Räta på ryggen, arkitekter

Publicerat den 1 maj, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , .

Mitt skrivbord i skolan är alldeles för lågt, danskdesignat och svart: Mina knän har redan börjat få problem. Det eviga skärandet i papp gör att jag ibland tappar känseln i höger arm och hand, ett resultat av någon slags tricepsknutor.  När jag ska sova drömmer jag om hur jag är fast mellan Illustratorlager och lägger mig i fosterställning i mina modeller.

Under presentationsstressiga tider sitter jag så mycket vid datorn att hela nacken spänner och det enda jag önskar för stunden är a) en mjuk typ med hårda nyp eller b) en CAD-modellbyggar-visualiserings-koka kaffe och ge fotmassage-slav.*

Allt detta – måste alla fatta – betyda dålig hållning. Självklart! Ett studiebesök på arkitektskolan är ett epos över De Dåliga Hållningarnas Historia: En beskrivning av människans evolutionära, mångtusenåriga vandring från trädklättrande apa till grottmänniska och renässansmänniska tills hon nådde maximipunkten under folkhemstiden medmorgongymnastik à la Bertil Uggla tills hon slutligen föll ihop igen, som ett långsamtpysande cykeldäck och landade, slängd framför äppeldatorn. Rise and fall.

Där sitter hon, han, arkitekten. Klickandes, skärandes, ritandes, glädjandes, ångestångandes. Och hållningen? Alltjämt sämst.

Räta på ryggen, arkitekter! Vi sitter som halvmogna bananer, går som en påse nötter och ser ut som torkade svarta vaniljstänger där vi står.

Jag efterlyser inte fler starchitects som stövlar in i stadsbyggnadsrum med den välsnajdade kavajen längs den slajmade kroppen, dem har vi redan. Däremot undrar jag var arkitekterna är i den offentliga stadsbyggnadsdebatten, varför står de svåra i ett hörn och skäms? Vadan dessa ursäkter? Varför står de i egna arkitektoniska hörn och mumlar arkitektur, gör sig ännu svårare och gödslar sin egen samhället-hatar-oss-arkitekter-skithög.

Man kan undra. Den resterande terminsstiden återfinns jag vid mitt arkitektbord under smukke Kunstakademiets lysgråe tag. Luxo-lampan kommer lysa många nattimmar än och PK-bordet kommer fördärva alla knän, ryggar och nackar som jag har.

Om jag bara kunde räta på ryggen och begära ett höj-och-sänkbart skrivbord…

* Om du finns där ute, så hör av dig!

Andra bloggar om: arkitektur, design, hälsa, kropp, studier

Bridging the gap

Publicerat den 14 april, 2010 i Vardagsrummet. 1 kommentar Etiketter: , , , , , , .

Några låtar får mig på bra humör oavsett ursprungligt humör. Bridging the gap med Nas och dennes farsa Olu Dara är en sån. Lyssna och bli glad. Eller se musikvideon Nas and Olu Dara – Bridging the gap.

Damernas nattlinneperformance känns som ett krav från en annan MTV-direktör. Jag hade hellre sett järnvägsspår, fler gubbhattar med randiga västar och ökniga gator och skumma gränder. Samtidigt, klyscha som klyscha. Det ska inte heller stickas under stol med att följande är favoritvers i låten:

Olu Dara: ”I been to Saudi Arabia, Mozambique / Madagascar, Paris, Greece / The Middle Africa is where we lived / Better known as Queenbridge”…

Jag behöver väl inte heller tillägga att varenda barnrumpa i Moçambique kan dansa bättre än shake-that-ass-and-belly-right-up-in-my-telly-dance à la MTV?

Andra bloggar om: blues, dans, hiphop, jazz, musik, nas, olu dara

”Dagens stressade ungdomar”

Publicerat den 13 april, 2010 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Vi har hört om dem; de så kallade dagens stressade ungdomar.

De ska ha haft tre seriösa förhållanden bakom sig före 20,9 års ålder samtidigt som de kurtiserat hejdlöst i ungdomens glada dagar, myst i ullsockor på folkhögskola och målat ut sin själ, extraknäckt lite lagom käckt, räddat isbjörnar på Arktis (eller var isbjörnar i dessa klimatförändrade tider bor) och som den stegte løg på kartoffelmoset också ha skramlat ihop en respektabel samling Bolognapoäng i studeryggsäcken.

Det är kärt att dagens ungdomar vill och kan så mycket och inte alls märkligt om lite procentandelar psykbryter ner sig i kvartslivsdeppressioner.

En hastig blick över dagens facebookuppdateringar kan dock få den coolaste att bli stressvarm om öronen. Dagens ungdomar – och här åsyftas specifikt de som har födelseår 1989 eller senare – tycks tycka om att trycka på tyck-knappar. Allt de kan ha något att tycka om, ska tyckas om.

Tillhör du småkvistarna av människosläktsträdet som irriterar dig på CAPS LOCK-skrivstil eller Folk.Som.Skriver.Med.Fjortisdiktsfjantiga.Och.Onödiga.Punkter finns det säkert en sida där du kan bli medlem. Om du däremot vill visa politiskt jävlar anamma med ironiskt distans, kan du visa ditt stöd för en soptunna istället för Fredrik Reinfeldt eller varför inte en röd sockiplastsocka istället för Mona Sahlin? Det finns säkert en sida för det.

Nu vill jag inte heller kritisera dagens ungdomar för mycket. Jag är nämligen inte alls bitter för att att jag växte upp utan wikipedia som kunde göra läxan åt mig (det finns en fanpage för det om du önskar, förresten) eller ge läraren ett gott skratt tack vare google translate. Eller att jag inte gick på en av alla dessa uppmyllrande gymnasiefriskolor som erbjuder fri laptop till alla så att jag kunde få sitta på msn på skoltid – friskolor som omkonceptualiserade skoltid till fritid, eller hur det nu var.

Men ibland undrar jag: Är livet en tävling om vilken fb-sida som får flest fans och flest medlemmar innan vi dör? För då har vi uppenbara bekymmer med mänskligheten.

Idag kunde man nämligen läsa om Jordan Romero som bestigit Mount Everest. En påg som vid 13 års ålder har bestigit världens högsta berg kommenterar:

- Det är något jag alltid har velat göra innan jag dör.

Det är då vi, den några år äldre generationen, får bekymmersrynkor. För hur ska 13-årige Jordan Romero hinna bli fan av en massa sidor och medlem i olika grupper på fejjan om han ränner runt i världens högsta berg istället? Om han är så stressad att hinna bestiga Mount Everest innan han dör? Och att han känner påtaglig stress över detta innan han knappt hunnit komma in i tonåren?

Då är det skönt att veta att det finns en fanpage för Jordan hälsar en 23-åring som varken gått på istoppsberg, räddat isbjörnar eller sig själv för den delen.

Andra bloggar om: facebook, jordan romero, mount everest, sociala medier, stress, ungdomar

Hemkommen till och från hjärtevrår

Publicerat den 5 april, 2010 i Sovrummet. 2 kommentarer Etiketter: , , , , .

För en vecka sedan landade jag från planet som tog oss från Maputo i Moçambique. På nästan alla sätt var detta den mest fantastiska resan i mitt liv. Det har tagit ett tag att landa, tillbaks i min vardag, i verkligheten.

Det finns mycket som är fint här; familj, vänner, mat, samhällssystemet. Jag älskar dom, det. Samtidigt, många fantastiska människor och platser har fått en alldeles särskild vrå i hjärtat efter resan och det är alltid det som är mest smärtsamt med att resa; att veta att våra vardagar spelas på så olika platser på jorden.

Kanske är det så man får förhålla sig till sin resa. Det är egentligen inte de fysiska platserna som är de viktiga, men de som man väljer – inte kan värja sig från – att ta sig till sitt hjärta. Det känns fint att veta, att även om resor kostar tid, pengar och många gånger är omöjliga, så kan man alltid resa tillbaks till fina minnen i hjärnbarken. Det går att tina upp djupfrysta moment och värma sig med dem när de behövs som allra mest.

Hjärtevrår är nog de bästa resmålen. Där kan man vara hur länge man vill, det blir hur man vill och det kostar varken tid, pengar eller jobbiga komplikationer.

Andra bloggar om: afrika, drömmar, minnen, mocambique, resor

Kalsongbombare och rumpkompisar

Publicerat den 7 januari, 2010 i Toaletten. 7 kommentarer Etiketter: , , , , .

Dagens ord är utan tvekan kalsongbombare. Man kan bli åtalad för mycket – nu även för att ha gett sig på att vara kalsongbombare, alltså.

Vad är en kalsongbombare? Är det någon som är iförd endast kalsonger vid själva bombtillfället? Är det någon som rentav spränger kalsonger? T ex samlar en hög med uttjänade kalsonger nära kompostavfallet i trädgården, slänger dit en handgranat och ropar ”Där fick ni…era förbannade gamla kalsipper!”.

Eller är det kanske någon som lägger i en bomb i kalsongerna? Och den logiska kommentaren är: ”Aj. Varför? Gör det inte ont att spränga sin käre ägodel?”. Jag har inte haft snopp, men kan tänka mig att det gör ont.

Andra roliga ord är sådana som mobilordlistan finner på, i brist på intellektuell kapacitet. Nyligen skulle jag skriva ”rumskompis” men min mobil envisades med att skriva ”rumpkompis”. Kan man säga att en rumpkompis är en rumskompis som helt enkelt har kommit lite för nära (och där gick du över gränsen käre rumskompis!) ? Ni får gärna hjälpa mig i dessa orediga funderingar, innan jag själv en vacker dag råkar svara på en bostadsannons under rubriken ”Rumpkompis sökes”.

Andra bloggar om: kalsongbombare, ord, rumpkompis, språk, svenska språket

Jul.

Publicerat den 21 december, 2009 i Hallen. Inga kommentarer Etiketter: , , .

Jag önskar mig egentligen en icke-hysterisk jul (en jul där vi inte slår konsumtionsrekord igen, för jag vet inte vilket år i raden) och att snön ligger kvar på marken. Men om någon skulle känna att en galen konsumtionsande skulle flyga i en, så finns det ett par saker som jag nog kunde glädjas åt:

  • En ergonomisk (data)mus.
  • Ett par sandaler. Märke: Scholl. Färg: Svart skinn. Storlek: 41. Modell: Heaven.
  • En bra kajalpenna, med ”sudd” på toppen.
  • Usb-hub.
  • Lås till en vandringsryggsäck, gärna med kabel.
  • Mike Davis – Planet of Slums (eller på svenska), eller Staden med Sassen, Davis m fl.
  • Isländskt godis Djupur. Har letat i stort sett alla välsorterade chokladaffärer i Lund och Malmö utan resultat.

Jag blir glad för det mesta – glad utan också! Bara jag får behålla snön och får njuta av att vara ledig. Sova till lite längre än kl 6 om morgonen. Läsa  morgontidningen med tillhörande teceremoni. De morgnarna är jag värd efter hösten.

Kram. Glædelig Jul om vi inte hörs före dess!

Andra bloggar om: önskelista, julen, julklappar

Toppen med klimatdemonstrationen

Publicerat den 14 december, 2009 i Salongen. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , .

Gårdagens klimatdemonstration i Köpenhamn blev lyckad! Solen sken, luften var frisk och det var jävlar anamma i folket. Vettig info finnes bland annat här. Här ett par bilder från den fantastiska dagen:

Solen sken när demonstrationen startade från Christiansborg

Dans och musik längs Amagerbrogade

Guldkonfetti

När minst 30 000 människor (100 000 enligt arrangörerna) fyller de köpenhamnska gatorna för att tåga mot Bella Center, så är det tråkigt att 900 människor uppmärksammas i medierna. Dansk polis tycks ha en tendens att överreagera. Förvisso, har man dragit dit 6 000 poliser av den 10 000 personer stora poliskåren, så får man väl se till att hålla dem sysselsatta, helt enkelt.

Inte bara demonstranterna upplever att polisen har överreagerat och agerat fel, utan också journalister och fotografer har kritiserat polisen för att de anser att de förhindrar deras arbete. Dåligt gjort av aktivistnätverket Never trust a cop, ännu sämre av copparna själva. Under självaste COP15 dessutom!

Kort sagt, den bästa demonstration någonsin. Det var fantastiskt att se så många olika organisationer och människor som samlades kring en gemensam sak utan att hamna i de gamla vanliga ideologiska diskussionerna där man redan har positionerat sig. En sak till; halten av snygga miljödemonstranter var hög.

Politiet chikanerer os

Politiets svar på mediakritiken

Andra bloggar om: cop15, copenhagen, köpenhamn, klimat, klimattoppmötet, miljö

Toppen med klimattoppmöte?

Publicerat den 7 december, 2009 i Hallen. Inga kommentarer

Det är toppen med toppmöten. Eller?

Jag säger, härifrån min köpenhamnska sida av världshorisonten: Lägg ner klimattoppmötet.

Om det inte finns en ordentlig vilja, vad är då poängen? Fjuttandet med ensiffriga procenttal hit och dit, nationer som fortfarande inte gett klart besked ens dagarna innan konferensen, en miljörörelse som skriker allt vad de kan men inte får gehör från regeringarna…

Nåväl. Inget ont som inte för något gott med sig. På måndag ger Backstreet Boys en gratiskonsert i Köpenhamn med anledning av klimatkonferensen. Jag har anmält mig till tävlingen om gratisutdelning av biljetter; jag tillhör ju trots allt generationen som upplever BSB för andra gången*. Vilken toppen födelsedagspresent det vore.

* Kniven-mot-strupen-ursäkt som kan avkrävas: Jag var aldrig ett stort bsb-fan på den tiden det begav sig. Men gubbarna är ju retro nu.

Kreativ utbildning stryper kreativiteten

Publicerat den 5 december, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

Jag har alltid känt ett behov av att skapa. Hemma var det pysselverkstad med syrran, papperslappar på golvet, kritor och färg i mängder, tygstuvar och klister. Det bästa med att börja skolan var att de hade ännu mer färger och material än hemma.

Jag fick aldrig någon Barbie, åtminstone aldrig en äkta sådan. Egentligen ett ganska genomgående tema under min uppväxt: aldrig äkta leksaker från Fætter BR-katalogen, trots att jag tydligt utmarkerat med kulspetspenna vad jag ville ha. Istället blev det saker som jag själv kunde skapa av. Inte alltid då, men idag, ser jag det som en oersättlig förmån och tänker tillbaka på hur många travar av olikfärgat papper som pappa släpade hem genom åren. Papperspappa som visade hur man ritar figurer tredimensionellt och hur man viker kuber.

Skapandebehovet har suttit i under alla år. Under segtråkiga högstadiet var dagens behållning att efter skolan måla i timmar under djupkoncentration. Under stressgymnasietiden, var det mest avkopplande att sy eller skapa med metallfolie- och tråd. Min egensydda balklänning var det roligaste projektet. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet föddes tanken om att bli arkitekt. Och när jag förra sommaren rotade genom barndomsteckningarna hittade jag hus, hus, hus.

Så kom jag in på arkitektutbildningen. Och hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: Hur kunde en kreativ utbildning strypa all form av frivillig kreativitet? Är det för att det i arkitektrollen ingår att alltid vara beredd på att kritisera och bli kritiserad? Är det för att kreativiteten ändå kanaliseras ut genom musarmen, under linjalernas regim och i samtalet med de andra?

Det enda jag vet är att jag efter nästan varje dag på arkitektskolan är trött, utmattad, oftast med nya idéer precis när jag ska somna. Ofta fetportioner av frustration.

Jag vet också att det bästa jag gjort på länge är att inte gå i skolan denna höst och att jag glädjer* mig till Mocambique-resan om drygt en månad.

* En kompis påpekade min danskifiering, eftersom jag numera ”glädjer mig” än ”ser fram emot”. Typiskt torrsvenskt att se fram emot saker, istället för att glädja sig till dom… Man ser väl fram emot det som kommer i framtiden? Vad gör man annars, ser bakåt?

Andra bloggar om: arkitektur, barndom, danmark, kreativitet, pyssel, skola, utbildning

Drottning på malmöscen

Publicerat den 8 november, 2009 i Vardagsrummet. Inga kommentarer Etiketter: , , , , , , .

oumouGuldbandet kring Oumou Sangarés panna antyder att en drottning äntrar scenen. Snart börjar hon sjunga och då förstår man. Malis största sångerska, absolut en av Afrikas största, var i Malmö igår kväll – och visst regerade hon.

Sangaré rör sig majestätiskt, hon vet vem hon är. Men här finns också en ödmjukhet, inte minst för publiken, och en kraftfull vilja. Det märks också när hon pratar mellan låtarna -musiken fortsätter spela i bakgrunden – medan hon flätar samman låtarna till en sammanhållen helhet. När Oumou Sangaré sjunger känns det så lätt, självklart. Och bandet är mäktigt!

Jag hade gärna önskat att konserten var ett par låtar längre, men dansar mig svettigt toknöjd till Wele Wele Wintou. Min gamla favorit Yala spelades också, som jag brukade sitta och lyssna på under min låna-massa-skivor-från-bibliotekets-världsmusik-hylla-period under gymnasiet. Lilla farbrorn bakom mig dansade inte lika mycket som oss, men hans små ögon nöjdglittrade hela kvällen och i slutet log han lika mycket som Oumou. Det gjorde hela jag också.

Andra bloggar om: kultur, mali, malmö, musik, oumou sangaré, scen, världsmusik