Kalsongbombare och rumpkompisar

Dagens ord är utan tvekan kalsongbombare. Man kan bli åtalad för mycket – nu även för att ha gett sig på att vara kalsongbombare, alltså.

Vad är en kalsongbombare? Är det någon som är iförd endast kalsonger vid själva bombtillfället? Är det någon som rentav spränger kalsonger? T ex samlar en hög med uttjänade kalsonger nära kompostavfallet i trädgården, slänger dit en handgranat och ropar ”Där fick ni…era förbannade gamla kalsipper!”.

Eller är det kanske någon som lägger i en bomb i kalsongerna? Och den logiska kommentaren är: ”Aj. Varför? Gör det inte ont att spränga sin käre ägodel?”. Jag har inte haft snopp, men kan tänka mig att det gör ont.

Andra roliga ord är sådana som mobilordlistan finner på, i brist på intellektuell kapacitet. Nyligen skulle jag skriva ”rumskompis” men min mobil envisades med att skriva ”rumpkompis”. Kan man säga att en rumpkompis är en rumskompis som helt enkelt har kommit lite för nära (och där gick du över gränsen käre rumskompis!) ? Ni får gärna hjälpa mig i dessa orediga funderingar, innan jag själv en vacker dag råkar svara på en bostadsannons under rubriken ”Rumpkompis sökes”.

Andra bloggar om: kalsongbombare, ord, rumpkompis, språk, svenska språket

Jul.

Jag önskar mig egentligen en icke-hysterisk jul (en jul där vi inte slår konsumtionsrekord igen, för jag vet inte vilket år i raden) och att snön ligger kvar på marken. Men om någon skulle känna att en galen konsumtionsande skulle flyga i en, så finns det ett par saker som jag nog kunde glädjas åt:

  • En ergonomisk (data)mus.
  • Ett par sandaler. Märke: Scholl. Färg: Svart skinn. Storlek: 41. Modell: Heaven.
  • En bra kajalpenna, med ”sudd” på toppen.
  • Usb-hub.
  • Lås till en vandringsryggsäck, gärna med kabel.
  • Mike Davis – Planet of Slums (eller på svenska), eller Staden med Sassen, Davis m fl.
  • Isländskt godis Djupur. Har letat i stort sett alla välsorterade chokladaffärer i Lund och Malmö utan resultat.

Jag blir glad för det mesta – glad utan också! Bara jag får behålla snön och får njuta av att vara ledig. Sova till lite längre än kl 6 om morgonen. Läsa  morgontidningen med tillhörande teceremoni. De morgnarna är jag värd efter hösten.

Kram. Glædelig Jul om vi inte hörs före dess!

Andra bloggar om: önskelista, julen, julklappar

Toppen med klimatdemonstrationen

Gårdagens klimatdemonstration i Köpenhamn blev lyckad! Solen sken, luften var frisk och det var jävlar anamma i folket. Vettig info finnes bland annat här. Här ett par bilder från den fantastiska dagen:

Solen sken när demonstrationen startade från Christiansborg

Dans och musik längs Amagerbrogade

Guldkonfetti

När minst 30 000 människor (100 000 enligt arrangörerna) fyller de köpenhamnska gatorna för att tåga mot Bella Center, så är det tråkigt att 900 människor uppmärksammas i medierna. Dansk polis tycks ha en tendens att överreagera. Förvisso, har man dragit dit 6 000 poliser av den 10 000 personer stora poliskåren, så får man väl se till att hålla dem sysselsatta, helt enkelt.

Inte bara demonstranterna upplever att polisen har överreagerat och agerat fel, utan också journalister och fotografer har kritiserat polisen för att de anser att de förhindrar deras arbete. Dåligt gjort av aktivistnätverket Never trust a cop, ännu sämre av copparna själva. Under självaste COP15 dessutom!

Kort sagt, den bästa demonstration någonsin. Det var fantastiskt att se så många olika organisationer och människor som samlades kring en gemensam sak utan att hamna i de gamla vanliga ideologiska diskussionerna där man redan har positionerat sig. En sak till; halten av snygga miljödemonstranter var hög.

Politiet chikanerer os

Politiets svar på mediakritiken

Andra bloggar om: cop15, copenhagen, köpenhamn, klimat, klimattoppmötet, miljö

Toppen med klimattoppmöte?

Det är toppen med toppmöten. Eller?

Jag säger, härifrån min köpenhamnska sida av världshorisonten: Lägg ner klimattoppmötet.

Om det inte finns en ordentlig vilja, vad är då poängen? Fjuttandet med ensiffriga procenttal hit och dit, nationer som fortfarande inte gett klart besked ens dagarna innan konferensen, en miljörörelse som skriker allt vad de kan men inte får gehör från regeringarna…

Nåväl. Inget ont som inte för något gott med sig. På måndag ger Backstreet Boys en gratiskonsert i Köpenhamn med anledning av klimatkonferensen. Jag har anmält mig till tävlingen om gratisutdelning av biljetter; jag tillhör ju trots allt generationen som upplever BSB för andra gången*. Vilken toppen födelsedagspresent det vore.

* Kniven-mot-strupen-ursäkt som kan avkrävas: Jag var aldrig ett stort bsb-fan på den tiden det begav sig. Men gubbarna är ju retro nu.

Kreativ utbildning stryper kreativiteten

Jag har alltid känt ett behov av att skapa. Hemma var det pysselverkstad med syrran, papperslappar på golvet, kritor och färg i mängder, tygstuvar och klister. Det bästa med att börja skolan var att de hade ännu mer färger och material än hemma.

Jag fick aldrig någon Barbie, åtminstone aldrig en äkta sådan. Egentligen ett ganska genomgående tema under min uppväxt: aldrig äkta leksaker från Fætter BR-katalogen, trots att jag tydligt utmarkerat med kulspetspenna vad jag ville ha. Istället blev det saker som jag själv kunde skapa av. Inte alltid då, men idag, ser jag det som en oersättlig förmån och tänker tillbaka på hur många travar av olikfärgat papper som pappa släpade hem genom åren. Papperspappa som visade hur man ritar figurer tredimensionellt och hur man viker kuber.

Skapandebehovet har suttit i under alla år. Under segtråkiga högstadiet var dagens behållning att efter skolan måla i timmar under djupkoncentration. Under stressgymnasietiden, var det mest avkopplande att sy eller skapa med metallfolie- och tråd. Min egensydda balklänning var det roligaste projektet. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet föddes tanken om att bli arkitekt. Och när jag förra sommaren rotade genom barndomsteckningarna hittade jag hus, hus, hus.

Så kom jag in på arkitektutbildningen. Och hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: Hur kunde en kreativ utbildning strypa all form av frivillig kreativitet? Är det för att det i arkitektrollen ingår att alltid vara beredd på att kritisera och bli kritiserad? Är det för att kreativiteten ändå kanaliseras ut genom musarmen, under linjalernas regim och i samtalet med de andra?

Det enda jag vet är att jag efter nästan varje dag på arkitektskolan är trött, utmattad, oftast med nya idéer precis när jag ska somna. Ofta fetportioner av frustration.

Jag vet också att det bästa jag gjort på länge är att inte gå i skolan denna höst och att jag glädjer* mig till Mocambique-resan om drygt en månad.

* En kompis påpekade min danskifiering, eftersom jag numera ”glädjer mig” än ”ser fram emot”. Typiskt torrsvenskt att se fram emot saker, istället för att glädja sig till dom… Man ser väl fram emot det som kommer i framtiden? Vad gör man annars, ser bakåt?

Andra bloggar om: arkitektur, barndom, danmark, kreativitet, pyssel, skola, utbildning

Drottning på malmöscen

oumouGuldbandet kring Oumou Sangarés panna antyder att en drottning äntrar scenen. Snart börjar hon sjunga och då förstår man. Malis största sångerska, absolut en av Afrikas största, var i Malmö igår kväll – och visst regerade hon.

Sangaré rör sig majestätiskt, hon vet vem hon är. Men här finns också en ödmjukhet, inte minst för publiken, och en kraftfull vilja. Det märks också när hon pratar mellan låtarna -musiken fortsätter spela i bakgrunden – medan hon flätar samman låtarna till en sammanhållen helhet. När Oumou Sangaré sjunger känns det så lätt, självklart. Och bandet är mäktigt!

Jag hade gärna önskat att konserten var ett par låtar längre, men dansar mig svettigt toknöjd till Wele Wele Wintou. Min gamla favorit Yala spelades också, som jag brukade sitta och lyssna på under min låna-massa-skivor-från-bibliotekets-världsmusik-hylla-period under gymnasiet. Lilla farbrorn bakom mig dansade inte lika mycket som oss, men hans små ögon nöjdglittrade hela kvällen och i slutet log han lika mycket som Oumou. Det gjorde hela jag också.

Andra bloggar om: kultur, mali, malmö, musik, oumou sangaré, scen, världsmusik

Kommer du till Monumentet?

I mars hade jag en liten debatt med Mohamed Omar strax efter att han kommit ut ur garderoben som radikal muslim. Jag försökte komma med PR-trick för typer som Omar, försöka uppmuntra honom till kreativt tänkande kring hur han kan nå ut med sitt budskap ännu bättre. Ett av dessa var att bilda udda allianser.

”Visst vore det slagkraftigt om nationalister och islamister slog ett gemensamt slag för kärleken till fosterlandet, hembygden och traditionerna? Reclaima Karl XII tillsammans. Han är en figur som ni kanske kan enas kring; en man som ärade sitt fosterland men också införde kalabaliken i det svenska språket. Jag är också övertygad om att ni kan enas om andra idéer, t ex kärnfamiljen som ideal och tanken om att människor har rättigheter utifrån deras nationalitet, religion och etnicitet.”

Mohamed Omar var inte sen med att svara: ”Khadidja Ouis undrar om det inte är på väg att bildas en allians mellan Karl XII-svärmare och radikala muslimer som jag själv. Varför inte? Vad är det för fel på Karl XII?”

I nästa krönika skrev jag att jag i sådana fall förväntade mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund den 30 november för att hylla karln:

”Jag ser fram emot 30 november då jag förväntar mig att se Mohamed Omar vid Monumentet i Lund. Där står garanterat fler som tycker att Karl XII var en hyvens kille.”

Mohamed Omar måste ha tagit uppmaningen till sitt hjärta. Han avser nu att bilda ett antisionistiskt parti och alla som har antisionismen som gemensam hjärtefråga får vara med. Om du är höger – eller vänsterextremist spelar ingen roll, läs mer om hans egen syn på saken här. Jag har fortfarande inte fått något svar om Omar ämnar pallra sig till Lund för att huttra i kylan med andra Karl XII-fans.

Kanske kom jag att börja tänka på detta, hur kallt november kan vara, när jag såg de första snöflingorna som föll idag. Den skånska kylan är inte nådig, den är tryckande och bjuder på motvind åt alla håll. Landskapet är så platt att inget stoppar vindarna – de äter sig genom jackan, borrar sig genom inälvor och ryggrad och ut på andra sidan. De måste fått med sig mycket vind i seglen från haven som omgärdar denna fyrkantiga lilla stump av Sverige.

Jag både fryser och ryser när jag tänker på att 30 november inte är alls långt borta.

Och som så ofta med Mohamed Omar, så får man fråga sig – hur lyckas han? Gång på gång lyckas han väcka fel frågor och gör det bara ännu svårare att ha en vettig kritisk debatt (denna gången gäller det Israel), där höjdpunkten är SVT:s Debatt där folk gafflar på varandra utan att komma någon vart. Som sagt var, PR-kurs nästa.

Andra bloggar om: 30 november, antisionism, israel, mohamed omar

Når kärleken allah?

I dagarna besöker den sydafrikanske imamen Muhsin Hendricks, en av världens få öppet homosexuelle imamer, för att berätta om möjligheterna kring dialog om homosexualitet och islam. Han är också en av huvudpersonerna i dokumentärfilmen A Jihad for Love som har världspremiär nu. Nyligen såg jag den uppmärksammade dokumentären ”Sämre än djur”. Den beskriver verkligheten för många HBT-personer som växer upp i hederskulturer med utgångspunkt i Cherin och Mohammads erfarenheter.

Jag känner framför allt djup sorg när jag ser Cherins styvfar, berätta rakt fram, utan att blinka, att Cherin är sämre än ett djur på grund av att hon är homosexuell. ”För mig är hon inte en människa. Hon är värre än djur. [...] Hon är inte en människa och hon är inte ett djur. Hon är sämre.”

Sorg känner jag också när jag ser denna videon, där Muhsin Hendricks samtalar med en annan imam om andra tolkningar av koranens verser kring homosexualitet. Den andre imamen säger att homosexualitet är ett brott inom islam (och i alla andra religioner också) och bestraffas med döden. Imamen avslutar sedan med att säga att det enda som juristerna egentligen är oeniga om, är inte om det är dödsstraffbelagt, utan om hur dödsstraffet ska verkställas.

Vilken rutten människosyn spökar bakom denna homofobins fulaste tryne? Hur kan man ha hamnat på nollpunkten av kelvinskalan för civilisation, värdighet och tolerans?

Ett visst hopp finns ändå. Muhsin Hendricks har, efter många års studier, fört fram tolkningen om att den passage i koranen som traditionellt ansetts fördöma homosexualitet (bland män), handlar om ett fördömande av de systematiska våldtäkter mot resande och besökare (män) till Sodom och Gomorra. Andra tolkningar är viktiga att lyfta fram, eftersom de kan bidra till att bryta den starka, djupt rotade homofobi som finns i hederskulturer.

Sist, men inte minst, måste det svenska samhället ställa upp för de som tvingas leva dubbla liv, bryta med sina familjer, utstå hot och trakasserier och i värsta fall mord. Det är skrämmande att höra Cherin berätta om år av misshandel, som hennes styvfar blånekar – bl a med motiveringen att svensk polis har förhört honom flera gånger, men att han inte har blivit fälld.

Det är också skrämmande att höra Mohammad säga att ”det är väldigt möjligt att jag inte kommer att finnas om sex månader, för att situationen ser ut som den gör.”

Poliskvinnan: Är man i Sverige, som du och din familj är,  så är det svensk lag som gäller ju.

Mohammad: En stor del av samhället följer inte de här lagarna. Så jag tycker att det är dumt att lura sig själv och tro att det räcker bara man har lagar. Det är svårt att tämja en kultur med lagar från en helt annan kultur. Och dom som hamnar i kläm är dom som identifierar sig med båda kulturerna.

P: Men du ska ju inte påverkas, alltså din sexuella läggning, ska ju egentligen inte kunna påverka. Du ska kunna leva fritt här. Det är det som är viktigt i alla fall. (leende)

M (verkar smått mållös): Ja..jo, ja.

P: …

M: Jag tror, det är inge verklighet för oss som kommer från den här kulturen.

P: Hur ska vi göra för att det ska kunna funka?

M: Lyssna. (…) Med en ny kultur kommer massa problem. Lyssna. (…) Men alltså samhället är så tolerant att man inte vågar säga ifrån.

Och med de kloka orden går jag och lägger mig.

jihad

Se även:

Andra bloggar om: hbt, hederskultur, homosexualitet, islam, queer, religion, sämre än djur

Årets fredspris tog priset

Nu ska ”fredspriset” visst delas ut till världens mäktigaste makthavare som högsta ansvarig för minst två krig, världens största militärmakt med kärnvapen dessutom, frodiga samarbeten med militärdiktaturer och allehanda skitstövlar. Varför fick så bara Obama priset? Varför inte ge det till exempelvis George W. Bush, som ju under åtta mödosamma år på posten gjorde sitt bästa för ovanstående? Måste kännas snopet för den jävla Texasgubben att se att Obama får priset efter bara nio månaders (militär)tjänstgöring.

Missförstå mig rätt. Barack Obama inger ett mer hoppingivande intryck än hans företrädare. Han verkar vara en go pappa, har en välskräddad hustru och är själv snygg. Jag vet inte om det var hans charmiga leende som förtrollade Nobelkommitténs ledamöter. En sak är däremot klar; Obama fick priset för vad han inte åstadkommit, snarare än vad han har åstadkommit.

”Ja, äntligen en amerikansk president som inte drar på chapsen, cowboystövlarna och viftar med puffran första dagen på jobbet! (suck av lättnad). Tur.” Vilket förtroende har vi för våra makthavare när de får pris för att säga det självklara?

Tack och lov inser Barack Obama själv att han inte är förtjänt av priset. Vilket också resten av världen har gjort. Undantaget Nobelkommittéen själv då, förstås.

Klas Lundström skriver klokt, The Washington Post om att ge priset till Neda Agha-Soltan istället, Anna Ek från Svenska Freds på Newsmill.

Andra bloggar om: barack obama, nobels fredspris, politik, usa

Förälskelse i fäktning

Det var förälskelse vid första ögonblicket. Jag är kär, i fäktning.

Saut_Fencing

Inte där än.

Under rätt lång tid, flera år för att vara ärlig, så har jag smygkollat på fäktningsfilmer, surfat på fäktningssidor och läst på om fäktning, utrustning, tekniker.

Men aldrig fått tummen ur och sett till att jag faktiskt börjat prova. I fredags var det dags – och fan vad det var underbart. Vita trikåer, mask, vapen – läckert. Elegans, snabbhet och historia. Sånt gillar jag.

Nu ska jag bara hitta en klubb närmre mig och hoppas att det finns platser kvar. Denna gången håller jag inte tummen för det. Då finns det risk för att jag aldrig får tummen ur.

Bli nörd du också!

Konstkritikern Pontus Kyander har också en sak att erkänna, angående fäktning.

Fäkt(foto)bloggen