I förrådet från november, 2006

Ja, när exakt ska han få det?

Idag hittade jag en kul artikel på DN:s nättidning som handlade om vår allas käre Christer Fuglesang. Under rubriken Vetenskap finns frågan ”När exakt ska Christer Fuglesang få ge sig ut på sitt rymdäventyr?”. Frågan är så underbart ställd. När exakt ska han det. Sagan om den svenske astronauten som fortfarande inte har gjort det som han kommer att bli så känd för, verkar fortsätta i all oändlighet. Men, upplyser DN som svar på frågan de nyss ställt, ”när exakt” han kommer att få det, kommer NASA att tillkännage ikväll. Ser med spänning fram emot detta. Blir det år 2018 den 27/2 klockan 15:41:23 eller kanske rentav så pass tidigt som 2009 den 14/6 klockan 11:22:19? Jag vill veta när exakt det blir, annars får jag ingen ro i själen.

Back to Lund

Idag var jag i Lund. Det märktes. överallt såg jag akademikermänniskor med etno-örhängen (kvinnliga) och skäggprydda varelser (mestadels manliga). Gymnasieungdomar med kajal runt ögonen, rufsigt hår och en fransig scarf som skuttade runt julgranen därför att det är lite alternativt att vara utflippad. Studenter som var på väg någonstans. Gupparna i marken (oj, var de verkligen sååå djupa?) vid övergångsstället mellan Stortorget och bokhandeln om hörnet. Men framförallt därför att jag, när jag gick längs L:a Fiskaregatan först fick syn på vänsteraktivister som hade imiterat en israelisk vägspärr och delade ut flygblad, och senare vände blicken mot torget. Där fanns några som hade skylten ”Nolltolerans mot våld”. Andra manifesterade mot det israeliska murbygget. Sen fanns det ett gäng till som jag inte kommer ihåg vad dom ville. I Stadshallen fanns IMs julmarknad.

Jag blir alltid lycklig inombords när folk reagerar och höjer rösten. Alltså: glädjande återbesök till Lund.

Också barn ska ha rösträtt

Att låta barn rösta är det enda rimliga (jag talar här om barn som alla under 18 år). Eftersom vi idag har representativ demokrati i Sverige, så innebär det att medborgarens största formella makt är att lägga en lapp i lådan vart fjärde år = rösta. Jag tror att det finns bättre demokratiska former så att besluten tas lättare och och av dom som berörs av besluten ifråga. Men om det nu är så att vi har denna demokratiform idag, så verkar det helt orimligt att barn och ungdomar inte också ska få rösträtt. Varför? Istället för att rada upp alla för-argument, tänkte jag rada upp alla motargument och sen ett motargument på detta:

  1. Barn är inte tillräckligt kompetenta. Det är mycket märkligt att man kan införa ett slags ”kompetenskrav” för att fÃ¥ räknas som fullvärdig medborgare. Det gör vi inte för andra samhällsgrupper. Tänk det absurda om vi införde kompetenskrav pÃ¥ alla kvinnor som har pms, pÃ¥ alla utlandsfödda (och särskilt dom frÃ¥n Norge) eller varför inte alla dom som är i Ã¥ldern 67-71 – bara för att…tja, samhället skulle bedöma dessa personers erfarenheter, värderingar och framtidsdrömmar som nÃ¥got samhället inte behöver ta hänsyn till.
  2. Barn skulle bara rösta som sina föräldrar. Om informationen riktades sÃ¥ att barn skulle förstÃ¥ politiken, och det finns ocksÃ¥ en hel del vuxna som inte förstÃ¥r politik, sÃ¥ hade det underlättat för barnen att ta självständiga beslut. Och finns det inte en hel del vuxna som röstar som sin partner, sina föräldrar, arbetskamrater…. Och dessutom: Om det vore sÃ¥ att barn skulle rösta som sina föräldrar, sÃ¥ vad gör det? Det innebär ju bara att barnfamiljer fÃ¥r precis sÃ¥ mÃ¥nga röster som berörs av de beslut som fattas.
  3. Föräldrarna skulle utnyttja sina barns röster. Ã…terigen, barnfamiljer (eller rättare sagt, olika barnfamiljekonstellationer, för idag ser familjekonstellationerna inte ut som för femtio Ã¥r sen) borde fÃ¥ större makt. Exempel: Familjen A bestÃ¥r av tvÃ¥ föräldrar och fyra barn. Som det ser ut idag sÃ¥ innebär det tvÃ¥ röster för familjen A. Likväl är det sex stycken personer som berörs av de politiska besluten. Jämför detta med ett äldre par B. Idag fÃ¥r B sammanlagt tvÃ¥ röster, och det är väl ocksÃ¥ rimligt med tanke pÃ¥ att tvÃ¥ personer berörs av de politiska beslut som fattas hos B. Om barn fick rösta skulle detta dock innebära 6 röster för familjen A som bestÃ¥r av 6 personer. Och fortfarande skulle B fÃ¥ 2 röster eftersom de är 2 personer. AlltsÃ¥ helt rimligt, och detta helt i samklang med parollen ”En medborgare – en röst!”.
  4. Barn är inte tillräckligt mogna. Jasså? Vad menas med mognad? Att man går i grå kostym och kan deklarera? Vad är det som säger att man måste vara mogen för att få rösta. Återigen börjar det likna något slags kompetenskravsystem.
  5. Barn skulle rösta på extrempartier och extrempartier skulle utnyttja barns röster. Det finns många som skulle kunna rösta på extrempartier, däribland vuxna vilket vi också ser idag. Men om man i Sverige slutar skyffla obehagliga diskussioner under mattan hela tiden, så hade extrempartier inte fått lika starkt fäste. Dessutom kanske det hade inneburit att övriga partier hade skärpt sig ytterligare och varit särskilt måna om att utforma en barnvänlig politik.
  6. Det finns så mycket man inte vet när man är ung. Det klart mest korkade argumentet men tyvärr också det vanligaste. Så genomdumt så det lyser. Exakt VAD är det som man inte vet när man är ung? Hur det är att vara 76 år i dagens samhälle? Hur det är att vara en trebarnsmamma? Hur det är att leva som student? Listan kan göras oändlig. Men vänd på det istället. Hur mycket vet 76-åringen om hur det är att vara 6 år idag? Hur mycket vet trebarnsmamman om hur det är att vara ett syskon bland tre? Hur mycket vet studenten om hur det är att gå i skolan som 12-åring?

Min slutsats är inte annat än följande: Barn borde få rösta därför att det handlar om demokratiska principer. Och att vi inte vågar ge barn rösträtt är för att vi tänker att det blir komplicerat, svårt och omöjligt att förverkliga. Men så är också de flesta av oss eniga i vi vill ha en demokrati. Och demokrati är inte alltid lätt.

Intressant?

Andra bloggar om: barn, demokrati, politik, rösträtt, ungdomar

Herregud, är det redan jul?

Tänka sig, det är bara november och gatorna och skyltfönsterna är redan julpyntade. Reklam med ”årets julklappar” bara dräller överallt och mer kommer det bli, var så säkra på det! Så kommersialiserad julen har blivit. Man blir faktiskt upprörd.

Bara se hur kräsna barnen och barnbarnen blir med julklapparna! Dyrare och dyrare för varje år. Se hur stressade människor blir av julstök, familjegräl och julklappsinköp! Stressigare och stressigare för varje år. Se så onyttig mat som ställs fram på julbordet och ger ångest lång tid efter att julgranen slängts ut. Ångesten ökar för varje år. Riktigt upprörd blir man.

Jag blir så himla upprörd! Snart börjar väl affärerna julpynta redan i mars. Då kan vi ju dansa kring julgranen istället för midsommarstången. Faktum är att alla familjer runtom i landet med tillgång till några kvadratmeter trädgård kan odla sin egen gran som sedermera kan bli det allmänna högtidsträdet och användas året om.

Och alla dyra julklappar som ska inhandlas. Inte nog med att dom blir dyrare för varje år, antal personer som ska få julklappar ökar (när du var liten räckte det med slöjdgjorda grejer till mamma och pappa). Bättre var det förr när folk gav varandra handvirkade vantar och strumpor och när barnen kunde bli glada för träbilar och pennskrin i sämskskinn. Nej, dom riktiga hjältarna på julen det är minsann dom som inte vill ha några julklappar alls. Vidare ska man spekulera i hur dessa astronomiska summor pengar kunnat användas betydligt bättre. De flesta människor runtom i världen hade blivit överlyckliga över att bara få knapra i sig julklappspapper till julmiddag. Skänken dessa arma människor en stunds tanke och stilla reflektion.

Och all stress som är förknippad med julen – den ska vi inte prata om! Nej, precis, då gör vi inte det.

Ett land i krig

Just precis det är vad jag har flyttat till. Nej, det är inte Bagdads gator jag går på varje dag, utan Köpenhamns. Det är faktiskt rätt kusligt att detta land är krigförande. Att landets statsminister svassar efter gubbar som Bush och Blair. Riktigt obehagligt.

Det allra mest obehagliga är ju annars hur situationen faktiskt ser ut i Irak idag. I princip allt som motståndarna till kriget befarade skulle ske har skett. Fast många gånger värre.

Prioriteringar

Prioritera mera. Det ska jag försöka göra. Eller snarare; prioritera bättre. Det behövs verkligen när man går på en utbildning där man har cirka tio timmars arbetsdag. Och mer. I dagsläget ser mina prioriteringar ut enligt följande grupperingar (utan inbördes ordning):

  • Familjen.
  • Skolan.
  • Vänner
  • Hälsan

I skrivande stund (snart tolv på natten) så är prio ett skolan. Ska ha färdigt en powerpoint-presentation tills imorgon som ska visas på en flera meter hög skärm. Men om jag är så trött att jag inte kommer kunna stå upp imorgon så borde första prioritet vara att gå och lägga sig. Sängen ser inbjudande ut. Hälsan eller skolan. Skolan eller hälsan.

Och av alla saker jag gör så sitter jag och skriver ett blogginlägg. Definitivt inte första prioritet.

En hundskits öde under 24 timmar

Igår gick jag till stationen och just kring ett kritiskt hörn – kritiskt därför att buskar skymmer vad som kan finnas bakom – så får jag syn på en hundskit. Den väcker genast min uppmärksamhet.

För det första så är den stor. Stor är faktiskt en mesig beskrivning i detta fall. Nej, den är gigantisk, enorm, volumniös – oerhörd. Jag kan bara föreställa mig hur hunden tagit i riktigt ordentligt med hela kroppen. Ju mindre hunden är, ju bissarare blir den inre bilden jag får upp över scenariot.

För det andra så väcker det en massa funderingar, precis när jag är på väg att sätta foten i skiten. (Lyckligtvis hinner jag förhindra katastrofen.) Märker man som hundägare inte att ens hund stannar till och pressar ut en korv? Inser man inte att andra kommer trampa i det?

När jag går förbi nästa gång, på väg hem, så ser jag att hundskiten nu är upptrampad och framförallt uttrampad. Tänk vad många människor som har fått sin dag förstörd genom att snubbla i den vedervärdiga bruna substansen, bara därför att de haft bråttom till tåget och bara för att någon idiot inte pallade plocka upp det.

Nu, drygt 24 timmar senare har skiten blandats ut med bruna höstlöv till nåt odefinierbart som får mig att ta långa omvägar för att inte riskera nåt.

Nästa dag, på ett annat ställe i Köpenhamn – som bortsett från alltför många hundbajstollar i stadsmiljön är en riktigt trevlig stad, så får jag syn på en man som är ute med sina två hundar. Den ena stannar till och gör projekt två. Mannen drar otålmodigt i kopplet och stressar hunden. Två meter senare gör hunden samma sak varpå mannen irriterat utropar ”Aj, pokkers!”. Och fortsätter att gå utan att ens antyda om att han skulle plocka upp det. Sicken mentalitet.
Tänk så länge man kan diskutera skitsaker.*

(Ps. Detta inlägg är kategoriserat under Skitsnack, ganska självklart, men även i Hallen därför att skor + hundskit = kan hamna i hallen)

* = Buuh. Den var kass.