I förrådet från augusti, 2006

Som några kanske har märkt så roas jag av att betrakta människor och likt en vetenskapskvinna undersöka, utforska och komma fram till nya insikter. Särskilt roligt tycker jag att det är att se om jag kan finna olika typer av människor. Detta lilla inlägg ska handla om en kategori som jag gång på gång fastnar för (förmodligen därför att jag genom mina framtida arkitekturstudier kommer att bli en sån): Kulturmänniskorna.

Ack du Kulturmänniska – vad skall jag säga om dig?

Det allra mest uppenbara med Kulturmänniskan är att Kulturmänniskan har det som kallas för Smak. Hon vet vad som är god litteratur, vad som är djupsinnig musik, vad som är estetiskt och vad som definitivt inte är det, vad en ”bra” (även om Kulturmänniskan aldrig skulle använda ett sånt torftigt ord som ”bra”) film är. Något som jag också har noterat är att det verkar som att denna personlighetstyp inbillar sig och verkligen tvingar sig att tycka om det som anses tillhöra Den Goda Smaken. Kan ni till exempel tänka er en kulturredaktör sitta och lyssna på Lasse Stefanz?

Men inom denna kategori finns två undergrupper:

1. De som kritiserar
2. De som blir kritiserade

För att förklara närmare vad jag menar så kan det nämnas några yrkesgrupper som finns inom dessa. De som kritiserar är kritiker av olika slag inom områden såsom litteratur, konst, arkitektur, teater, film, musik… De andra är de som ”gör jobbet”, nämligen balletdansarna, regissörerna, författarna och liknande.

Detta är egentligen den enda skillnaden bland Kulturmänniskorna. Därför ska jag inte uppehålla mig alltför länge vid denna skillnad. Istället hoppar vi över till lite mer intressanta likheter.

Klädstilen är utmärkande. Denna domineras av den intellektuella färgen svart. Material som ofta återfinns är grova linnetyger, vanliga bomullstyger och mjukt jerseytyg. På manssidan återfinns kavajen och i det äldre släktet (läs 68-generationen) kan man också hitta en och en annan polotröja. Svart är en vanlig färg. På kvinnosidan är linnedominansen påtaglig. Det kan röra sig om alltifrån en smalrandig linnekavaj till gigantiska linnesjok i svart kombinerat med helgalna färger. I de gigantiska linnesjoken finns så gott som alltid en ficka ”humoristiskt” påsydd, en knapp i avvikande färg, en söm sydd på tvärsan i en kontrasterande färg. En annan viktig detalj är Halsbandet. Detta kan vara ett enkelt i silver, eller bestå av en tunn lädertråd med en stor glaspärla i starka färger. Helst ska smycket vara gjort av en ulltofflemysande konsthantverkare bosatt på Gotland eller vara genuint hantverk från Afrika.

Dialekten är alltid lite finare. Eftersom jag är mest van vid de skånska trakterna är en vanlig dialekt Lundaskånskan. Har dock inte närmare utforskat språkfenomenet i andra delar av landet.

De politiska åsikterna är lite svårgripbara. Men jag är böjd att tro att de är mer vänsterjusterade än åt höger. Man vill bland annat göra upp mot borgerligheten, fastän att man själv använder dyr olivolja i maten och dricker fina viner. överhuvudtaget så är Kulturmänniskans politiska åsikter ganska luddiga och verkar oftast bara vara efterapade sina stora kulturidoler. Detta är ju en skillnad om man vill jämföra med en närbesläktad grupp, nämligen Den Intellektuella, som faktiskt oftast har genomtänkta åsikter och dessutom välgrundade teoretiska resonemang. Men De Intellektuella är också en annan grupp som en och en annan Kulturmänniska ser upp till.

Humorn – ja var finns den? Det som alla andra tycker är roligt, förstår sig inte Kulturmänniskan inte på av den simpla anledningen att det inte är tillräckligt djupt, mångbottnat och kontrastrikt. Den enda sortens humor som Kulturmänniskan förstår sig på och använder sig av är Satiren. Ååh, vad Kulturmänniskor tycker om satir! En masse!