och isolering eller total assimilering? Vad väljer man?
Såvida den islamiska debatten inte tar de svåra frågorna på allvar, utan bara låter män 80+ diskutera så kommer inte så mycket ske. Jag längtar efter den dagen då man kan se unga människor, fler kvinnor, med mer olika erfarenheter sitta i Al-Jazeeras tv-soffor och diskutera i de oäääändligt långa teologidiskussionerna. Till den dagen då fler med muslimsk bakgrund syns i den västerländska debatten. Som kan kritisera och diskutera hur de själva vill utan att behöva känna att de ska ”välja läger”. Till dess kommer kvinnliga imamer vara önsketänkande. Eller så är kvinnliga imamer små steg på vägen fram tills den dagen.
Andra bloggar om: islam, muslimer, religion, jämställdhet, usa
Intressant?
Senaste kommentarer