Jag har placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se.
I förrådet från maj, 2006
(Eller jo, det kan de ju visst vara. Men det gäller väl också alla andra människor.)
Såhär är det: När man diskuterar hur barn och ungdomar ska ”vara med” i samhället, säger man att det är viktigt att dom är det därför att, som vi alla vet (…), barnen är vår framtid. Jag tror inte på sånt snack.
Men om vi skippar ordspråk och högtravande ord, så kan vi konstatera att det ser ut såhär i samhället:
- Det finns barn som utsätts för våld och olika former av fysisk misshandel.
- Det finns barn som utsätts för sexuella övergrepp.
- Det finns barn som har det ekonomiskt svårt.
- Det finns barn som upplever att de inte kan förändra och påverka sitt liv och sin vardag.
- Det finns barn som kränks, av andra människor runtomkring, verbalt, fysiskt och psykiskt.
- Det finns barn som inte kan göra sin röst hörd därför att ingen lyssnar.
- Det finns barn som lever i svåra familjeförhållanden och därför behöver hjälp.
- Det finns barn som….
Allt detta sker här och nu. I vår vardag, närmare än vad vi tror. Därför frågar jag dom, som gång på gång säger att ”barnen är vår framtid”, är inte dessa problem reella? För när man säger att barnen är vår framtid, känns det som att man menar att vi ska ta oss an problemen därför att slippa framtida problem. Ungefär som att ifall vi ska arbeta med de problem som berör barns vardag och liv i nuet, så är det för att samhället ska tjäna på det i längden.
Vad är det för människosyn?
Innebär det att samhället ser på barn i termer av ekonomi? Att om vi märker att vi har problem med ”ekonomin” så bör vi göra goda investeringar för att därmed förhoppningsvis se goda resultat i framtiden? Och om vi inte gör det, innebär det att vi kommer se förluster och dåliga resultat i framtiden? Och viktigast av allt, innebär det, att om vi inte tycker att vi har problem med ”ekonomin”, att vi inte behöver tänka på den?
Vi har många gånger fått höra att kvinnor tjänar mindre än män. Det finns de som sätter sig emot detta påstående genom att hänvisa till fakta om att kvinnor generellt har låglöneyrken etc. Det finns också de som som säger att det t o m inom vissa sektorer är så att kvinnor tjänar mer än män. Det finns de som säger att allt beror på hur man räknar om man vill få fram att kvinnor tjänar mindre än män. Det finns de… eller whatever. Jag tänker inte ge mig in på diskussionen om ifall män tjänar mer än kvinnor än så.
Vad jag däremot tänker göra är att ge mig in i en diskussion med ett förslag som jag än så länge inte har hört någon yppa än. Låt oss ponera att det faktiskt är så att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män. När vi väl dividerat fram och tillbaka om det verkligen är så eller inte, så brukar de flesta instämma i att det ska vara lika lön för lika arbete. Men hur ska detta se ut i praktiken? Vissa menar på att vi ska tillämpa individuell lönesättning, bättre kollektivavtal etc…. Detta blir alltför ofta en höger-vänster-debatt. Det enda som dessa verkar ha gemensamt i debatten är att man vill att kvinnors löner ska höjas.
Fastän att många års jämställdhetsarbete har drivits, så verkar vi inte alltid ha kommit tillräckligt långt på alla fronter. Därför har jag ett förslag som jag tror skulle innebära konkreta förändringar. Detta förslag går ut på att: Sänk männens löner istället!
När vi säger att kvinnors löner ska höjas så att de kommer upp i samma nivå som männens, så utgår vi från männen. Men om vi istället säger att männens löner ska sänkas för att komma ner i samma nivå som kvinnornas, så utgår vi från kvinnans lön som norm.
Och låt oss då också ponera att det verkligen hade drivits genom, att männens löner sänktes för att komma ner på samma låga nivå som kvinnornas. Då hade vi åtminstone fått lika lön för lika arbete. Då hade det också blivit lite mer uppenbart vart lönenivåerna ska ligga. Varför? Jo, för att folk skulle bli asförbannade. Eller de hade kanske åtminstone fått en tankeställare.
Som sagt, ett mycket enkelt förslag som förmodligen hade rört om i grytan lite.
Nu finns det ytterligare ett namn på den autonoma rörelsen: Osynliga partiet. I korta drag har jag uppfattat deras ideologi som att det pågår en konflikt, en slags kamp, som drabbar arbetarklassen. För att föra klasskampen vidare ska man kasta gatsten mot butiker och olika partiers (läs centerpartiets) lokaler, krossa fönsterrutor och vandalisera det som går att vandalisera. Jag tänkte inte här gå in på en längre debatt om klasskamp, Marx, civil olydnad, och arbetarklass för diskussionen kan visserligen vara intressant (ibland), men för det mesta är det bara tidsödande. Istället tänkte jag gå in på en diskussion om vilka dessa människor är som står bakom dessa handlingar och åsikter.
Bör väl kanske också tillägga att detta grundar sig i mina intryck av de personer som jag stött på genom åren som tillhör denna aktivistgrupp. Men samtidigt bör jag också tillägga att jag har träffat en hel del personer som inte tillhör denna aktivistgrupp och som har fått samma intryck som jag har fått.
Så vilka är nu dessa ungdomar som solidariserar med en arbetande, förtryckt arbetarklass? Som vill krossa allt kvinnoförtryck som utövas av det stora Patriarkatet? Som menar att det är medelålders vita, för det mesta män, som bestämmer i samhället? Som menar att personer med icke-svensk etnisk bakgrund har det sämre? Vilka är de som säger sig vara talesmän för de förtryckta grupperna i samhället? Jo, de är…
- För det första så är de inte arbetarklass. Tvärtom tillhör de en hyfsat priviligerad medelklass, och många av dem har föräldrar med stabil inkomst. Till skillnad från dryga överklassbrats - som faktiskt är odrägligt stolta över sin bakgrund – så vill dessa medelklassbarn hymla med sin bakgrund och spela arbetarklass. Patetiskt.
- För det andra så är dessa grupper inte alls särskilt jämställda inom sina egna föreningar. Tvärtom så är det killarna som babblar på mesta delen av tiden under mötena och blir ordföranden. Tjejerna får klippa och måla banderoller som används i demonstrationer och som bärs av killarna som går längst fram i ledet.
- För det tredje så är dessa människor precis så mainstream som de säger att de inte är. Se bara på klädseln till exempel. Alla har halvdyra jeans med de rätta slitningseffekterna, någon militärstilsinspirerad jacka, scarf kring halsen och ett par obligatoriska converse. Detta är barnen som under sin barndomstid varit så mainstream, så medel-Svensson, att de under tonårstiden måste göra uppror. Och de gör det genom att bli mainstream igen. Fast på ett annat sätt.
- För det fjärde tycks dessa människor ha svårt för att skilja på teori och praktik. I teorin är det säkert enkelt att säga att man ska krossa alla storföretag som finns i den stora vida globala världen, men hur ser det ut i praktiken? Jo, som redan nämnts så hör det ju till imagen att äga ett par converse. Men stopp, hallå! Vad är detta? är det inte så att converse ägs av Nike? Och brukar inte Nike vara ett av de multinationella storföretag som ofta dras upp i debatten som de som har extremt dåliga villkor för sina arbetar? Jag får det inte riktigt att gå ihop. Självklart får vi inte glömma bort de halvdyra jeansmärkena. Och resten av kläderna som också de ser ut att vara av lite dyrare märken. Nej, kom med nåt bättre.
Det är en dyster syn. Precis som alla andra extremister tycks dessa ha svårt för att leva som de lär. Det är inte bara patetiskt att dryga medelklassungar springer runt och försöker spela något som de inte är. Det är tragiskt. Hoppas innerligt att när de väl krossat det som går att krossa, sätter sig ner och andas ut lite. Andas ut, kära vänner! En vacker dag kommer ni nog också inse att man inte löser konflikter med våld. Varken i den stora vida världen eller på hemmaplan.
Utav de mycket få jobberfarenheter som jag har, men som jag dock faktiskt har, så har jag märkt att ganska mycket tid går åt till snack- och fikapauser. Det är också ett intryck jag har från nära och kära, nämligen att det på många håll runtom i landet går åt lite väl mycket tid till pauser. Därför föreslår jag, kort och gott: Inför sex timmars arbetsdag!
Fördelarna är många:
- De anställda kommer förmodligen känna sig mer peppade och motiverade att jobba om de vet att de har kortare tid på sig att jobba, och att de verkligen ska göra det de ska göra för dagen.
- Om man som anställd har kortare arbetsdag kommer man att jobba effektivare, men inte stressigare, eftersom man vet att när man är på jobb – då ska man jobba. Enkel logik helt enkelt.
- De som faktiskt jobbar och gör vad de ska, slipper irritera sig på alla som bara drönar omkring på jobbet och gör just ingenting. På så vis slipper vi också skitsnack på arbetsplatserna.
- Alla får mer fritid. Föräldrarna hinner umgås med sina barn, och barnen med sina föräldrar. Man får mer tid över till att träffa sina vänner, ta det lugnt, motionera, påta i trädgården om det känns kul eller vad man nu väljer att göra.
- Vi får mindre stress och sjukskrivningar i samhället. En av de kanske viktigaste fördelarna, eftersom detta bara kostar samhället en onödig massa pengar och kan gå till bättre grejer.
- Genom att få en meningsfull fritid får man också ett meningsfullare arbetsliv.
Som sagt, inför sex timmars arbetsdag! De som vill ha längre arbetsdagar får gärna ha det, men se då också till att ni inte försummar livet utanför jobbet.
Tänkte sätta in bloggfenomenet i ett samhälleligt sammanhang. Mycket av det som människor gör, deras vanor, deras tankemönster, deras normer, är uttryck för det samhälle som de lever i. På samma sätt tror jag att det är med bloggfenomenet som fullkomligen exploderat den senaste tiden.
Bloggar har en bra grogrund för att växa upp i ett samhälle som vårt. Varför? Tänka bara efter hur bloggar är uppbyggda. En mängd människor som inte hörs någon annanstans, börjar skriva en massa på en egen liten blogg om vad de tänker, om vad de gjort idag, vad de drömmer om, vad de dissar och så vidare. Och så vidare. Det verkar som att man kan skriva om precis vad som helst; från tandborstvanor och sexvanor, till regeringens budgetförslag och det allmänna läget ute i världen. Rätt så intressant fenomen alltså.
Uppenbarligen verkar det som att bloggfenomenet uppkommit i ett samhälle där man betonar individen, frihet och utveckling. Låter det bekant? Låter det inte som mantrat för det västerländska samhället? Just därför sitter så många människor och ägnar en massa tid framför datorskärmen och skriver om sig själva och om precis vad som helst. Där har ni det i ett jättefint nötskal: Datorskärmen (utveckling), bloggskrivarna (individen) och att skriva om vad som helst (frihet).
Andra bloggar om: Bloggar, bloggfenomenet
Det finns vissa saker som gör mig orolig. En sÃ¥n sak är den offentliga diskussionen kring integrationen (eller segregationen) i Sverige. I denna diskussion finns nämligen tvÃ¥ läger. Det ena menar att det inte finns nÃ¥got problem med det mÃ¥ngkulturella samhälle som vi lever i. Som menar att allt är sÃ¥ fint i ett mÃ¥ngkulturellt samhälle, och de som inte hÃ¥ller med är självklart rasister. Det andra lägret menar att det mÃ¥ngkulturella samhället bara är skit, och de som inte har förstÃ¥tt det är inte realister utan ”blundar för verkligheten” istället. Jag hÃ¥ller inte med nÃ¥got utav dom. SÃ¥ tillÃ¥t mig att totalsÃ¥ga dom.
De som menar att det inte finns nÃ¥gra problem med ett mÃ¥ngkulturellt samhälle har fel. Det finns det visst det. När mÃ¥nga olika människor ska mötas blir det ofta konfrontationer och konflikter. Det är naturligt. Men det är ocksÃ¥ sÃ¥, att när en massa olika människor möts, skapas nya idéer och och man kan lära sig nya saker och utvecklas. De debattörer som stÃ¥r för denna hÃ¥llning pratar om det mÃ¥ngkulturella samhället som en utopi – och att vi lever i den här och nu.
De som däremot menar att det bara finns problem med det mÃ¥ngkulturella samhället har ocksÃ¥ fel. För det finns problem, en hel del dessutom, men inte bara. Det finns mÃ¥nga människor frÃ¥n olika kulturer som förälskat sig i varandra och bildat famillj, som har träffat nya vänner, som utvecklats personligt och förverkligat sina drömmar och sÃ¥ vidare… För det är naturligt att det alltid händer nÃ¥got i möten, tror jag. Dessa debattörer Ã¥ sin sida pratar om det mÃ¥ngkulturella samhället som en dystopi – och att vi lever i den här och nu.
Jag tror inte att det mÃ¥ngkulturella samhället är vare sig en utopi eller en dystopi – och därmed lever vi inte i nÃ¥gon av dom, varken här eller nu. Det mÃ¥ngkulturella samhället är ett faktum, det är en realitet – och det är HÄR och NU. Liksom i alla samhällen finns det problem med det och därför mÃ¥ste vi göra nÃ¥got Ã¥t problemen nu. Och precis som det finns bra saker med det, sÃ¥ ta det! Först när vi kan se verkligheten som den är kan vi börja leva i den.
Ps. Dessutom tror jag att de flesta människor i Sverige är hyggliga, helt okej, människor. De som sabbar för de hyggliga människorna är såna idiotpuckon som inte vill integrera andra i det samhälle vi lever i och såna idiotpuckon som inte vill integreras. Och dessa idiotpuckon har ett gemensamt namn: extremister.
Andra bloggar om: integration, segregation
Jag har noterat ett intressant hårfenomen. Det kommer sig av att jag genom åren har träffat och sett en hel del kvinnor som är någonstans i fyrtio-femtioårsåldern (medelåldern). Jag har kunnat urskilja olika faser som dessa kvinnor tycks gå genom, vilka få varianter som finns på frisyren och slutligen ska jag försöka ge mig på en förklaring till detta fenomen, Beskrivning av hårfenomenet:
MÃ¥nga kvinnor som börjar närma sig denna Ã¥ldern tycks ocksÃ¥ närma sig en kris. är detta verkligen mitt liv so far? Hjälp, halva livet har rusat ifrÃ¥n mig! Vad ska jag göra? Svaret pÃ¥ denna frÃ¥ga tycks ofta bli (tänk er här en röst frÃ¥n Ovan som med djup stämma säger): ”Du skall klippa ditt hÃ¥r kort. Ty, det är du värd. Efter ditt frisörbesök kommer du att bliva en ny människa. Du kommer ävenledes att märka stora förändringar i ditt liv”. Och närmar-sig-kris-kvinnorna gÃ¥r till frisörerna för de har lyssnat till rösten.
Jag ska nu beskriva frisyrerna. Frisyrerna är kortklippta, som sagt. Mycket kortklippta, men dock inte snagg (Ã¥terkommer till detta senare). Det finns ocksÃ¥ tvÃ¥ typer av lugg som man kan ha till denna frisyr. Den ena, som är lite svÃ¥r att förklara, skulle kunna förklaras med att det är en liten snedlugg och här finns det oftast en liten slinga i en annan färg än det övriga hÃ¥ret…för att kontrastera litegrann. Den andra är den mer ovÃ¥rdade luggtypen, och den är ocksÃ¥ lite längre än den förra och har därför ocksÃ¥ mer ”fluff” i sig. Dessutom kan man ha lite olika färg i hÃ¥ret. De vanligaste varianterna är den där man blonderar massa smÃ¥ slingor i hÃ¥ret, och den andra är den där man färgar hÃ¥ret chokladbrunt och sen duttar i en massa kopparröda slingor, varav en alltid hamnar synligt längst fram i luggen.
Jag har ocksÃ¥ noterat att det finns olika nyanser av dessa frisyrer. Förmodligen beror det till största delen pÃ¥ Ã¥ldersskillnader och hur länge sedan som ”kärringfrisyrsfasen” ingicks. Det gÃ¥r att tydligt urskilja vilka frisyrer som är nya och fräscha. Här har hÃ¥ret en vackrare lyster, färgerna är djupare, och luggen hör allt som oftast till den första typen (den som var nÃ¥got mer kortklippt och mer sidbena). Efterhand blir frisyrerna mindre artificiellt färgade, vilket jag tror beror pÃ¥ att frisyrägarinnan har börjat acceptera sitt Ã¥ldrande och därmed de grÃ¥a hÃ¥rstrÃ¥na, de blir ocksÃ¥ mer fluffiga och dessutom blir hÃ¥ret av nÃ¥gon anledning lite mattare.
Jag ska nu försöka avsluta detta inlägg med att försöka mig pÃ¥ en förklaring. Min tes är den att jag tror det beror pÃ¥ att man vill se en förändring i sitt liv. Kanske finns ocksÃ¥ ett mÃ¥tt av revolt med. Dessa kvinnor är uppriktigt trötta pÃ¥ samma gamla vanor. När gubben där hemma är fortsatt medelÃ¥lders och trÃ¥kig, barnen börjar växa upp och flytta hemifrÃ¥n, chefen är dryg som vanligt – ja, dÃ¥ är man fanimej trött pÃ¥ läget. Och kan man inte förändra dom sÃ¥ kan man Ã¥tminstone förändra sig själv (läs frisyr). Jag tror ocksÃ¥ att frisören spelar en viss roll här. Det är ju trots allt att gÃ¥ till en person som helt och hÃ¥llet ägnar sig Ã¥t kvinnan i frÃ¥ga. Pengarna för frisörbesöket gÃ¥r det vill säga till en själv bara. Dessutom tror jag att det finns en viss mening med att det har kommit att bli just denna frisyren som sÃ¥ mÃ¥nga kvinnor fastnat för. Frisyren kräver mÃ¥nga frisyrbesök, det är en frisyr som ofta behöver uppdateras s a s. Uppdatering är ocksÃ¥ en viktig komponent i begreppet förändring, eftersom om man stannar upp för länge sÃ¥ är man inte längre lika fräsch. Notera ocksÃ¥ att frisyren inte bara betyder klippning, utan mÃ¥nga gÃ¥nger ocksÃ¥ färgning, slingning, uttunning, uppklippning, stylingprodukter – kort sagt, maximal förändring pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. Valet av denna frisyr kan ocksÃ¥ betyda uppgörelse inte bara med sitt eget liv och sin egen omgivning, utan kanske ocksÃ¥ med kvinnoidealet i stort. Hur mÃ¥nga har sett Hollywoods stora kvinnliga filmstjärnor med kärringfrisyr – den enda som är i närheten är Jane Fonda, men hon har i övrigt sÃ¥ mÃ¥nga andra goda kvalitéer att det klart väger upp.
Sammanfattningsvis är detta kärringfrisyrfenomen en Ã¥terspegling av samhället i stort. Gör oss alla en tjänst: Ge alla kvinnor kärlek, värme, uppskattning och respekt i TID, sÃ¥ att vi slipper se hur alla dessa kvinnor konverterar till kärringfrisyrträsket! Eller Ã¥tminstone sÃ¥ att det blir en större mÃ¥ngfald i valet av frisyrerna. För en bättre framtid – för Sverige – i tiden.
(Nästa gång ska jag försöka se hur dessa frisyrer hänger ihop med val av glasögon. Jag har nämligen en stark känsla av att de som tillhör den yngre kärringfrisyrsgenerationen har mer fyrkantiga glasögonbågar, som också är kraftigare markerade. De som har fluffluggarna tycks också ha mer rundade glasögon med fler guldnyanser i. Men jag måste undersöka detta närmare innan jag kan uttala mig om detta. Dessutom vill jag utmana min tes om att överklasskvinnor i större utsträckning övergår till pagefrisyrer med blonda toner i. Detta är också något som jag måste bestyrka eller dementera innan jag kan uttala mig).
Andra bloggar om: frisyrer, hår, kvinnor, medelålder, teorier
Hej Domstol! gör klockrena satirer över 70-talets progg (gå in på http://www.sr.se/p3/domstol/ och lyssna). Så är det bara.
Men satirerna verkar vara lite djupare än så. Det känns som att Hej Domstol! totaldissar olika sorters extremismer, och det är jättebra. Bara den som levt upp i en lite smått extremistisk miljö förstår nog satiren fullt ut. Extremismer är bara bra för att man lättare ska kunna ta avstånd från dem…sen finns det de som fastnar i dem.
För ett par veckor sen skrev jag till statsminister Göran Persson. Jag ville påpeka att det finns ett fel på Riksdagens hemsida. Det står nämligen att ”Demokrati handlar om alla människors lika värde och rättigheter. I en demokrati får alla vara med och bestämma.” Det jag menade var att man i detta fall borde välja mellan att göra två saker:
a) Att efter att man skriver ”alla” dessutom tillägger (förutom de som är under 18 år)
b) Att Sverige blir en riktig demokrati, enligt Riksdagens egen definition, nämligen att alla får vara med och bestämma.
Jag tillade också att han inte skulle känna sig besvärad av förslag b, utan enkelt kunde göra enligt förslag a. Eftersom jag inte har fått svar än (och det stod klart och tydligt att alla brev som kommer in läses), tror jag att man valt att antingen ignorera vad jag föreslagit, eller att man fortfarande klurar på vad man ska svara.
Jag menar att man inte kan tala om verklig demokrati förrän alla medborgare inkluderas på alla plan. Det betyder också att barn och ungdomar ska inkluderas. Som det ser ut idag är barn och ungdomar inte särskilt delaktiga i den representativa demokratin, varken genom att vara representerade själva eller genom att deras frågor lyfts ur deras perspektiv. Idag finns det visserligen en del ungdomsråd och liknande, men dessa fyller bara en rådgivande funktion och inte en beslutande. Besluten tas av de vuxna politikerna, som alltför ofta är medelålders människor som inte kan ha personliga erfarenheter av hur det är att vara barn eller ungdom idag.
Kommer återkomma många, många gånger fler framöver med inlägg som rör barn – ungdomar – demokrati. än så länge får jag väl fortsätta hålla tummarna för att Göran Persson svarar. För om du (Göran) trodde att jag hade glömt: Jag har inte glömt bort att jag skickade mina frågor till dig den 14 april 2006.
Senaste kommentarer