I förrådet från december, 2006

Avrättningen är en förolämpning

Saddam Hussein är död. är det ett glädjebudskap? Nej, hela historien liknar en tragedi…

Storyn är egentligen ganska bra. Tyrannen som satte skräck i ett helt land – hatad av många, älskad av få. Som dödade miljontals människor, torterade och förtryckte. Som störtades av sina tidigare allierade, amerikanarna och britterna… Tidigare vänner, som nu sett till att han avrättats. Rättegången regisserad så att det sett ut som att det varit hans ”eget” folk som ställt honom inför rätta, när de flesta vet att domstolen varit styrd av amerikanska intressen rakt igenom.

Som scen har Irak valts. Det kan ses som rättvist att irakierna själva (det är vad man vill få det att se ut som i varje fall) får åtala sin forne diktator. Men hade inte rättegångsprocessen kunnat vara mer objektiv och opartisk om det hade gått via en internationell domstol? är det verkligen så rättvist att det är offrena själva som driver åtalet – och dessutom med tydlig inblandning från landets ockupationsmakt?

Valet av regissör till tragedin kunde inte ha varit mer uppenbar. Den officiella bilden som man har velat ge, är att det är irakierna själva som fått skipa rättvisa. Dock vet vi, att den officiella bilden inte alltid överensstämmer med den verkliga.

Avslutningsscenen kunde inte vara laddad med mer symbolik. Att avrättningen inföll samtidigt som den muslimska högtiden Eid al Adha, är en förolämpning. Högtiden brukar förknippas med förlåtelse, glädje och gemenskap. Istället för att riva upp gamla sår och skrapa fram nya, så brukar man på Eid-dagen snarare plåstra om varandra.

I avslutningsscenen så är det också så att huvudpersonen, Saddam själv, på sätt och vis blir nån slags hjälte. Vissa kanske t o m kommer tycka att han var modig som inte ville dölja ansiktet och lugnt och stilla gjorde som han skulle. Kanske skulle man nästan kunna säga att Saddam inatt har gått från att vara en f d diktator till en martyr.

  • Titel: Tja, lite svårt… Kanske något i stil med ”Diktatorn”. Eller just det, Chaplin har ju redan gjort en film som heter så, om en annan diktator då förstås. ”Diktatorns fall”. Nja, eller inte. Saddam kanske snarare kommer att höjas till skyarna.
  • Regissör: USA + några andra regiassistenter.
  • Produktionsår: 2006 (med spår decennier tillbaka)
  • Skådespelare: Saddam Hussein, George W. Bush, George Bush, Tony Blair, Donald Rumsfeld m. fl.
  • Genre: Dramatragedi

Avslutningsvis: Den största förolämpningen är trots allt inte det som vi fick se. Det är snarare det vi inte fick se. Att vi inte fick se Saddam Hussein ställas inför rätta för alla de andra grova brott han begått. Att de som har förtryckts, förnedrats och förföljts, att inte de fick upprättelse.

Men möjligtvis har det som man hela tiden velat dölja blivit allt mer uppenbart: Vilka är de riktiga skurkstaterna?

Andra bloggar om: , , , , ,

Barndomstrauma: Ika i rutan

Kommer ni ihåg barnprogrammet Ika i rutan som SVT sände i slutet på 80-talet? Jag gör! Och det är med obehagliga skräckkänslor som jag gör det. Den hårt svart-och vitsminkade kvinnan med märklig dialekt har nog skrämt fler än mig. Så plötslig, en juldag som denna år 2006, så började jag fundera på detta. Var hon så läskig? Skulle jag reagerat likadant om jag sett programmet idag?

Om man tänker på ingredienserna i programmet så är det väl kanske inte märkligt att man blir vettskrämd.

  • Miljö. Svart- och vitrutiga golv. Enfärgade väggar. Enorma ytor. FÃ¥ möbler. Inget som pÃ¥minner om en miljö man känner till.
  • Karaktärer. Här är ju Ika själv sÃ¥klart den mest läskiga. Kritvitt ansikte, svart läppstift och svartsminkade ögon. Och allt som oftast kringskuttandes i en svart tajt dräkt. Och sÃ¥ fÃ¥r vi inte heller glömma skelettet Ã…ke.
  • Musik. Totalknasig. LÃ¥ter som nÃ¥gon slags terapimusik.
  • Handling. Ika byter karaktärer… se t ex introt.

Så nu hittade jag, till min glädje kanske jag skulle kunna säga, några klipp från programmet på youtube. Som terapi har jag tittat på några avsnitt och har kommit fram till följande:

  • Hade jag varit liten idag hade hon förmodligen fortfarande skrämt skiten ur mig.
  • Hon är fortfarande skrämmande.
  • …men hon är ocksÃ¥ skrämmande cool, mystisk och ja, vacker och snygg.
  • Hittade en hel massa kulturkritik inblandat, eller vad man nu vill kalla det. Se t ex klippet Ika är stygg. ”Jag är sååå snäll, sÃ¥ snäll, sÃ¥ snäll. SÃ¥ snällaste flickan i hela världen är jag….. Men ibland, sÃ¥ blir jag bara sÃ¥ stygg. Det är ingenting jag kan hjälpa, det bara kommer över mig. Och dÃ¥ blir jag den STYGGASTE flickan som finns. Och dÃ¥ gör jag allt det där som är förbjudet, allt man inte fÃ¥r göra.” Härligt sagt.

Och plötsligt ser jag att programmet ser sÃ¥…kulturellt ut pÃ¥ nÃ¥got vis. Det mÃ¥ste vara miljön. Men särskilt Ika, den skruvade karaktären med svarta kläder. äkta kulturmänniskekläder.

Andra klipp med Ika:

Andra bloggar om: barn, barnprogram, ika nord, kultur, svt, tv

Alternativa yrkesvägar

Allteftersom tiden på arkitektutbildningen går och det blir alltmer uppenbart att det är ett tufft arbetstempo, funderar jag ibland på andra yrkesvägar att vandra in på. även om jag tycker det jag gör nu är otroligt roligt…

Hade jag tyckt det varit roligare att jobba som byggnadsvårdare? Att bara få jobba med byggnadskultur, restaurering och antikvariska frågor – hade det kanske mer varit min grej? Kanske hade jag mest trivts med att få syssla med natur- och miljövårdsfrågor? Det vet jag inte heller.

Apropå blommor och blad; idag var jag inne i en blomsterbutik och fick en tanke som slagit mig tidigare. Hade det inte också varit skoj att jobba som florist? Hantverk och naturmaterial i en härlig blandning. Det gillar jag.

Olika sorters hantverk hade jag också kunnat tänka mig. Gärna något där man får vara självständig och där man inte behöver vara alltför tekniskt begåvad utan mer hantverksmässigt begåvad. Men kanske är det alltför pilligt.

Om det inte hade blivit hantverk kanske jag hade kunnat ägna mig åt fotvärk. Antingen att bota fotvärk, eller rättare sagt medvetandegöra den dolda fotvärken. Alternativmedicin hade kanske varit min grej. Zonterapi är något som kanske kan funka, det är iaf en väldigt spännande tanke att man skulle kunna bota/lindra besvär genom att trycka på reflexzoner på kroppen. Fast har jag tålamodet som krävs?

Så kan man fortsätta att spekulera… Kanske ligger det i den postmoderna människans natur att aldrig känna sig nöjd? Att tro att det finns den där alldeles hel perfekta utbildningen? Så kan det vara.

Andra bloggar om: , ,

Ny kamera + jag = sant

Den senaste tiden har jag tjafsat med det företag (TBH) som sa att dom hade 1-3 dagars leveranstid pÃ¥ min kamera, men som senare visade sig bli nästan fem veckor (sic! – som man brukar skriva pÃ¥ akademikersprÃ¥k). Efter en vecka, som senare blir tvÃ¥, börjar man undra. FÃ¥r till svar att den ska komma om ett par dagar, vilket visade sig vara helt felaktigt. Vid denna tidspunkt började jag bli förbannad och framförallt besviken. SÃ¥ efter det tredje upprörda mailet, där jag till slut fick skriva att jag tänkte gÃ¥ till ARN eller KO, att de inte gav intrycket av att vara ett seriöst företag och en avslutning med en dÃ¥lig vits (Kunden: ”Jag mÃ¥ste säga att det är dÃ¥lig service pÃ¥ det här stället!”. ägaren: ”Hur kan du säga det? Du har ju inte ens fÃ¥tt nÃ¥gon!”), sÃ¥ fick jag ett kort svar med ”Känner inte till vad som hänt i dittt fall.” Därefter lovade dom att skicka den. För att vara säker pÃ¥ att ha kameran före julhelgen fick jag skriva ytterligare ett mail och pÃ¥minna dom att skicka den. Annars hade jag väl fÃ¥tt den nästa Ã¥r eller nÃ¥t. Mitt rÃ¥d blir alltsÃ¥; Lita inte pÃ¥ TBH:s information om lagerstatus och leveranstid. Och var beredd pÃ¥ att de inte svarar pÃ¥ mail där man framför klagomÃ¥l.
Men nu är kameran här i tryggt förvar hos mig, igår förde ödet oss samman.

Min älskade lilla Sony DSC-T10. Kolla pÃ¥ den stilrena designen: enkelhet och kvalitet i skön mix. Den är ocksÃ¥ sÃ¥ pass enkel att till och med jag kan fatta den. Och sÃ¥ gillar jag sÃ¥klart det upp- och nedfällbara ”locket” som fungerar bÃ¥de som linsskydd och som av- och pÃ¥knapp. När andra firar julen med dunder och brak, sÃ¥ kanske jag skulle ta och fixa ett egenhändigt kamerafodral…

Andra bloggar om: , ,

Bananer, bananer, bananer…

En annan variant på Sven Jerrings klassiska ”Japaner, japaner, japaner!” blir för min del ”Bananer, bananer, bananer!”. Igår hittade jag en fedeklase med bananer för ringa 5 kr. Jättebra, tänkte jag. Lite mindre lyckat kom jag på en stund senare: Dagen efter skulle jag hem till Sverige igen för en jullovsvistelse.

 Så nu har jag tryckt i mig bananer så det står härliga till (eller vad man nu brukar säga). Under knappt ett dygn har det blivit kring 8 stycken. Jag hoppas det inte är farligt att äta så mycket banan på en gång. Har hört att dom ska innehålla mycket kalium. Hur som skit, frukt är väl alltid nyttigt.

Förresten, har ni hört den kassa ”vitsen”: Fyffes bananer – så lättsmälta att dom smakar skit redan i mun! *humor, humor*

Dagens ord

Dagens ord är samarbete. Ett ord de flesta vet betydelsen av, men inte alltid alla vet vad innebörden är. Idag i skolan (vi har en stor julefrokost att anordna för drygt 100 pers) kändes det som att de allra flesta var eniga om att också betyder mycket arbete. Dessvärre verkade inte alla förstå innebörden av det. Trist.

ännu tristare är att jag lätt blir en aggressiv och dominant typ när folk inte tar sitt ansvar och hjälper till – så blir det bäst för alla. Man skulle kunna säga att jag blir en slags mardrömsstorasyster/mamma åt människor i min egen ålder. Fast, där provocerades min jämställdhetsådra! Det är coolt att det finns storasystrar och mammor som får jobb gjort, de får bara inte uppskattning för det. Tänk, vad vore livet utan dem?
Ps. är det lite uppenbart att jag är storasyster? …

Just nu…

lyssnar jag på John Legend och bara njuter av att det snart är lov! Så fantastiskt underbart. Då har jag gått nästan en hel termin på Kunstakademiets Arkitektskole. Jag har hållit ut. Kommer jag fortsätta att göra det? Kommer jag att fortsätta sitta upp till långt in på natten vissa dagar med skolprojekt? Återstår att se.

Det sista som vi ska göra i klassen är att anordna den årliga Julefrokosten. Det består att vi i vår klass ska anordna en fedefest för de andra årskurserna på vår avdelning. Så gör de andra avdelningarna samma sak och så blir det en gigantisk fedefest. Mycket att arrangera, lite har vi gjort. Två dagar har vi på oss. Mycket mat ska fixas, och särskilt öl. Kanske skulle man gjort som andra: Skippa alkoholen så blir det både billigare, mer lättarrangerat och så får man hitta något annat att umgås kring än drycker med hjärncellsdödande partiklar. Eller så kör vi som vanligt och skippar moralistsnack.

Trött vecka

Ja, herregud vilken vecka. I skolan har vi haft grupprojekt, och det har varit sena kvällar varje dag. Igår kom jag hem kvart i ett på natten. Då satt det fortfarande kvar folk på skolan och jobbade på…

Både för de som är insatta och för de som inte är det, så klarade vi iaf av att lägga fram följande material till kritikgenomgången idag:

  • 3 grafitbilder. Fatta som det pulvret dammar!
  • 6 ritningar tryckta på stora papper.
  • 6 tuschritningar.
  • 4 utsnittsmodeller, spraymålad MDF. (Tips: Använd skyddsmask när ni använder sprayfärg!)
  • 1 powerpoint.
  • Och väldigt många bilder.

Herr Professorn var iaf med på kritiken, och vi fick bra kritik. Det kändes göttigt. Särskilt nöjd var jag med den resta planen jag gjort. Men det tog lång tid att producera allt material… Tänkte dessutom bjuda med mig några av de kommentarer man kan höra i skolan (förutom suckar, uppgivenhet, skratt, roliga miner och frustration).

  • ”Men jeg syns bare att stiplede trin är såååå grimme!”
  • ”Jag haaaaater tusch!”
  • ”Jag bare hater lyden av manifold”
  • ”Tror du att vi hinner komma hem före klockan tolv inatt?”
  • ”Känner mig lite trött… stöpte gipsmodeller till klockan tre inatt”
  • ”Om det är såhär nu…tänk er flera år med denna studietakt” (djup suck, åtföljd av halva klassens instämmanden och uppmuntranden)

Så idag handlar det om att sova, och slappna av. Men det som nog varit mest irriterande har varit att jag har missat tåget varje kväll. Då har jag sett tåget rulla iväg. Och sen fått sitta och vänta i tjugo minuter, en halvtimme i regnväder. Surt. Min klippa i tillvaron har framförallt denna veckan betytt övermycket. (Tack för att du orkade prata med mig halv ett på natten).