I förrådet från februari, 2007

Det senaste halvåret har det varit en het debatt om klimatfrågan och den globala uppvärmingen.* Måtte intresset inte svalna.**

Det är bra att frågan äntligen tas upp. Det är bra att media börjar intressera sig. Det är också bra att politiker inser (nåja, inte alla, men allt fler i vart fall) att de måste agera. Men det är inte bra att barnrättsperspektivet glöms bort. Har vi någonsin hört någon i debatten anföra argumentet om att detta faktiskt är en viktig barnrättsfråga? I vanliga fall avskyr jag klyschan om att barn och ungdomar är framtiden, och jag gör det även här. I det här fallet är det den äldre generationen som är framtiden. Därför, till alla äldre som inte betraktar sig som framtiden, här kommer ett urval av många, många frågor till er:

1. Det är ni som har körkort. Det har inte barn. När väljer ni att ställa bilen i garaget och när väljer ni att trampa cykel?
2. Jag vågar påstå att det är vuxna som står för inköp av glödlampor till hushåll, företag och andra byggnader. Hur resonerar ni när ni väljer vanliga glödlampor istället för energisparlampor? De slukar både energi och pengar. är de estetiska argumenten om att vanliga glödlampor ger varmare ljus, verkligen så starkt?
3. är det viktigt att köpa kött som har fraktats över halva jordklotet? Går det inte bra att bara en dag i veckan hoppa över det och istället köpa mer lokalproducerad mat?
4. Ni politiker, vad sjutton tänker ni på? Er själva? Knappt det håller snart.

Så faktiskt, det är ni vuxna som är framtiden. Vad väljer ni att göra? Agera som de föredömen ni vill vara. Och det minsta man kan begära är väl att ni slutar klaga på ”dagens unga generation”… Och dessutom, låt oss slippa höra det gamla dravlet om att det är ungdomarna som ska ta över och att det är till dom vi ska sätta vårt hopp till. Sorry, det håller inte det heller. Det är ju ni som har makten!

Om ungdomar och barn får ta del av makten, då kan vi börja snacka om att de också har en del i framtiden. Men så länge det inte sker, så är de vuxna det enda hopp vi har.
* Här har torr vitshumor använts i form av ordval såsom ”uppvärmning” och ”het” i samma mening.

** Likaledes här används torr vitsig ordhumor, vilket kan ses genom att ordet ”svalna” alluderar på föregående mening.

Andra bloggar om: klimatförändringar, miljö, barn, politik, samhälle

 Intressant?

Återigen, efter en tisdagsföreläsning i arkitekturhistoria, så kan man krasst konstatera att det inte har pratats om en enda kvinnlig arkitekt. Varför är svårt att veta, men kanske kan det bero på följande faktorer:

• Arkitektyrket är av tradition ett mycket mansdominerat yrke, och befinner sig på sätt och vis i gränslandet mellan teknisk och konstnärlig karaktär, vilket är särskilt mansdominerade domäner.
• Det finns helt enkelt inga bra kvinnliga arkitekter.

Om det skulle vara så att den sista hypotesen stämmer, så är det tragiskt. Idag är säkert hälften, om inte fler, av arkitektstudenterna kvinnor. Att sedan så få uppnår ”stjärnstatus” – vad beror det på? Att kvinnliga studenter inte uppmuntras tro på sina projekt? Att det finns en viss smak och stil som premieras och som definieras av män? Att de kvinnor som har gjort något udda inte lyfts fram som exempel? Det finns fler frågor att ställa, men det blir desto svårare att ge några svar.

Det hela får mig att minnas en episod för ett tag sen, som kanske får illustrera problemet. På vår julavslutning, med både lärare och studenter, var det en lärare som höll tal – just om kvinnliga arkitekter. Han berättade om hans vän som var fotbollstränare för yngre flickor, och som berättade att dessa i tidig ålder inte tacklade lika mycket som killarna utan ibland t o m stod och diskuterade om vem som skulle sparka bollen. Utifrån detta drog han paralleller till kvinnliga arkitektstuderande: ”Tjejer! Sparka bollen!”.

Då, någonstans ifrån åhörarskaran, sa någon (en tjej): ”Eller så kan ni ge mer plats!”. I mitt huvud flög ett tacksamt ”Du smarta människa som säger detta”, men tyvärr blev jag genast lika dyster igen, när läraren svarade med ett: ”NEJ!” och därefter fortsatte att prata på i allt ivrigare iver.

Kanske är det så att arkitektyrket behöver fräschas upp, nya arbetsformer finnas. Vad säger det egentligen om branschen med den hårda konkurrensen och tävlingshysterin egentligen? Där det råder en slags må-bäste-man-vinna-atmosfär? Tvärtom borde kanske vi istället ta och fundera över hur arkitektrollen kan förändras. Och där kan vi ju börja med att dra lärdom av de fotbollsspelande flickorna; det kan vara många gånger bättre att diskutera lagspelet än att attackera fotbollen så fort man får syn på den.

Andra bloggar om: arkitektur, jämställdhet, feminism

Intressant?